Vuxen mobbing

Jag måste bara göra ett inlägg om att jag tycker att det är så fruktansvärt bra att #METOO kommit igång.

Det är verkligen på tiden att män som missbrukar sin position/makt genom att förtrycka och sexuellt utnyttja kvinnor exponeras. Det var inte en dag för tidigt. All heder åt kvinnorna/tjejerna som nu nu tagit mod till sig och trätt fram. Det är energikrävande, obekvämt och känslosamt att gräva i gamla minnen och dela med sig av dem. Det är verkligen mycket lättare att bara låta locket ligga kvar på och låtsas som det aldrig hänt.

Här kommer min story:

Det här med Martin Timell rörde upp en hel del minnen för mig. Jag var nämligen redaktör för programmet Äntligen hemma runt 2000 när jag precis träffat min man och flyttat tillbaks till Sverige ifrån New York. Programmet producerades då som nu av produktionsbolaget Meter.

Jag kom full av energi till mitt nya jobb. Det var en ganska liten redaktion på mellan 4-5 personer. Till en början gick allting bra. Jag jobbade som en gnu och fixade tillexempel så att Äntligen hemma för första gången blev hel-sponsrade på ett kök från Ikea. Ingen som tidigare jobbat där hade lyckats med ett samarbete med Ikea, vilket var väldigt stort för programmet så klart. Jag kämpade och jobbade på för att visa att jag verkligen förtjänade jobbet – och för att det är sådan som jag är. Men vartefter veckorna gick märket jag hur den övriga redaktionen började frysa ut mig mer och mer. Det handlade om att de gick ut på lunch tillsammans utan att fråga mig om jag ville följa med. De ignorerade mig när jag pratade, härmade mina uttryck, märkte mina ord…

Ett annat exempel var att de började skicka fake e-mails till mig. Det vill säga att de gjorde ett falskt e-mailkonto och skickade e-mails som från början verkade normala men som sen mer och mer spårade ur. De satt alla, en tjej och två killar, sedan och skrattade åt mig när jag reagerade på dessa e-mails. Den obehagskänslan som öset över mig när det gick upp för mig att det var mina arbetskamrater  stod bakom e-mailen är svår att beskriva. De bedrev sin vuxen mobbing genom att frysa ut och förlöjliga mig. Det blev väldigt klart och tydligt för mig att de inte ville ha mig där. Det spelade ingen roll hur mycket jag än ansträngde mig för att passa in, hur mycket jag än försökte vara duktig på jobbet. Det var lönlöst jag var en lammunge som en flock vargar har fått syn på och jag var ”körd” på Äntligen hemma.

Det hela kulminerade i att vår chef, Marie hette hon, bjöd alla i den lilla redaktionen på nyårsfest hemma hos sig – utom – du gissade det – mig.

Jag gick gråtande till den kvinnliga chefen på Meter vid den tiden. Jag hade nått min gräns, kunde inte ta mer mobbing. Jag tänkte att den här kvinnan är mamma till tjejer i min ålder, hon måste  känna empati och framförallt förstå att detta beteende är oacceptabelt på en arbetsplats. Men nej, hon var helt kallsinnig, brydde sig inte det minsta. Jag fick sluta. De andra var kvar.

Det är alltså inte förvånande för mig nu när allting med Martin Timells beteende rullas upp. Jag hade personligen inte så mycket med Martin att göra. Vi hade gemensamma vänner så jag tror att han kände någon slags respekt för mig. Men jag kan säga att jag kände mig rädd för honom. Han gjorde så att jag kände mig väldigt osäker och nervös. Jag har även hört en hel del stories om honom både då och under åren. Men jag har alltså inte själv råkat ut för någonting, förutom att det var en väldigt rå jargong som produktionsbolaget Meter helt stod bakom.

Jag vill med detta inlägg visa att det verkligen inte bara är män som jobbar genom att förminska kvinnor, det är även kvinnor som gör så mot andra kvinnor. I mitt fall ovan var tre kvinnor inblandade och två män.

Vill ni veta hur det gick sen med dessa personer?

Jo, jag träffade Marie, producenten, på Formex mässan för några år sedan. Åhhh så trevlig och översvallande hon var mot mig. Jag typ tittade på henne och gick vidare. Efteråt kom jag typiskt på hundra saker som jag skulle sagt till henne, men hon fick i alla fall ingenting av min tid eller energi.

Den andra tjejen, som jobbade i redaktionen, hörde av sig till mig för något år sedan och ville att jag skulle skriva något om hennes inredningsbok eller vad det var. Hahahhaaaa tänkte jag och tryckte på DELETE på det mailet.

Nu när det går bra för mig och jag verkligen kommit någonstans i livet, ja då passar det dessa människor att vara trevliga och be om tjänster. I think NOT!

