styvföräldrar

Pappa,Morfar, bonus, plast, extra… 

Styvförälder
Vad är det? 
När jag var 8 år skiljdes mina föräldrar efter 26 års äktenskap. Min pappa flyttade utomlands och min mamma och jag bodde kvar i vad som liknade ett kråkslott i mina blåa barnaögon. 
I en diffus tidsrymd kom så dessa ”extra” vuxna/förebilder/”styv”föräldrar in i mitt liv. 

De axlade rollen som vuxen. Eller nej. De blev två extra vuxna i mitt liv. De berikade min barndom med extra sagor, kramar, skratt, gränser och delade sina livserfarenheter med mig. De sa de älskade mina föräldrar. Och jag trodde dem. Och de älskade mig. De älskar mig. 

Min mamma och pappa är alltid mina föräldrar. Alltid mina barns mor och farföräldrar. Men tänk vad magiskt att ha flera. Flera som vill dig väl. För det är vad man ska vara, om man väljer att kliva in i en värld med barn. Visst tog det tid, visst slogs jag en del som 9 åring om mina föräldrars uppmärksamhet. Men en dag satte min mamma ner foten. ”Emilia , om några år flyttar du hemifrån, ska mamma vara ensam då?” Jag är lycklig nu. Då slutade jag bråka.

Som liten var jag ganska ensam, mina systrar var vuxna och levde sina liv. Var annan vecka hade jag en styvbror – idag min ”brorsa” boende hos mig. På loven hade jag min älslade lillasyster i ett land fyllt med höga bergstoppar och djupa dalar. Men till vardags hade jag bara mina föräldrar. Men hela, halva, plast och styv. Det kommer jag aldrig väga i skålar. 
Många föräldrar känner skuld över att separera. Gör inte det säger jag. Barn behöver se och känna vad kärlek är. Finns ingen kärlek och ödmjukhet. Finns ingen respekt. Bara bråk. Lämna då relationen. Barn behöver växa upp och se lyckliga föräldrar. Det lär dem vad kärlek och hur relationer ska vara. Singel, bonus, nytt eller tryggt. 

Att ha många vuxna runt omkring en är en gåva. 
Att sedan mina barn, när de föddes automatiskt fick två morfäder och ett gäng blandad kompott kändes helt naturligt. Det var en del frågor i början. Den klassiska – hur tänkte du nu? – är det så bra? Vem är vem?  Etc… 

Idag kallar samtliga barn i familjen min styvpappa för morfar Leif. Så har det inte alltid varit. Men nu är det så. Min bror för bror och min lillasyster är lika hel som mina två stora. Sen har jag några till.

Mina barn har två fantastiska morfädrar. En underbar mormor och en lika underbar farmor. Jag hade en underbar bonusfarmor. Min styvpappas mamma som var en superfarmor. Min ”riktiga” farmor hann jag aldrig träffa i detta jordeliv men hon är oerhört närvarande i mitt liv ändå. Aldrig mer än en tanke bort.

För barn är allt vi gör naturligt – naturligt. De dömmer aldrig. Så skall inte vi heller göra. Vi ska bara följa hjärtats röst. 
Leif, min ”styv” Pappa fyller 71 år idag. Han jobbar fortfarande som överläkare och räddar fortfarande liv ibland. Han har genom min barndom gett mig så mycket. Funnits där och supportrat, tagitsig tid, lyssnat, tränat, pushat, och vi har en oerhört tajt relation. 

Vi har vår ”egen” relation. Efter 1 år i USA stärktes våran relation än mer och genom en blick förstår vi varandra. Alltid. Jag vet hur älskad jag är. Av alla mina föräldrar. Jag behöver inte deras bekräftelse idag. För jag bär den inom mig. Jag är så oerhört tacksam att ha honom och alla de ”vuxna” som burit min och finns i mitt universum.

Känn efter. Vart har du dina föräldrar? Dina vuxna. Vilja de än var och är. Tala ut.  Var ärlig. Förlåt. Stoppa inte in. Gå vidare. Känn dig stark. Släpp taget. Se framåt. Bli lycklig. 

