Sitter i mina skinnfåtöljer på övervåningen. Har precis lagt ner datorn efter ett jobbpass. Det luktar doftljus och lite källare eftersom min man rensar i det där garaget som fyller sig själv år efter år ( hur?)
Jag ser ut genom fönstret där solens strålar leker mellan stora snöflingor och vårens knoppar ruskar vant av sig de blöta flingorna.
Här och nu.
Så många måsten.
En sak i taget.
Här och nu.
Jag borde.
Inte skjuta upp. Det skapar stress.
Här och nu.
Blundar. Låter pulsen sjunka. Fokuserar på doftljusets mjuka vågor av ros som slingrar sig upp i näsan.
Här och nu.
En liten stund.
Jag ler.
Andas in och ut ett par gånger igen.
Här och nu.
Öppnar mina ögon. Förtrollningen är bruten, men jag bestämmer över mina känslor. Så jag behåller lugnet. Sätter datorn på laddning och går ner för trappan för att ta tag i livet.
Här och nu.