Femkamp på Gröna Lund……

Jul 23

Skrivet av: Andreas Lundstedt 2010-07-23 10:39 RSS

”Nu ska vi till grönan, nu ska vi till grönan!”

Petra hämtar upp mej i sin lådbil prick halv fem. Nu ska vi till Gröna Lund och spela femkamp!

Även om bilen nästan är överfull knör jag in mej mellan Petras franska kompis Christel och vår vän och manager Maria. Göran Fågelberg får sitta i framsätet. Fnys….

Helt plötsligt inser jag att jag ibland kan bli lite lätt åksjuk och som den gentleman herr Fågelberg är byter han plats med mej och knör in sej i baksätet med Christel och Maria. Vad skönt, nu kan jag sträcka på benen ordentligt!

Under den tio minuter långa bilresan diskuteras det högt och lågt om vad vi ska spela när vi kommer fram. Woody, Galopp, Prickskytte, slangbella osv. Det finns mycket att välja på på Gröna lund men vi får bara välja fem grenar. Det är därför det heter Femkamp.

Petra tycker vi ska kasta pil och vi andra kontrar med att det kan man väl göra på vilken lokal ölpub som helst.Petra blir nedröstad.

Väl framme är det dags att betala sin entré, dvs om man inte har ett Gröna lund VIP kort. Det har jag.

Vi kommer överens om fem olika kamper och först på listan blir galopptävlingen!

 Våran kompis Josefin möter upp oss och nu ska det lekas på blodigt allvar!

Nu ska det galopperas med plasthästar och vi är hungriga och taggade till tusen. Man kan nästan ta på vinnarinstinkten som sisslar i luften.

För att få sin häst att galoppera måste man kasta in bollar i olika färghål, gult för att hästen ska galoppera fram ett steg, blått för två galopp och rött för tre galopp.

Må den bästa man eller kvinna vinna!

Den överentusiastiska tjejen som håller i galoppspakarna räknar ner…” 3…2…1…. Kasta bollar!!!”

Herr Fågelberg vinner överlägset. Petra kommer sist.

Petra tycker att vi ska kasta pil nu, för är det någonting hon är duktig på är det just pilkastning.

Vi andra börjar gå mot prickskyttebanan, nu ska här skjutas hej vilt!

Här behövs det fokusering och en stadig hand, två saker jag inte behärskar.

Kan man inte skjuta mitt i prick så kan man åtminstonde försöka att göra det snyggt.

Ni kan tydligt se hur Petra står i bakgrunden och faschineras av den färgglada monitorn som hänger ovanför våra huvuden och som visar hur nära du skjutit ”bulls eye”. Den trevlige mannen som jobbar i prickskyttebåset hjälper Petra att få upp geväret på sin axel, sen förklarar han att man måste först skjuta mot den runda tavlan innan man ser något resultat på den färgglada monitorn. Petra fnyser och siktar. Och missar. Och missar igen. Och igen.

Herr Fågelberg vinner överlägset! Petra kommer sist.

”Nä hörrni, nu vill jag verkligen kasta pil! Kom nu!” Petra avancerar mot pilkastarståndet, vi andra går till en bana jag inte minns namnet på. Den går ut på att man med en stor klubba av skinn slår en mindre stubbe av skinn lagom hårt och lagom snabbt, då kastas det upp massa små bollar i luften och meningen är att man ska få in så många bollar som möjligt i ett stort gap. Man har 19 ynka sekunder på sej att få in 400 bollar.

Herr Fågelberg vinner överlägset. Petra kommer sist.

”Nu bestämmer jag att vi ska kasta pil, är det något jag verkligen behärskar så är det pilkastning!”

Petra får till slut sin vilja fram och vi styr kosan mot pilkastarbåset.

”Nu förstår du Andreas, det är viktigt att man siktar med auktoritet och kastar pilen med en fast hand och belutsamhet i blicken. Se målet, se mitten på darttavlan.”

Jag ser målet, jag ser mitten på darttavlan och kastar första pilen. Den faller till golvet.

”Hårdare Andreas, hårdare!”

Jag ser målet, jag ser mitten av tavlan och kastar andra pilen, nu hårdare och med en fastare hand. Även denna faller till golvet.

”Det kanske hjälper om du stänger ena ögat och siktar med beslutsamhet, Andreas!”

”Eller så kanske det hade hjälpt om det INTE var plastpilar,”- muttrar jag och kastar tredje pilen ännu hårdare, med en ännu fastare hand, med ena ögat stängt och med en total beslutsamhet.

Pilen fastnar på tavlan!!!

Nu är det mästerpilkastaren Petra Medes tur. Hon biter ihop, hon kastar.

Petra vinner överlägset! Jag kommer sist.

Herr Fågelberg vinner överlägset dom två resterande kamperna.

Herr Fågelberg är gladast av alla. Maria är halvglad men det är för att hon vet att nu nalkas det öl.

Vi andra vill åka hem. Då tycker Josefin att vi ska åka berg och dalbana! Petra hoppar pga sin rygg medans vi andra jublar och joggar iväg till den gamla klassikern ”blå tåget.”

”Blå tåget” har fått det mer poppigare namnet ”Jet line” men banan är densamma som den varit i åratal.

Framför mej sitter modiga Josefin, framför henne sitter Herr Fågelberg och Christel och håller krampaktigt om varandra. Till höger om mej sitter Maria och blundar. Jag älskar berg och dalbanor!

Det är konstigt det där, man blir mer och mer harig ju äldre man blir.

Förr om åren var det rena barnleken att åka i en ryckig berg och dalbana.

Man tyckte det var toppenkul och skönt frigörande, och man mådde inte alls illa av vansinnesfärden.

Jag ville dö. Illamående och med snurrig skalle var jag redo att kasta in handduken.

Då tycker Josefin att vi ska åka ”fritt fall” som en skön avslutning på vår Gröna lundsvistelse.

Ingen av oss nappar på den idén utan rör sej mot ölbaren. Men eftersom Josefin vägrar åka ensam får jag snällt ställa upp………

Allt jag kan säga är, ångest. Ångest, ångest ångest.

Jag älskade ”fritt fall” som ung och kunde åka den flera gånger på raken. Idag fick jag känna att jag lever och ska fylla fyrtio om två år. Ångest, ångest, ångest.

Imorgon åker Diggiloogänget ut på turné igen, Filipstad och Eskilstuna står näst på listan!

Tjing!