Våndan att skriva en bok!

Som några av er kanske vet var jag modechef på tidningen Mama och kreativ chef för Family Living innan jag flyttade till New York.

Kolla vad liten Bianca var! Hur gulliga!?! Ett av de många omslag jag gjorde för mama under åren.

Varje år gjorde vi 12 eller 13 nummer av tidningen (först mama, sen Family Living). Varje nummer skulle fyllas med innehåll och det var inget större problem. Det finns ju så himla mycket man kan skriva om när det gäller mammarollen. Jag hade själv fått mitt första barn Celeste när vi drog igång tidningen och sen fick jag två barn till. När man har småbarn är man som bekant besatt av att få tips och råd om det mesta, så för oss på redaktionen som själva hade småbarn fanns det oändliga källor att ösa ur.

Spola fram 10 år.

Möte i New York, september 2015,  med en Japanska Bag-all kund som undrar om de kan göra en pop up store med Bag-all i sina affärer i Tokyo i april 2016. Naoko, som inköparen heter, frågar mig om jag har någonting skrivet om Bag-all och om hur allting startade och varför? Hon tyckte det vore bra att ha någon slags bok att visa och sälja till kunderna.

Plötsligt hör jag mig själv säga att: Ja men det är inga problem. Jag kan skriva en bok!

Varför flög detta ur mig har jag undrat flera gånger efteråt? Men troligen var det på grund av det jag skrev först. Jag hade ju jobbat med tidningar och gjort ett ex i månaden i flera år. Förvisso var vi en hel redaktion som samarbetade då och nu var det me, myself and I, men ändå tänkte jag – hur svårt kan det vara?

Bild från boken Drömfångaren.

Dessutom hade jag faktiskt tänkt på att skriva en bok av några olika anledningar:

  • När jag själv för några år sedan visste att jag ville starta eget och bli entreprenör, men inte hade en susning om vad jag skulle sälja, så försökte jag hitta böcker för att ge mig tips. Men det fanns inga böcker för någon som jag, det vill säga en som hade viljan men ingen konkret idé.
  • Jag önskade mig dessutom en bok med inte bara affärstips och råd utan även inspiration.
  • Jag ville också bättre förklara vikten av ”reuse”, återanvändning, eftersom folk inte riktigt ännu förstått idéen med de återanvändbara presentpåsarna som var min originalidé för Bag-all.
  • Dessutom har jag samlat på ordspråk i många år som jag tänkte att folk kunde ha glädje av på ett och samma ställe.

Hur som helst, jag hade alltså plötsligt lovat mina japanska kunder att det skulle finnas en bok i april 2016, så jag satte igång.

Jag kan utan att överdriva tala om att det var det värsta projekt jag tagit mig an någonsin. Respekt till alla författare, för det är sannerligen inte lätt att skriva en bok! Jag la ner hundratals timmar och sen några hundra timmar till. Galen kraftansträngning.

Till slut var i alla fall boken, Dreamcatcher,  klar och kom från tryckeriet. Lycka!! MEN den var kortlivad, för snabbt upptäckte vi 11 stycken korrfel i boken varav två var i baksidestexten. Varav det ena var att ”business” var felstavat! Hur pinsamt?! En bok som handlar om business och så är själva ordet felstavat! Ridå!

Oavsett det var vi tvungna att sälja boken (men till reducerat pris) och jag började få mail från folk. Som detta som en väninna till min mamma skickade till henne:
> Godmorgon Gunilla,
> Sedan två timmar ligger jag i min säng, trollbunden av din dotters bok. SÅÅÅÅÅ inspirerande! Flera av hennes filosofier tillämpar vi redan (typ : self-praise)
> Jag bara älskar hennes tänk och känner att denna bok måste jag sprida.
> Hur köper man den? Jag skulle först o främst vilja ge den till vår dotter i födelsedagspresent. Hon fyller den 12 september och skulle störtgilla den! Hur kan jag få tag i den innan dess? (Jag ger ogärna bort mitt egna exemplar, men i värsta fall får jag göra det!)
> Stor kram och än en gång tack för denna fina gåva
> Susi

Gissa om jag blev glad för hennes mail och andra mail jag har fått!! När man verkligen lagt ner sin själ i någonting så är man väldigt sårbar och orolig för hur det man skrivit ska tas emot (därför jag är så himla glad för alla era fina kommentarer här på bloggen också).

