Här är det sjukstuga. Leon sjuk. Jag har legat nerbäddad i sängen ett par dagar, och igår ställde sig till och med min i dörren och sa – nej , marsh pannkaka upp i sängen med dig ( joo… Sant ) I mitt ”gamla liv” hade jag tagit två värktabletter, en stor smoothie , lite extra smink och gått ut.
I detta liv brottas jag med skuldkänslor – absolut – att inte vara på plats, att behöva flytta möten och ta dem över telefon ( jag jobbar på det;)
Men i detta liv lyssnar jag på kroppen. Den litar inte på hjärnan – för där utvecklas jag fortfarande. Men jag är så Stolt över mig själv. Och vet ni vad. Ni hjälper mig. För jag vill visa er att man MÅSTE lyssna på kroppen. Och jag vill visa er att man KAN leva som man lär.
Jag blir sällan sjuk, någon gång per år och detta är en unerförkylning med feber.
Så här ligger jag. Nerbäddad. Med en liten hand i min något torra. Leon sneglar på mig, han ler. Frågar om jag bloggar, jag nickar – han tar sin lilla hand, smeker min kind och säger
– Mamma du är en bra förebild, som ligger här brevid mig och vågar vara sjuk. Inte alla mammor vågar det. Nästa vecka är du frisk och stark och gör allt det där du är så bra på igen. Vila nu.
Barn och fyllegubbar säger sanningar, right?
Namaste