Hela den här erfarenheten har haft något positivt med sig hur som helst. Jag är nämligen helt ALLERGISK mot mobbare. Jag accepterar ingen form av mobbing. Vi hade en medarbetare på Mama som var en riktig mobbare. Mig var hon alltid trevlig emot och smörade för eftersom jag var en person med en högre titel än hon. Men eftersom jag såg hur hon betedde sig mot andra bröt jag helt med henne. Det hjälpte förvisso inte, eftersom hennes beteende fortsatte. Efter många, många år och alldeles för sent eftersom flera anställda blivit så knäckta att de blivit tvungna att säga upp sig, fick hon tillslut sparken från Bonniers på grund av att hon betett sig så illa mot kollegor. Alla kvinnor – hon kvinna.

Jag tycker att det är dags att även kvinnor ställs till svars för sitt beteende mot andra kvinnor. All mobbing, förtryck och utnyttjande är fel och ska inte accepteras.

Fyll gärna på med era tankar on det här i kommentarerna!

xx

Jen

67 reaktioner på “Vuxen mobbing”

  • Lena skriver:

    Hej!
    Verkligen huvudet på spiken! Fokus är helt rätt, maktutövande finns hos både kvinnor och män. Människor som ser har också ett ansvar att säga ifrån. 💪

    För övrigt avundas jag galet mycket nya boendet.

    Allt gott!
    Lena

    • Jennifer Jansch skriver:

      Ja du har rätt – alla som ser och känner till ett mobbande beteende har verkligen ett ansvar att försöka göra någonting åt saken. Förvisso kan det hända att man själv utsätter sig för att bli utsatt så att säga, men det är ändå värt det. Man känner sig mycket bättre efteråt!
      xx

  • Malin skriver:

    Bra! Sexuella ofredanden är oacceptabelt men jag håller med dig om att det finns en hel rad andra beteenden, kanske främst i arbetslivet, som ofta flyger under radarn. Det finns några situationer, där jag känt mig både kränkt (på riktigt) och lite förnedrad, vid alla tillfällen pga andra kvinnor. Inte så tjusigt det heller. Tror vi måste tala mer om respekt för varandra, både fysisk och psykisk!

    • Jennifer Jansch skriver:

      Håller med helt! Vissa är så skickliga på att vara kränkande i smyg att man knappt märker det eller kan sätta fingret på det, men man känner det ändå i hela kroppen. Kränkningar tar sig oändligt många skepnader, ingen är acceptabel dock. Man måste helt enkelt lära sig att säga ifrån på en gång. Det finns det jättebra uttrycket: You teach people how to treat you. Dvs låt ingen komma undan ens med små kränkningar!
      xx

  • Anna skriver:

    💗💗💗💗💗

  • Mia skriver:

    Mkt intressant, bra och passande. Jag har en mkt otrevlig erfarenhet av vuxenmobbning på en av Sveriges största myndigheter.
    En mkt skicklig kollega som alltid varit omtyckt blev plötsligt offer för mobbing när det började en ny dominant tjej på avdelningen. Den nya tjejen (kvinnan) började direkt snacka skit om den duktiga kollegan, dels om hennes personliga egenskaper och hon utförde sitt jobb) så fort man kom på tu man hand med henne. Jag försökte så gott det gick att vara neutral eller ta den duktiga kollegan i försvar men lyckades inte alltid. Jag fick ont i magen och mådde dåligt av att jag kände att jag svek både mig själv och min kollega vid dessa tillfällen. Den nya kollegan var så dominant att jag upplevde det jättesvårt att säga till henne hur jag upplevde situationen. Jag pratade med min man om hur jag mådde i det här. Den nya kollegan pratade inte bara skit med mig utan med alla i gruppen om den duktiga kollegan. Den nya kollegan som så småningom inte var ny längre upphöjde samtidigt sig själv och det hon gjorde till skyarna. Gick bakom ryggen för att få de bästa projekten som vi tidigare fördelat öppet efter diskussion och hade sina favoriter som hon också höjde. (Jag var en av dem) Den duktiga kollegan började bli utfrusen, orolig och ledsen och kände att allt inte var som det skulle. Jag bad om möte med vår chef där jag förklarade situationen, men inget stöd där, det var som att hälla vatten på en gås. Han tog inte in vad jag sa, och tyckte inte det fanns ngt att göra åt situationen. Han sjönk då i mina ögon ngt enormt. Flera började reagera och gick till chefen, samma resultat, ingenting. Då blev det så att jag offrade mig själv (min upplevelse) jag berättade för den duktiga kollegan om kollegan som snackade skit och mobiliserade andra emot henne. Jag sa att hon inte behöve dölja att det var jag som sagt det. Hon ringde upp kollegan, pratade med chefen och chefens chef. Vad hände tror du? Cheferna gjorde ingenting, kollegan slutade i snacka skit med mig, men inte med andra. Hon begränsade sitt skitsnack till dem hon hade fått över till sin sida med tillägget att nu var jag också i frysboxen i den gruppen. Det var det dock värt. Jag mådde ändå bättre. Cheferna gjorde ingenting, efter ett tag sökte jag mig vidare men jag vet att problematiken finns kvar.