Nu är boken omarbetad en gång till (några hundra timmar till) och översatt till svenska, Drömfångaren.

Omslagsfoto av Linda Alfvegren.

Anledningen att jag skriver så långt om boken här på bloggen är för att jag märker att många av er i kommentarerna är nyfikna på saker som står i boken. Vill man läsa den och inte köpa den finns den på bibliotek. Så här skrev Bibliotekstjänst om min bok Drömfångaren:

Vill man köpa den kan man göra det på världens bästa förlag: APförlaget Där kan boken både köpas eller laddas ner som pdf.

Man vet nämligen att man har världens bästa förläggare, Anders, när han personligen går och levererar boken utanför en kunds dörr.

Dessutom kan boken självklart köpas i vår webbshop: Bag-all

Eller Adlibris eller Bokus

Om man vill läsa den på engelska (nu omgjord utan korrfel och utgiven av förlaget Skyhorse Publishing) finns den på Amazon och Barnes and Noble t ex

Om ni har läst den och har lust att ge ett omdöme på någon av dessa sajter skulle jag så klart bli superglad!

Och om ni har läst den får ni gärna maila med feedback eller skriva här i kommentarerna!

Ha nu en underbar helg vänner. Själva ska vi njuta på landet oavsett väder.

Här en bild som jag tog på Margaux när hon gungade i eken igår kväll i solnedgången.

Följ mig gärna på Instagram: @bag_all och mer privata bilder på @jenniferjansch

xx

 

 

 

 

Måttet på framgång?

Jag har blivit intervjuad rätt många gånger i mitt liv vid det här laget. Förut kunde det exempelvis vara i min egenskap av modechef på tidningen mama eller för att vårt hem var med i någon inredningstidning. På senare år har det så klart varit med anledning av mitt företag Bag-all.

Hur svettig var jag när den här bilden togs? haha

Det är verkligen kul att få vara med och otroligt viktigt för företaget att informationen om att vi existerar sprids. Om jag dessutom får tillfälle att prata om återvinning och ”nyanvändning” är det en extra bonus!

Men det är en sak som gör mig rätt irriterad när jag blir intervjuad och det är att journalisten till varje pris vill ha reda på hur mycket pengar Bag-all drar in varje år. Jag förstår så klart att det är journalistens uppgift att fråga, så jag blir verkligen inte sur på hen. Och jag förstår även anledningen varför de frågar, eftersom siffror säger en del om storleken på ett företag. MEN i min mening kan man absolut inte avgöra hur BRA det går för företaget genom varken omsättning eller vinst. Det är så himla mycket snack om – och fokus på – pengarna. Helst ska man dubbla omsättningen varje år för att vara en intressant aktör i finansvärlden.

Varför är det ingen som frågar: Hur många arbetstillfällen skapar du? Hur många kan försörja sina barn tack vare din business? Det är väl måttet på framgång?

Jag minns så väl första gången jag slogs av detta. Jag jobbade som sommarvikare på Aftonbladet som, om jag inte minns fel, ganska nyligen hade köpts upp av norska Schibsteds, ett norskt börsnoterat bolag. Schibsteds gick det året ”endast” några miljoner i vinst och aktien stört dök på börsen. Jag fattade ingenting, det var ju vinst! Men nej, vinsten var inte bra nog för marknaden. Innan dess hade jag aldrig ägnat detta en tanke. Men eftersom jag den sommaren satt på redaktionen och såg hur många som avlönades av Schibsted tänkte jag att detta är helknäppt.

Nu har detta fenomen dykt upp i mitt liv igen genom att frågan återkommer gång på gång när det gäller Bag-all: vad är omsättningen? Vad är vinsten? Hur mycket har den ökat sedan förra året?

