Hej på er<3
Vilken höst… vilket tempo. Jag får fortfarande nypa mig i armen att jag för mindre än 1 1/2 år sedan landade från Bali med siktet inställt på att förändra synen på yoga i Sverige.
Att hamna på tidningsomslag och undervisa på de största festivalerna. Att guida hundratals människor och ett flow med massvis av kramar efteråt som pricken över i’et.
Samtidigt som vi styr mediaskutan och förvandlingen av min lilla P till nya höjder, om och om igen.
Nyper mig i armen. Andas. Ler – och får baksmälla.
I framgångens kölvatten finns också stress, ifrågasättande, långa dagar och reflektioner.
Sån succé på så kort tid kräver pause. Jag står mitt i framgångssagan och börjar få svårt att sova. Oroar mig för saker som borde vara självklara att manövrera bort efter år på Yogamattan.
Ända finns det där – min yogalärare kallar mig mänsklig.
Det är naturligt Emilia, att reflektera över dessa saker.
Jag undervisar ju andra i att ta ett steg tillbaka , ge sig tid i stormen, andas, reflektera- njuta.
Texterna jag skriver på min dator visar på kunskap. Känslorna i min kropp skvallrar om att jag är mänsklig.
Det är okej, det är bara ovant.
I tider som dessa krävs tålamod – inte min starka sida – det krävs ett steg tillbaka för att åter igen sätta på sig sjumilastövlarna när den stunden är kommer.
Hemma lyser ljusen. På konter är det mappar med papper, planering, mål och genomförda projekt. Ser på allt med stolthet. Upprymdhet. Tacksamhet.
Kokar en kopp te. Sätter mig ner. Andas.
Här och nu. Allt som finns är här och nu.
Namaste