    Den duktiga kollegan är det svarta fåret i just den arbetsgruppen…från att för några år sedan varit en av våra bästa, socialaste och mest kreativa medarbetare.

    • Annette skriver:

      Hej
      Började nästan gråta när jag läste ditt inlägg, för det är precis samma som jag råkade ut för förra hösten!!Jag jobbade på en gruppbostad med funktionshindrade, med autism, in i gruppen kommer en ung tjej, som snart börjar snacka skit om mig, som lyckats bra med en av brukarna, hon lyckas få med sig ett par av tjejerna, och ganska snart kom det falska rykten till chefen om mig, jag blev rädd och osäker fick ont i magen och började tro att allt var mitt fel som hände på jobbet, så ledsen jag varit!! och så mkt jag gråtit..Jag blev sjukskriven och sa upp mig sen…men jag tänker KARMA…..

    • Jennifer Jansch skriver:

      Ja fy alltså… Det här med chefer som tillåter eller ibland till och med sanktionerar mobbing är det många som skrivit om i kommentarerna här. Det är väldigt vanligt tydligen.
      Jag förstår precis din situation som den som får ”offra” sig för att få ett slut på en situation. Det var verkligen rätt gjort och du kände dig också mycket bättre sedan! Sen om det inte egentligen hjälpte i slutändan kan du leva med vetskapen att du gjorde vad du kunde! Det är det enda vi kan göra ju. Så well done!!
      Tack för du delade din berättelse!
      xx

  • Carina skriver:

    Blev vuxenmobbad på min arbetsplats. Framför allt två kollegor som höll i det. Eftersom den ena var facklig ombud och chefen feg kunde det fortsätta. Brakade en dag ,gick hem ordnade tid på företagshälsan ,en tid som chefen måste godkänna då de betalar vilket hon vägrade göra. Hade jag inte haft mina hundar hade jag inte levt idag. Men dels var det de som tvingade mig upp om morgonen och vem skulle ta hand om dem. Tack och lov slutade chefen och vi fick nya som verkligen tog tag i det hela. Jag fick tillbaka ett värde som människa. Kollegorna fortsatte då privat via socialmedier men bestämde mig för att de biter sig i nacken så småningom och idag är det mer än jag som upptäckt att bakom trevliga ytan finns inget gott. Nu ligger detta bakom mig sen ca 4 år. Är mycket starkare idag men det man gick igenom lämnar spår och jag är inte riktigt samma människa idag.

    • Jennifer Jansch skriver:

      Stackars dig Carina! Det blir ju extra hemskt när man inte kan få hjälp från sina chefer. Man får verkligen försöka förstå att de som håller på med mobbing är ”små” människor. Man kan säga att de förorenar sig själva själsligen. Du har lämnat det bakom dig nu, men de måste leva med hur de betedde sig. De kan inte sudda bort vad de gjort. Men du kan välja att gå vidare och det har du gjort. Precis som jag. Jag har lämnat hela den där historien långt, långt bakom mig. Men jag tar fram den och berättar den här för att jag hoppas kunna hjälpa några andra personer med min historia. Visa att det här kan hända exakt vem som helst i miljöer som tillåts vara ”mobbiga” av dåliga chefer.
      xx

  • X skriver:

    Det är ju förskräckligt hur du blev behandlad. Du borde ju ha blivit behandlad precis tvärtom, dvs. uppskattad som en duktig och kreativ medarbetare. Ja, det finns mobbare både bland män och kvinnor – det är inget som är könsbundet. Fast hos män är det kanske ett mer direkt och påtagligt kränkande beteende (som t ex i Timells fall). Burdust och grovt. Hos kvinnor som mobbar är mobbningen generellt/oftast kanske lite mer subtilt?

    • Jennifer Jansch skriver:

      Ja kan nog stämma att kvinnor är lite mer smygande i sin stil, men båda får samma konsekvens för den utsatta tror jag. Man känner sig osäker och värdelös och börjar ifrågasätta sig själv. Oavsett om det är en man eller kvinna eller en grupp som står för trakasserierna.
      xx

  • ninni skriver:

    Jag säger bara USCH OCH FY till det som du skriver om. Har inte själv råkat ut för något men kan ana hur hemskt det skulle kännas.