Jag har bestämt mig för att aldrig svara på den här frågan eftersom jag tycker att den är fel i grunden. Jag är så himla stolt att jag nu har fem heltidsanställda och ett gäng halvtidare. Ingenting gör mig gladare än när personalen köper sig en ny snygg klänning, eller åker på en välförtjänt semester. Då vet jag att Bag-all, dvs det som en gång bara var en idé i mitt huvud, idag kan ge både saker, boende, mat och resor till andra.

Förutom de som är anställda i USA och Sverige så är det ett helt gäng i Kina och i Indien som får arbetstillfällen. På den som är min huvudsakliga fabrik i Kina är det numera ett 50-tal anställda. Jag åker dit en gång om året för att stämma av produktionen. När jag började jobba med dem var det ca 15 stycken. Tack vare att det går så bra för Bag-all har de fått köpa en fabrik till. Förutom de som jobbar i fabriken som gör påsarna är det bönderna som odlar bomullen till påsarna, personerna på fabrikerna som gör tyget. På firman som trycker på våra påsar jobbar det också ett 10-tal personer. I Indien jobbar vi med två fabriker.

Jag har startat Bag-all helt utan finansiering*. Vi bygger företaget påse för påse. Det är väldigt ”old school” numera när turbo expansion är normen och det som hyllas. Men jag gör saker på mitt sätt och struntar i hur businesspersoner tycker att man ska göra.

Det fina med att köra utan finansiering är att jag inte behöver förklara mig för någon. Om jag till exempel vill köpa in saker för väldigt mycket dyrare än de egentligen skulle behöva vara så gör jag det. Låt mig ge ett exempel:

Jag köper våra pompoms från en Thailändsk bergsby. Det är Mienstammen som bor där. De har pompoms på sina dräkter och är därför duktiga på att göra dem.

Tack vare pengarna de tjänar på sina pompoms kan de skicka sina barn till skolan i byn. De pompomsen kostar mig mycket mer att köpa in och vi tjänar följaktligen inte så mycket på dem i pengar sett. MEN jag bryr mig inte ett smack om det eftersom bara vetskapen att dessa barn kan gå i skolan är tillräcklig vinst för mig.

Den stora anledningen nu att jag håller ett öga på pengarna och ser till att alltid försöka göra en ”bra affär” är att jag har ansvaret för alla dessa personer. Vi måste som alla andra hålla i kostnader och jobba smart.

Jag tycker verkligen att det finns anledning att omvärdera hur man värderar företag nuförtiden. Finansvärlden borde verkligen sluta stirra sig blinda på siffrorna och kolla på hur företagen kan hjälpa många människor – och inte bara de på hemmaplan utan människor i andra delar av världen också.

xx

*Läs om detta i min bok: Drömfångaren kan även laddas ner i pdf-format AP förlaget 

Sveriiiige!!!

För några dagar sedan landade jag i Sverige och åkte raka spåret till vår stuga i Sörmland! Det finns inget ställe som får mig att må bättre. Ekbacken, som huset heter är paradiset på jorden för oss. Huset är enkelt som ni ser, men är höjden av lyx för mig.

Det tar mig alltid några dagar att ”landa”, men i år har startsträckan varit extra lång på grund av den enorma kraftansträngning som flytten i New York innebar. Typsikt nog blev både Micke och jag krassliga direkt när vi kom till Sverige. Det är som att kroppen och psyket säger ”nu ska du pusta ut och ta det lugnt, och för att du verkligen ska ta det lugnt och inte rusa runt som en dåre som du brukar så ser vi till att du är krasslig en stund…” haha

Hur som helst, igår kände jag mig ok och tog en tur in till stan med de två stora tjejerna. Viktigaste målet var så klart min nya Bag-all butik på Roslagsgatan 21. Drumroll please….

Jag var så fruktansvärt glad att komma hit! Sist jag var i lokalen fanns varken golvet, de fina färgerna på väggarna eller några varor.