  

11 reaktioner på “styvföräldrar”

1 2
  • Mimma skriver:

    Tack för fina ord inte är det lätt livet ……att veta vilka beslut som är det rätta???
    Facit har du inte…bara hoppas att alla inblandade blir hela och lyckliga människor
    Den korta tid vi vandrar på denna ljuvliga jord…. Och den stund vi har varandra❤️❤️❤️

  • Tina skriver:

    Tack.. Jag hoppas mina barn o bonusbarn kan känna/kommer känna samma en dag, inte alltid så lätt ( men vem sa det skulle vara lätt:-))

  • Heidi skriver:

    Fina Emilia, ditt inlägg kunde inte vara mera passande.
    Går igenom en separation som bäst och känner att det här är det bästa jag gjort på länge! Vill inte att mina barn ska växa upp i en familj där vuxna grälar o inte respekterar varann. Vad ger det för bild av ett parförhållande till dem? .Det finns många fina vuxna redan i mina barns liv, mor-/farföräldrar, fina mostrar, syskonbarn mfl. I framtiden kommer säkert också andra vuxna kliva in i deras . Vilken rikedom tycker jag om barnen kan ty sej till andra, vuxen eller barn. Spelar ingen roll!

    Tack för att du delar med dej o ger andra styrka! Sköt om dej,
    kram Heidi

  • Lina skriver:

    Det där med extra, helor och halvor är knepigt tycker jag. Jag har 3 syskon. 2 halv o 1 hel.

    Min lillasyster på mammas sida, känner jag som bara en syster. Aldrig sett henne som en halva. Hon är 8 år yngre och vi har växt upp tillsammans tills det jag flyttade hemifrån.

    Men däremot min halvsyster på pappas sida som är nästan 20 år äldre än mig, och som jag aldrig bott ihop med, henne ser jag bara som en halva.

    Samtidigt känner jag att den som jag är ”mest” syskon med, det är min två år yngre bror som är mitt enda hel-syskon.

    Mina styvföräldrar ser jag endast som pappas/mammas fru/man. Aldrig tänkt ens tänker att se dom som extra mamma/pappa
    Och dom har hellre aldrig sett mig eller min bror som sina barn.

    Jag har närmare relation till pappas fru, som han träffade när jag var 9 år. Vi kramas när vi ses och vi kan prata om saker.

    Mammas man, vi pratar knappt. Aldrig fått en kram. HAN fick en av MIG när hans far gick bort men det är allt. Medans min lillasyster då, som är hans biologiska, har fått allt. Ändå har han funnits i mitt liv sedan jag var 4 år.

    Men jag skulle hellre inte vilja se att mina barn började kalla mina styvföräldrar för mormor/morfar. Hade inte mina föräldrar varit i livet innan barnen föddes kanske det hade känts annorlunda.

    Därför blir jag så förvånad var gång jag läser om ”lyckade” styvfamiljer. Att det finns. Och att det faktiskt går.

    • Tack lina för att du delar. Ja det är väldigt individuellt och jag har oxå en bunt som jag har mindre relation med. Jag bara tycker det är viktigt att man lyfter de bra relationerna som kan skapas av en separation. Jag hoppas att nästa generation föräldrar som tycks skiljas i en större utsträckning vill se alla barn som de sina och att man som vuxen kan påverka ett barns framtid genom att ”finnas”
      Där. Som en bonus. Kram

  • Karin skriver:

    Så härligt det låter. Jag hoppas att alla ”skilsmässobarn” skulle kunna få den trygghet och få känna den kärlek från alla närstående vuxna. Tyvärr så är det ju inte så :(
    Ha en toppen dag i värmen. I Sverige är det höstkläder på.

    • Hej Karin. Ja jag vet det är många barn som inte känner så, jag hoppas dock att flera vuxna ska se sig som viktiga för barn, även om de inte har blodsband;) varm kram från heatwaven i Spanien…

1 2

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Instagram