Pappa,Morfar, bonus, plast, extra…
Styvförälder
Vad är det?
När jag var 8 år skiljdes mina föräldrar efter 26 års äktenskap. Min pappa flyttade utomlands och min mamma och jag bodde kvar i vad som liknade ett kråkslott i mina blåa barnaögon.
I en diffus tidsrymd kom så dessa ”extra” vuxna/förebilder/”styv”föräldrar in i mitt liv.
De axlade rollen som vuxen. Eller nej. De blev två extra vuxna i mitt liv. De berikade min barndom med extra sagor, kramar, skratt, gränser och delade sina livserfarenheter med mig. De sa de älskade mina föräldrar. Och jag trodde dem. Och de älskade mig. De älskar mig.
Min mamma och pappa är alltid mina föräldrar. Alltid mina barns mor och farföräldrar. Men tänk vad magiskt att ha flera. Flera som vill dig väl. För det är vad man ska vara, om man väljer att kliva in i en värld med barn. Visst tog det tid, visst slogs jag en del som 9 åring om mina föräldrars uppmärksamhet. Men en dag satte min mamma ner foten. ”Emilia , om några år flyttar du hemifrån, ska mamma vara ensam då?” Jag är lycklig nu. Då slutade jag bråka.
Som liten var jag ganska ensam, mina systrar var vuxna och levde sina liv. Var annan vecka hade jag en styvbror – idag min ”brorsa” boende hos mig. På loven hade jag min älslade lillasyster i ett land fyllt med höga bergstoppar och djupa dalar. Men till vardags hade jag bara mina föräldrar. Men hela, halva, plast och styv. Det kommer jag aldrig väga i skålar.
Många föräldrar känner skuld över att separera. Gör inte det säger jag. Barn behöver se och känna vad kärlek är. Finns ingen kärlek och ödmjukhet. Finns ingen respekt. Bara bråk. Lämna då relationen. Barn behöver växa upp och se lyckliga föräldrar. Det lär dem vad kärlek och hur relationer ska vara. Singel, bonus, nytt eller tryggt.
Att ha många vuxna runt omkring en är en gåva.
Att sedan mina barn, när de föddes automatiskt fick två morfäder och ett gäng blandad kompott kändes helt naturligt. Det var en del frågor i början. Den klassiska – hur tänkte du nu? – är det så bra? Vem är vem? Etc…
Idag kallar samtliga barn i familjen min styvpappa för morfar Leif. Så har det inte alltid varit. Men nu är det så. Min bror för bror och min lillasyster är lika hel som mina två stora. Sen har jag några till.
Mina barn har två fantastiska morfädrar. En underbar mormor och en lika underbar farmor. Jag hade en underbar bonusfarmor. Min styvpappas mamma som var en superfarmor. Min ”riktiga” farmor hann jag aldrig träffa i detta jordeliv men hon är oerhört närvarande i mitt liv ändå. Aldrig mer än en tanke bort.
För barn är allt vi gör naturligt – naturligt. De dömmer aldrig. Så skall inte vi heller göra. Vi ska bara följa hjärtats röst.
Leif, min ”styv” Pappa fyller 71 år idag. Han jobbar fortfarande som överläkare och räddar fortfarande liv ibland. Han har genom min barndom gett mig så mycket. Funnits där och supportrat, tagitsig tid, lyssnat, tränat, pushat, och vi har en oerhört tajt relation.
Vi har vår ”egen” relation. Efter 1 år i USA stärktes våran relation än mer och genom en blick förstår vi varandra. Alltid. Jag vet hur älskad jag är. Av alla mina föräldrar. Jag behöver inte deras bekräftelse idag. För jag bär den inom mig. Jag är så oerhört tacksam att ha honom och alla de ”vuxna” som burit min och finns i mitt universum.
Känn efter. Vart har du dina föräldrar? Dina vuxna. Vilja de än var och är. Tala ut. Var ärlig. Förlåt. Stoppa inte in. Gå vidare. Känn dig stark. Släpp taget. Se framåt. Bli lycklig.
