För er…

Det fanns en gång en flicka. Hon log åt alla. Ville göra människor glada. Älskade att se människor le med ögonen. Inte bara med munnen. Redan på dagis såg hon in i människors själar. Ibland var det läskigt, ibland blev hon rädd. Hon ville så väl. Vuxna blev ibland rädda för de djupa, blåa ögonen som borrade sig in. Som sa sanningar. Pockade på deras uppmärksamhet. Barn förstod henne inte. Bara riktigt starka flickor och pojkar. Med skinn på näsan och fötterna på jorden släppte in henne. 
Genom åren lärde hon sig att anpassa sig. Kanske inte i andras ögon, men i själen. Barn drog ner henne, ville henne illa. Fann sätt att få reaktioner som ledde till att flickan blev tyst. 
Inne i flickan fanns universum. Där fanns stjärnor, planeter och svar. Svar ingen ville höra. 
Flickan blev äldre och försökte svälja. Trycka undan. Fann melodier. Dränkte sig i musikens underbara värld. Musiken gav tröst. Bar henne genom tonåren. Ville vidröra alla de själar som där ute bad om hennes hjälp. Genom dur och moll skulle hon kunna vidröra alla de själar som pockade på henne. Hon ville hjälpa. Stötta. Påminna dem om livet. Det som pågår. Här och nu. 
Dur och moll krävde dedikation, krävde uppoffringar. Uppoffringar som gjorde för ont.

Flickan valde orden. De som verkligen bar henne framåt. 
Orden som kom så snart hon kände en själ pocka på henne. Ord och meningar strömmade ur den penna hon valt att kalla hennes.
Hon fann det digitala smycket. Som glittrade så klart. Dag som natt. Vart hon än befann sig. 

Likt en landningsbana visade den vägen hon skulle vandra. Vägen hon behövde gå. För att visa vägen, nå ut till dessa fina, vackra, starka själarna som behövde ljus i mörker och en hand att hålla på Vägen mot sina mål. 

Idag är jag hel. Idag. Jag vet vart jag behövs. Vart jag ska gå. Vart jag hör hemma. Här. Hos er. Jag finns för er. Jag verkligen finns här. Blunda och känn. Visst ler ni? Det gör jag. Tack för att ni finns. För att ni ser mig, för att ni vill lyssna. Jag ser er. 
Namaste