    • Jennifer Jansch skriver:

      Vad skönt att du inte stött på det personligen! Jag trodde typ att jag var den sista personen som skulle råka ut för något sådant, men så vips satt jag i den situationen. Det smög sig på och överrumplade mig. Glad att det är långt långt bakom mig vid det här laget!
      xx

  • Clara skriver:

    Vidriga beteenden! Ja alla trakasserier är ju inte sexualiserade och det är viktigt att tala om vilka beteenden som vuxna riktar mot andra vuxna på arbetsplatser. Det är psykisk misshandel och jag har också blivit utsatt för det på jobbet. Av kvinnor.

    • Jennifer Jansch skriver:

      Det är verkligen sorgligt hur utbrett detta beteende är! Hoppas verkligen att du lyckats ta dig ur situationen på din arbetsplats!
      xx

  • Sofia Andersson skriver:

    Så himla rätt! Det blir en så hemsk insikt när man inser att mobbning pågår i alla åldrar. Viktigt att sätta ner foten och värdesätta sig själv. Du verkar så himla bra på att stå upp för dig själv!

    ”There is a special place in hell for women who do not help other women”.

    Kram

    • Jennifer Jansch skriver:

      Jag har faktiskt med exakt det där citatet från Madelaine Albright i min bok Drömfångaren!
      Jag är nog ganska bra för att stå upp både för mig själv och andra. Har nog hittat en bra balans mellan att kunna säga nej och att samtidigt vara snäll.
      xx

  • Anne skriver:

    Hej fina Jen. Jag beundrar dig Du lyfter fram viktiga ämne. Du säger o skriver från hjärtat. Inga omvägar rakt och ärligt. Lycka till med allt. ☺️ Här i Helsingborg spränger dom polishus. By the way😢

    • Jennifer Jansch skriver:

      Hua med polishuset!!
      Tack, ja jag skriver rakt från hjärtat. Hoppas att mina inlägg kanske hjälper någon annan.
      xx

  • Karin skriver:

    Hur kan man göra som de vidriga varelserna gjorde. Man kan inte kalla dem människor ens. Nu har ju aset Timell fått sitt. Känner inte dig men du verkar ha ett hjärta av guld. 💛

    • Jennifer Jansch skriver:

      Haha tack Karin. Jag försöker mitt bästa att få folk att känna sig bekväma och må bra. För den sakens skull är jag inte heller mesig och låter mig köras med. Det är en balans mellan att vara sig själv och vara vänlig och samtidigt inte bli överkörd. Det är det som är skönt med att bli äldre för man blir bättre på det med åren!
      xx

  • Julia skriver:

    Bra skrivet! Det är verkligen på tiden att vi vågar prata det vi råkat ut för och att alla människor måste börja ta ansvar för sina handlingar.
    You go! <3

  • Karin skriver:

    Ett otroligt viktigt ämne som behöver lyftas fram, vuxenmobbning på arbetsplatser är förfärligt och så nedbrytande för den som råkar ut för det! Svaga chefer är ju också ett problem, som inte vågar/klarar av att hantera den typen av problem. All heder till er som vågar och orkar berätta. <3

    • Jennifer Jansch skriver:

      Chefer har verkligen del i att se till att det råder en schysst företagskultur där mobbing inte accepteras. Det är verkligen cyniskt när Meter låter personer som Timell hållas bara för att han är en ”kassako” för företaget. Har aldrig förstått den sortens tänk. Men jag vet att det är väldigt utbrett bland chefer att kasta sin egen personal under bussen om det gynnar företaget.
      xx

  • Conny Stavros skriver:

    Hello!
    Tack för att du delat din berättelse Jennifer.
    #metoo Berätta…

    • Jennifer Jansch skriver:

      Jag gör det så gärna och det kan hjälpa någon!
      xx

      • Alexandra skriver:

        För jävligt med mobbning – men det har väl inte med #metoo kampanjen att göra eller?!

        • Jennifer Jansch skriver:

          Ja jag tycker det eftersom det är i den typen av miljöer som sanktionerar detta beteende som allt sånt här florerar. Det här hände på Äntligen hemma redaktionen där Timell så att säga styrde och satte tonen tillsammans med de överisa cheferna på Meter. Det är olika uttryck av samma sak – härskar tekniker menade att trycka ner varandra.
          xx

  • Birgitta Gunnarsson skriver:

    Jag blir så arg men samtidigt ledsen när jag läser vad många råkar ut för på sina arbetsplatser. Själv har jag haft tur och aldrig blivit mobbad på någon arbetsplats, och inte sett eller hört att någon av de jag jobbade ihop med blev det heller. Men hade jag sett någon blivit mobbad så hade jag inte accepterat det, jag är långt ifrån någon tuff kvinna, men jag kan inte se att en människa mår dåligt utan att hjälpa till.
    Jag förstår om man själv är den som blir mobbad och ingen av de andra arbetskamraterna eller chefen lyssnar, att det till slut bryter ner en psykiskt. Det är 2017 och man tror att arbetsplatser i Sverige skulle ha kommit så långt när det gäller att stoppa mobbning, men det verkar bli värre istället och även i skolorna.
    Inte konstigt att så många människor mår dåligt och blir psykiskt sjuka. Varför kan människor inte vara trevliga mot varandra, varför ska det vara så svårt.
    Fick nyss reda på något som hände en väldigt sjuk patient på ett sjukhus i södra Sverige, där sjuksköterskorna behandlade henne hemskt, pratade bakom ryggen på henne, drog ur sladdar till viktiga maskiner hon var kopplad till, så hon inte kunde andas, när de skulle bädda sängen. Och frågade varför hon låg där och tog upp en säng, när hon lika gärna kunde ligga hemma. Hon grät och mådde så dåligt och vill tillbaka till det andra stora sjukhuset. Hon är tillbaka där nu och väntar på nya lungor. Hon står som nummer ett nu, för hon är sjukast. Hon är bara 29 år, jag hoppas hon anmäler det här, när hon blir frisk och orkar. Hur kan man få jobba som sjuksköterskor och behandla en patient så. Tacksam att TV och tidningar tar upp sådant här, allt behöver komma fram även namnen på personerna som beter sig som svin.

    • Anne skriver:

      Hej Birgitta. Det är ju fruktansvärt!! Hur fick du reda på något så hemskt??😢 Måste ju anmälas. Vet familjen ? Bra du skriver det🤗

      • Birgitta Gunnarsson skriver:

        Hej Anne,
        Jag har henne på Facebook och hon skriver en blogg i väntan på nya lungor. Jag tror hennes familj vet, men det är många som har sagt åt henne att anmäla. Hon är så pass dålig nu, så det får vänta. Men visst är det förfärligt att behandla en patient på det viset, och dessutom någon som är så sjuk. Men det måste anmälas, helt klart.

    • Jennifer Jansch skriver:

      Den här historien med sjuka kvinnan är så fruktansvärt att jag knappt hittar ord! Hoppas verkligen att hon har många som kan stötta henne!

      Som du skriver, man undrar verkligen varför det ska vara så svårt att vara vänliga mot varandra? Jag tycker personligen att det är mycket lättare och mindre energikrävande att vara trevlig än tvärt om.

      xx

  • Carina skriver:

    Så bra skrivet. Tänkte på dig när denna vidriga Timellhistoria rullades ut. Fantastiskt att få följa er Baliresa. Ser magiskt ut. 🔆

    • Jennifer Jansch skriver:

      Hej C!
      Nä det var verkligen ingen höjdare att jobba på Äntligen hemma.
      Vi har det verkligen underbart här!
      xx

  • Sarah skriver:

    Äntligen ! Helt fel ord men äntligen börjar detta med vuxenmobbning belysas från media och som här i en populär blogg. Jag tror att SÅ många kan berätta en historia om detta. Hela mitt liv har jag stött på detta och har länge tänkt skriva en bok med titeln ”att vara en nobody”.Nu börjar jag bli lite äldre och med åldern kommer ett starkare självförtroende(för mig) men jag jobbar just nu mycket med känslan som är jobbigast ”varför lät jag människor behandla mig illa?!?”Jag beskrivs alltid som snäll och tyvärr så har det nästan alltid varit till nackdel för mig.Snäll och söt ingen bra kombination varesig på skolan eller på jobb.Jag har alltid haft kompisar och pojkvänner så jag är ingen ensamvarg men ingen har nånsin stått upp för mig när ”tjejerna ” på jobbet satt i gång med sina ”sparesor” där alla blir bjudna men jag ”glömdes” bort ,oj förlåt,ha ha. Jag har alltid haft mer problem med tjejer som behandlat mig som luft än killar.Jag förstår att tex”friends” måste finnas men tänker tyvärr oftast att va spelar det för roll(klart det gör men..)att vi lär våra barn att du inte får mobbas och kränka när vi ”vuxna” behandlar varandra så illa. Jag har 2 barn och man och det jag tyvärr känner att jag inte vill säga till mina barn är att det är viktigt att vara snäll .Det är viktigt att vara snäll men inte på bekostnad av dig själv.Du måste kunna båda för om du tycker att det är viktigast att vara snäll och få andra att må bra så är risken stor att du blir den som alla kör över och du blir en ”nobody”.Älskar din blogg och att du belyser viktiga saker också./Sarah

    • Jennifer Jansch skriver:

