Jag kan inte andas… Värken är så djup, så innerlig och plågsam att inget kan jämföras med den. Hela mitt väsen skriker efter det enda rätta – mina barns närvaro.
Barnen ringer till mig, gråter och vill ha mig hos dem, hade jag kunnat skulle jag vara där.
Inget betyder mer än kärleken till mina barn. Den är djupare än jordens alla blåaste havsdjup och högre än de kallaste och högsta bergstoppar.
Det tortyr det är att vara iväg från dem går inte att beskriva med ord – det smakar stål och vrider min själ till oigenkännerlig.
Nova! Min vackra, starka och klok dotter. Fem år och inte en sekund utan sin mammas kärlek och total underkastelse…
Leon! Min lilla lilla son, så lik mig, kaxig, stark och ändå så bräcklig och i behov av trygghet…
Jag mår psykiskt dåligt, fysiskt dåligt…
Vill vara med mina barn – föralltid… Det e det enda som är viktigt i livet
