Läser i söndagens SvD att allt fler barn äter anti-depressiva. Mitt hjärta värker.
När jag som 27-åring satt med smärta i hela kroppen, sömnrubbningar och tre sönderbitna bettskenorna sa läkaren, utan att ens fråga om mitt tillstånd
– jag skriver ut antidepressiva så tar vi det där ifrån.
Jag var inte deprimerad. Jag var inte ledsen, olycklig eller i ett mörker. Jag var slutkörd. Jag hade brunnit ut. Jag hade sprungit i 120km/Tim i så många år.
Slutat lyssna på min inre kompass och istället låtit samhällets och olika faktorer ta över min redan slitna kropp och mitt kreativa sinne hade fyllts med andras åsikter istället för mina egna.
Jag var ganska desperat när jag kommer till läkaren. Jag behövde en Quick fix eftersom mitt schema var fullt. Jag domnande i händerna, hade inget närminne, sömnstörningar, låsta höfter och slutade fungera i sociala
sammanhang.
Men aldrig att jag skulle ta emot antidepressiva. Jag reste mig upp och gick, eller haltade ut med tårarna rinnande ned för kinderna.
Jag förstår att folk säger ja till anti depressiva. Fast de inte är i närheten av deprimerade.
Jag förstår däremot inte att man ger det till barn.
Barn, liksom vuxna måste gå till kärnan. Antidepressiva är inte en lösning.
Du måste gå till kärnan.
För att bli friska. Det är smärtsamt, förbannat smärtsamt kan det vara, det tar tid, men du kommer att bli frisk. Facing fear. Ett av mina favorituttryck. Att tända lampan i hörnen, dra ut monsterna ur garderoben. Öppna den stängda dörren och skrika rakt in. Och Let go.
Gör du inte detta är det en nedåtgående spiral.
Risken att självmedicinera med alkohol, träning, sex, matmissbruk eller fly in i andra saker tills kroppen säger ifrån.
För det kommer att säga ifrån. Först viskar den, sen börjar den protestera med värk, sjukdom ( först enklare så som förkylningar, sen allvarligare ) eller krämpor som inte går att ignorera – gör man det, ignorerar kroppen – så stänger den ner. Helt.
Och då måste du gå till kärnan. I slutändan. Som förälder är det också ditt ansvar att guida dina barn. Att finnas där för dem. Det är få år av en människas liv man är barn. Ge dessa år till dina barn.
Hur gör man då? För att undvika detta?
Man lyssnar inåt. Tar tag i det som skaver. Ber om hjälp.
Hjälp mig. Hjälper sina barn. Hjälper sig själv.
Gör något åt situationen.
Räddar sitt egna liv. Rädda sina barns liv. Men även barn har ansvar. Eget ansvar. Lär dem att lyssna på sig själva. Inte på andra.
Vi är födda till jorden För att känna och uppleva kärlek. För att lära oss njuta, uppskatta och uppleva alla de känslor som vi människor har.
Och att förstå att vi ska må bra. Vi är värda det.
Du är värd det. Så släpp in det i ditt liv.
Bryt upp, byt väg. Stäng dörrar, öppna nya. Hoppa.
För det är ditt ansvar. Ditt liv. Lev det.
Namaste
Fantastiska människa .. nu fick jag äntligen mitt svar . Av en slump gick jag in och läste .. det är precis som det var meningen att jag skulle läsa detta. Har aldrig tagit ett piller i mitt liv och skulle aldrig göra men levt för andra istället för mig själv . Jag har stängt en dörr tidigare och öppnat en annan, den borde jag också stänga nu och öppna dörren till och för mig själv . 🙏🏼
Tack för fin blogg
Universum håller dig om ryggen! Kärlek
Hej! Vad bra att du stod emot vårdens slentrianmässiga utskrivande av mediciner. Jag läste samma artikel som du och blev såå ledsen.. allt går inte att bara ”bota” med några piller.. min syster mådde dåligt och fick antidepressiva och åt de tyvärr.. det hela slutade med att hon blev väldigt mycket sämre o blev inlagd på sjukhus med ännu mer mediciner som följd.. de medicinerna gjorde henne helt avtrubbad och det slutade med att hon avslutade sitt liv.. jag saknar henne så enormt mycket och det hemska är att jag tror att hon hade funnits kvar hos mig idag om hon aldrig hade börjat med medicinerna 😔 Efter en anmälan så kom de fram till att medicinen troligstvis var orsaken till att hon dog.. en fruktansvärd känsla.. jag förstår inte att de skriver ut såna mediciner till små barn istället för att ta tag i det på andra sätt som du skriver.. o mycket går nog att hjälpa genom fysisk aktivitet och bra kost faktiskt. Hela samhället är upp o ner med all stress och press.. tack för kloka ord! Kram
Jag beklagar din systers bortgång Maria:( Så smärtsamt att läsa…. varm kram och massor av kärlek till dej från mig!
Tack ❤️
Nej nej nej….inte antidepressiva till barn. Känns ”fel väg” att ”gå”. Mitt hjärta brister när jag läser det.
Inte bra att det erbjuds och skrivs ut så lätt.
Har själv varit med om det som du beskriver.
Sökte hjälp men blev erbjuden antidepressiva innan vi ens hann börja prata om vad som tyngde mig.
Bra att du ta upp detta här. Så viktigt tycker jag.
Man ska vara rädd om sin kropp och hälsa.
Ta hand om er alla fina människor 💕
Namaste
Ditt ljus sprider sig till många Sandra, var stolt! Du är viktig! Namaste
Jag läser dina rader om och om igen… du är så klok, dina kloka ord berör. Du ger oss styrka och mod. Tack för dina underbara inlägg. Tack vare dig har jag börjar med små stunder av meditation och lärt mig lyssna inåt, underbart!
<3 Saker kommer till oss precis när de ska, det är magin av universum Mari, tack för din otroligt generösa och fina kommentar, kärlek!
Körde också i 120, gick till läkaren och hon visste inte vad hon skulle göra med mig. Erbjöds antidepp men jag tackade nej. Då sa hon, ångrar du dig så ring, du behöver inte komma hit igen jag skriver ut på telefon. Det gick några månader till sen vändes livet upp å ner. Jag har varit hemma länge nu och jobbar på att komma framåt. Visst jag är ledsen men inte deprimerad, så säger även sjukvården ändå har jag föreslagits fler än en gång att kanske du ska börja med antidepp. I veckan träffade jag sjukvården igen och jag hade i bakhuvudet, kanske jag ändå ska prova, men jag tvivlade inombords. Och nej, jag tog inte upp det utan jag tänkte att jag kommer att fixa det här ändå. Jag kan och vill bli frisk utan tabletter. Tack för ett träffande inlägg som gav mig ännu ett steg i rätt riktning.
Ulrika, du e stark, man får falla, och det är kämpigt att ta sig upp – men kom-ihåg att du inte ska ”tillbaka” dit du varit. Du ska framåt, åt ett annat håll. Annars upprepas mönstret. Så andas, meditera, andas, och gör sånt som gör dig lycklig. Så kommer resten att komma. Jag lovar, allt kommer att komma, till dig, du kommer inte ens behöva kämpa för det… bara lyssna på vad som gör dig glad, stark, varm inombords, och gör det <3 Namaste