Visar arkiv från oktober 2014

Allt på topp! Långfrukost med maken på Mocco, långt härligt kreativt möte på kontoret med asballa killar som jag ska jobba med, långlunch på Lisa Elmqvist för att fira fina vännen som fyllt år, fredagskasse med hummer direkt från mrs och mr Elmqvist , hämtning av glad hund, köra förbi skolan där ledsen son möter mig.

Jag blir till is. Minns de elaka flickorna i min skola. Min sorg, min lycka att få komma ifrån dem.

Ser min son. Min mjuka, varma, livs levande 7 åring. Som stolt kommer hem med guldstjärnor och ”best Buddy” klistermärken. Sonen som har massor av vänner. Sonen som får beröm när han varit borta hon kompisar.

Tårarna rinner allt oftare när jag hämtar. Han håller samman när jag inte är där, när han ser mig brister han.

Samma barn terroriserar inte bara min son utan samtliga barn i skolan. Dagligen kränker hen sina klasskompisar med skällsord likt ”du är ful”, ” håll käften” , ”du är dum i huvudet” – slår verbalt, fysiskt och de övriga barnen i skolan droppar bort från fotbollsplanen och undviker hen. Idag fick jag nog… Jag Sa till hen, jag gick fram, sa att nu får det räcka. Hen måste sluta kränka min son, sluta skrika åt honom att han är dum, dålig och respektera mig när jag ber honom vara snäll mor dem som är yngre. Hen är stor, har ett ansvar, visa respekt, botten på mitt tålamod är nådd.

Den utarbetade personalen på plats står handfallna, de kan inte göra mer säger de, hen är utanför deras kontroll. Hen kränker vuxna och barn. Idag sa jag åt hen att hen måste sluta vara elak, hen ser mig inte ens i ögonen, himlar med ögonen , ljuger mig rakt upp i ansiktet, jag är vuxen, hen ett barn utan vuxna. Då slår ungen mig. Kallar mig jävla skitmamma och när jag frågar vad han kallade mig, slår han.

Han slår till mig. Nio år gammal. Slår han. Jag har 20 poäng i pedagogik. Arbetat som lärare, coachar tjejer i tonåren. Högskoleutbildad inom psykologi, beteendevetenskap, journalist.

Barn och vuxna ser allt. Jag ryter till. Vänder mig mot personalen. Jag andas. Det är ett trasigt barn. Men han söndrar så många. Kränker. Nu också mig.
Fysiskt. Psykiskt genom att göra illa så många barn. Inte bara mitt.

Nästa steg blir Skolinspektionen om inte skolan tar tag i det. Jag har tappat räkningen på gånger jag hört honom kränka barnen i skolan. Gå ger vi bett rektorn ta tag i det.

Jag såg så många ledsna barn idag, som kom fram till mig – berättade vad pojken gjort mot just dem – ingen vuxen står upp för dem. De kom till mig för ingen annan gör nått. De blir svikna. Jag ska inte svika dem. Jag är vuxen, de är barn – de behöver vuxna som ser, agerar och står på deras sida. Det gjorde jag idag.

Mådde illa på vägen hem. Bilen full med barn, men såren de får kommer bli till ärr, ärr de kommer få leva med, bära på. Kränkta. Svikna. Av oss – vuxna.

Att kränka andra är ALDRIG OKEJ.

Sätt stopp !

Är så besviken på svenska samhället och skolornas anti-mobbningsarbete – besviken på ledningar och så kallade likabehandlingsplaner. Kränkt. Jag är kränkt.

Bråkiga barn, ledsna barn som terroriserar andra barn finns överallt, i alla skolor, dessa barn behöver stöd, hjälp, pinpointas. Görs inte detta går de förlorade. Fortsätter ärra andra. Trycka ner, driva människor omkring sig till självskada, sorger, depressioner och ibland – självmord.
Samtidigt som de barn som de utsätter för kränkningar förlorar sin skolgång, sina kvällar, sina barndomar. Ibland sina liv.

Väl hemma blev det pizza och lek. Samt tal om värdet av att vara en god medmänniska.

Men vad hjälper det när de känner sig svikna av skolans personal. Av de vuxna? Det ligger på vårt ansvar att skydda, ge hopp, uppfostra, sätta gränser och agera.

Säg nej till mobbing!!