      Usch får rys på hela kroppen när jag läser om att du haft kollegor som ”glömt” bort att bjuda dig etc. Så taskigt! Hur folk som gör så kan med sig själva är svårt att förstå. Man kan ana att det ligger avundsjuka i botten för deras handlande och att de är svaga personer i sig själva, som kanske jämför sig med dig. Du borde läsa min bok, Drömfångaren, jag skriver lite om det där i.
      Även om man kanske förstår vad deras beteende bottnar i är det ändå svårt att stå ut med det och man blir osäker och börjar fundera på ”vad är det för fel på mig?”. Jag tycker verkligen att du ska göra slag i saken och börja skriva din bok! Låter som en bok som många skulle ha glädje av. Tänk dig att du skriver en instruktionsbok till dina barn, då kanske det är lättare att hitta inspirationen och orken att skriva boken.

      xx

  • Rosa skriver:

    Så bra att detta kommer fram, även vuxenmobbning, att vi pratar om det samtidigt som det är otroligt trist att vi ens ska behöva det. Har aldrig själv upplevt det annat än prat bakom ryggen, den där tystnaden eller de falska smilen som uppstår när personen i fråga dyker upp och då har det alltid i mitt fall handlat om kvinnliga kollegor som faktiskt ofta kan vara väldigt giftiga mot varandra om man jämför med de manliga jag har.
    Så ledsen för det du har fått vara med om Jennifer men samtidigt så skönt att få höra om din ”revansch” att med rak rygg kunna säga nej och gå därifrån när de här personerna vill ha din hjälp vilken underbar känsla, att faktiskt bara strunta i de inte bry sig om vad de tycker och tänker. Tack för alla dina kloka och intressanta inlägg Jennifer, vilken skribent du är (och fotograf och designer och…..).
    Kram Rosa

    • Jennifer Jansch skriver:

      Ja jag ska inte sticka under stol med att det är skönt att få ”revansch”, att maktbalansen skiftat liksom. Jag kände mig så svag och utsatt då och nu känner jag att jag inte kunde bry mig mindre om de där människorna och jag tycker rent av synd om dem. De måste leva med sig själva och sitt barnsliga, elaka beteende. Medans jag kan gå vidare.
      Tack för dina otroligt fina och snälla ord om mig! Jag suger i mig varenda ett!!
      xx

  • Christina skriver:

    Hej jag Jennifer

    Mobbing är aldrig okej och måste åtgärdas och vi måste stå upp för varandra
    Metoo riktar sig åt den maktstruktur som finns i vår värld och som är av sexistisk karaktär. 97% utförs av män det är därför vi tillsammans måste börja agera
    Alltid stå upp för allt förtryck och diskriminering i vår värld 🙏💕
    Kram

    • Jennifer Jansch skriver:

      Människors förtryck mot varandra kan ta sig många uttryck och frodas i miljöer så som Äntligen hemma redaktionen där Timells beteende var sanktionerat. De som jobbade i den miljön, män OCH kvinnor på redaktionen anammade stilen. Det blir liksom ringar på vattnet. Så #metoo sträcker sig vida omkring och är dessvärre inte begränsat till bara män mot kvinnor. Man måste belysa detta problem från alla håll i min mening.
      xx

  • Marianne Danielsson skriver:

    Vill bara säga att du verkar vara en sådan fantastisk underbar och godhjärtad människa. Så duktig och framgångsrik. Lycka till i Bali med din fina familj.
    Har nyss börjat läsa din bli blogg, ramla in på den via Pernilla Wahlgrens blogg.
    Sådana som du behövs.
    Kram Marianne

  • Linda skriver:

    Det här är ett ämne jag skulle kunna skriva en bok om. Jag har som de flesta andra hamnat i situationer där någon försökt trycka ned mig.
    I mitt fall har det oftast varit kvinnor. Och jag har alltid rytit ifrån direkt.
    En gång ledde det till att jag förlorade mitt jobb, men hellre det än att stanna kvar och låta någon sätta sig på mig. Med det vill jag absolut inte lägga skuld på de som håller tyst. Det krävs förstås mod och det är inte alltid lätt beroende på vilken maktstruktur man befinner sig i, vilken ekonomisk situation man har osv. Det är många faktorer som påverkar hur man agerar i dessa situationer.
    Något som verkligen triggar igång ilska i mig är när folk utger sig för att vara ärliga änglar, men i själva verket så är de egoistiska och falska. Usch! Det är då man får trösta sig med att karma existerar.

