Det fanns en tid då jag flera dagar i veckan blödde näsblod. Det fanns en tid då jag varje söndag hade hjärtklappning.
Det fanns en tid då jag oavsett hur jag mådde reste mig upp, gjorde det som jag trodde förväntades av mig att göra, gick till jobbet och levererade. Sedan gick jag vidare på mingel, event, engagerade mig, bjöd på middagar där jag sällan blev tillbakabjuden, höll föreläsningar för höga chefer, skrev artiklar, gav och gav och gav
– och fick NOLL tillbaka. De få som faktiskt GAV något blev färre och färre.
Jag slutade lita på min enorma kompetens som var högt över vad jag själv intalade mig om. Oavsett vad andra sa.
Tillslut levde jag enbart för att tillfredsställa andra. Gav 120% till alla andra. Men vet ni vad –
Vi har bara 100% – vissa av oss 120% kanske.
Dessa procent måste FÖRDELAS. Man KAN INTE ge 120% på jobbet, 120% till barnen, 120% till partner, vänner, föreningar, träning mm.
För du har bara 120%. Eller 100%. Men förbrukar du 100-120% överallt – så tar det slut. ÖVERALLT.
Att fly är en instinkt vi har inbyggda i våra grotthjärnor. Men man kan inte fly från livet.
Livet måste levas. Här och nu. Idag.
Gårdagen är historia.
Morgondagen finns inte. Kanske inte kommer.
Bara idag finns. Här och nu.
Idag lever jag 120% Jag jobbar mycket. Med sådant jag älskar, jag ger mer, älskar oftare, tränar lagom, andas djupa andetag, upplever små stunder och njuter – fullt ut.
För jag gör det i mindre mängder. Mer koncentrerat. Men lika mycket. Men med en tvist. Jag väljer. Jag lyssnar inåt. Jag säger.
Nej. Nej tack.
Ja. Ja tack.
Till mig själv. Och mitt liv. Det enda jag har.
Namaste