    • Jennifer Jansch skriver:

      Håller med dig på alla punkter! Hur man agerar har till stor del att göra med vilken livssituation man har i övrigt. Har man inte ekonomisk trygghet är det mycket läskigare att säga ifrån och att sluta på en arbetsplats.
      Är också allergisk mot folk som utger sig för att vara en sak, men egentligen är ogina och manipulativa.
      Till sist – precis karma fungerar. Men ibland tar det mycket, MYCKET längre tid än man önskar sig. Men till slut så…
      xx

  • Mia skriver:

    Jag blir just nu utsatt för mobbning och utfrysning
    men jag kämpar på, jobbar i utkanten av gruppen med en egen verksamhet som gör att jag står ut.
    Det är en grupp där män är i majoritet men det finns också kvinnor.
    Har två chefer som jag inte har något förtroende för och som jag inte kan vända mig till (en man och en kvinna)
    Det är konstanta practical jokes, utfrysning och sexism, en man går runt och tar på alla kvinnor
    men jag har sagt ifrån där, mig rör han inte fysiskt iaf.
    Jag håller mig undan, fikar själv och äter min lunch ensam.
    Så min erfarenhet är att kvinnor i lika stor grad som män är mobbare.

    • Jennifer Jansch skriver:

      Fy stackars dig vad tråkigt. Ingen förtjänar att bli behandlad på det här sättet och ingen ska behöva känna sig ensam och utfryst på jobbet. Om du har minsta chans tycker jag att du ska söka dig vidare. Det är inte värt den energi det trots allt tar när man blir illa behandlad.
      Hoppas verkligen det löser sig!!
      xx

  • silvia skriver:

    Starkt, att go vidare och lemna allt bakom sig, du er fantastiskt, Jennifer. Jag oxo har blivit utsatt for utfrysning po arbetsplatsen. Jag hade flyttat till Sverige, pratade svenska, tyckte om alla men blev inte riktigt accepterat av svenka kollegor, dem flesta kvinnor. Svenskar umgicks med varandra, kollade ner po mig for jag pratade svenska med accent, jag blev inte bjuden till fester. Det har jag inte upplevd here in america.

    • Jennifer Jansch skriver:

      Fy vad tråkigt att höra! Man kan verkligen inte förstå hur personer som beter sig så här resonerar! Skönt att höra att du inte längre behöver stå ut med detta! Det är verkligen skönt när man kan gå vidare och lämna tråkigheter bakom sig!
      xx

  • Micke skriver:

    Ett oerhört gripande inlägg. Jag tycker dock att du förminskar dig själv lite genom att säga att du kommit nånstans nu på senare tid. Jag tycker du har varit framgångsrik länge. Jag tror många håller med mig om det också.
    Jag har själv samma problem på min nuvarande arbetsplats. Det har gått såpass långt så jag har fått en kronisk hjärtsjukdom av denna mobbing. Jag börjar nu känna mig lite bättre och ska nu försöka få hjälp av facket att säga upp mig utan att behöva få karens i a-kassan. Stor kram!

    • Jennifer Jansch skriver:

      Jag tycker nog också att jag varit framgångsrik länge. Men jag kände att dessa typer inte tyckte det vid den tiden utan tyckte att de kunde kosta på sig att frysa ut mig. Nu däremot är de så såååå trevliga och kontaktsökande. Så i DERAS ögon är jag mer framgångsrik och ”viktig” person. Det var så jag menade.
      Stackars dig som haft dessa problem på jobbet! Hoppas verkligen att det löser sig för dig och att då kan bli frisk på något sätt.
      xx

  • Eva skriver:

    Hej Jennifer!

    Såå trevligt att du bjuder in oss till eran familj där ”långtbortistan”, nämligen Bali.
    Och vilken gåva ni ger era fina döttrar. Att få bo och uppleva andra miljöer än i gamla Svedala, måste ju vara stärkande
    i framtiden, för era flickor. Jag beundrar erat mod och eran jävlar anamma. Woow….
    Själv skulle jag inte våga bo en kvart i den miljön. Bara därför att – det inte finns dörrar och fönster.
    Spindlar och ormar – behöver inte anstränga sig – det är bara att krypa in i varje vrå.

    Jag utgår från att bovar och banditer inte kryper i varje buske på Bali…
    Däremot i gamla Svedala är det numera vardagsmat.Här sker ju mord så gott som varje dag. Tragiskt.

    Om vi nämner Timell och Virtanen en snabbis.
    Jag tycker det är tragikomiskt att nu se ”gubbslemmen” i tidningen. Dom vill förmedla att dom nu är såå ledsna, för vad dom nu har utsatt andra för. Och Timell hade ingen aaaaning om att han sårat andra…

    Efter såna inlägg så passar det bra att dra sagan om vargen och rödluvan. Och när rödluvan skulle gå till sin mormor…

    Ha det bra där i paradiset. Hälsningar Eva.

    • Jennifer Jansch skriver:

      Ja alltså det är så underbart att vara här och se hur tjejerna ”lyser”. De mår så bra och är så glada. Vi hoppas de tar med sig sina erfarenheter ut i världen sen.
      Nu efter ett par veckor drygt hoppar jag inte till varenda gång en reptil av något slag pilar tvärs övre golvet. I början höll jag på att få hjärtattack varenda gång. Någon orm har vi lyckligtvis inte sett ännu, men de lär finnas…
      Det är så bra att allt detta dras fram i ljuset. Det är verkligen inte en dag för tidigt! Karman kommer som en boomerang!
      xx

  • Agneta skriver:

    Åh, vilket viktigt inlägg du skrivit Jennifer. Me too# är så livsnödvändigt. Vi måste börja prata. Jag tänker inte försvara mobbare. Men jag tror att det är dem som har problem. Varför har man behov av att trycka ner en annan människa?
    Snälla Jennifer, flytta tillbaka till Sverige och börja föreläsa om vuxenmobbning . Kanske folk öppnar ögonen och klimatet på många arbetsplatser kan förbättras. Tack för bra input du kloka, vackra kvinna!

    • Jennifer Jansch skriver:

      Tusen tack för de fina komplimangerna! Jag suger åt mig!
      Jag håller med om att det är mobbarna som har de största problemen, men tyvärr har det de gör också förödande konsekvenser för den som blir utsatt. Det vittnar många om här i kommentarerna. Vissa mår så dåligt att de blir kronsikt sjuka etc. Detta beteende behöver verkligen belysas och få ett stopp. Om jag kan dra ett strå till stacken gör jag det gärna!
      xx

  • GORDANA skriver:

    Mycket bra skrivet av dig, det är inte klokt att sådant förekommer och vi vuxna borde veta bättre.

    • Jennifer Jansch skriver:

      Ja verkligen! Men ju mer vi snackar om det nu, ju mer oacceptabelt kommer det bli och yngre kommer inte acceptera massor av saker som min generation har accepterat.
      xx

  • Camilla skriver:

    Tack för att du delar med dig av dina upplevelser, tankar och känslor. Det är först när vi delar med oss som andra förhoppningsvis kan förstå och lära och vi som även har varit utsatta på något sätt kan känna att tillsammans kan vi förändra något. Jag önskar dig och din familj en spännande tid i ert nya hemland. xoxo Camilla

    • Jennifer Jansch skriver:

      Tack Camilla!
      Det är precis det som är så underbart med denna nya rörelse – att kvinnor äntligen vågar komma ut i horder och berätta om sina upplevelser. I USA faller den ena gubben efter den andra och det är inte en dag för tidigt!
      xx

  • Jytte skriver:

    Väldigt gripande läsning.
    Jag blir mobbad just nu och de ledande i det hela är en kvinna…

    • Jennifer Jansch skriver:

      Usch stackars dig!! Hoppas verkligen du kan hitta en bra väg ur situationen. Man blir ju galen när man hör om sånt här. Helt sjukt att det finns vuxna människor som ägnar sig åt sånt. Stay strong!! Och kom ihåg att det inte är ditt fel att detta händer. Kan hända exakt vem som helst!
      Styrkekramar till dig!!
      xx

  • Christina skriver:

    Hej
    Mobbning och kränkande särbehandling är aldrig ok. Kvinnor kan vara hemska emot varandra. Jobbade som fackligt förtroendevald och huvudskyddsombud och fick kontakt med en kvinna som hade det riktigt besvärligt på jobbet. Hon beskyldes för hemska saker nedskrivet i punktform till chefen osv. Jag stöttade och lyssnade på kvinnan. Deltog på möten etc med kvinnan o hennes chef. Jag fick skit från facklig ordförande och närmaste facklig kollega för att jag ställde upp på den som blev mobbads sida. Hon fick ringa mig och bolla problem o bekymmer. Facket hade tom ett ”hemligt” möte med ordförande o min närmaste fackliga kollega tillsammans med de två värsta mobbarna. Det var inte meningen att jag skulle få veta det, men den dagen råkade jag komma tidigare och samtidigt som den ena. Det var märklig stämning på fackexp. Jag sa inget och låtsades inget om, för de sim satt i mötet visste inte att jag kommit och visste. Det såg jag som ett okollegiallt svek. Jag var ändå styrelseledamot, och de gjorde så här. Det kändes kan jag säga, men jag låtsades inget om, spelade med i spelet, och förstod vilka falska människor jag hade att göra med även där. Jag trodde facket skulle stötta och hjälpa dem som hade problem på jobbet, och gjorde även så, ansåg jag. Givetvis skulle andra inblandade också få möjlighet att säga sitt, men vi är några stycket så det fanns andra att prata med. Det jag reagerade på var att vi inte körde med öppna kort och detta smusslande. Usch. Har slutat där nu och jobbar på mitt ordinarie jobb och trivs bra.

Lämna ett svar till Jennifer Jansch Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Instagram