Julia, till höger, har ensam (förutom min man Micke som lagt in golvet) jobbat som en blådåre för att starta upp Bag-all i Sverige. Det är helt makalöst vad den här tjejen åstadkommit. Är MER än stolt över henne!! Ska blogga om hur det hela gick till. Till vänster står Annelie som är butikschef i Sverige. Hon har jobbat för Bag-all i New York det senaste året och har precis flyttat tillbaks till Stockholm (förresten om det är någon som har en lägenhet att hyra ut till denna superpålitliga och underbara person så maila: annelie@bag-all.com).

Älskar denna lokal! Kolla originaldörren med glasfönster som leder ner till förrådet! Love!

Här ligger Margaux i lädersoffan som vi köpte på Metropol auktioner (alla möbler är givetvis vintage och från loppisar). Som ni ser är det mycket som inte är färdigt ännu. Lister ska upp och fler bord införskaffas.

Celeste som brukade jobba i butiken i New York hoppade in som personal igår när Julia, Annelie och jag gick ut och käkade lunch.

Ett gamalt matsalsbord med iläggsskivor som Julia målat! Som ni ser på Wet Beach Stuff (väska med plast inuti så att man kan ha sina blöta badkläder i) fungerar nu monogram maskinen. Ni som har gamla Bag-allpåsar och vill ha dem monogrammade kan ta med dem till butiken så fixar Julia eller Annelie det (kostar 125kr).

Vill ni följa svenska Bag-all på instagram så är det: @bagallsweden

Påsarna hänger på rep, men de ska strax upp i med metallklämmor istället.

”Love the Wine you’re with”, ”Wine not?”, ”Candy is dandy, but liquor is quicker”, ”Can’t Dine without Wine”, som ni märker gillar jag ordvitsar när det kommer till vinpåsar;)

Nya kläd/klänningsväskor.

Work in progress som man säger. Nu kommer jag hela sommaren jobba med att få butiken i tipptoppskick! Senare i augusti/september kommer vi ha invigning. Då kommer jag skriva om det här på bloggen och ni alla är välkomna på invigningsmingel!

Jag är väldigt tacksam för alla kommentarer och engagemanget på Trumpinlägget. Det är så skönt att känna att vi är många som är upprörda över situationen i Amerika. Men man ska komma ihåg att det är väldigt mycket bra som kommer därifrån också. Det här klippet nedan fick mig att rysa från tå till topp!

Ladda gärna hem min bok som jag skrivit om min resa från att ha en dröm om att starta eget och förändra mitt liv men ingen idé om hur. Kostar 150kr som e-bok APförlaget  och som inbunden bok här: Drömfångaren.

Följ mig gärna på instagram: @bag_all eller mer privat på @jenniferjansch

Min butik finns på:  www.bag-all.se och amerikanska butiken www.bag-all.com

 

Varför det är lätt att lämna New York!

Varning: läs inte det här inlägget om du inte vill läsa om Donald Trump!

Det är väldigt mycket som är fint med New York. Här sitter Micke och Margaux på våren i Central Park.

Det är en del av er som frågat bland kommentarerna om det varit svårt att lämna New York. Svaret på det är faktiskt nej. Visst, New York, har varit min drömstad sedan jag bodde där på 90-talet och det är väldigt mycket med den stan som är fantastiskt. Men det finns två saker som gör det lätt att lämna. Det ena är att det är en stad som är svår för ungdomar och det andra är Trump.

Börjar med det första. New York är en stad som enligt min mening är väldigt bra för mindre barn konstigt nog. Det absolut bästa är att barnen blir sedda och uppskattade av andra vuxna. Vart man går pratar folk med barnen, de ser dem och ger dem uppskattning. Det gör att barnen växer och känner sig högt värderade. Och det finns oändligt mycket spännande för dem att göra och se.

Men när barnen blir tonåringar och börjar High school börjar också problemen. Det största problemet är droger. Det förekommer droger överallt hela tiden. Den avslappnade inställningen till marijuana i det amerikanska samhället i stort har verkligen inte hjälpt ungdomarna, tvärt om. För oss är det rena turen att Celeste inte har den läggningen, men vi har sett på nära håll hur den ena normala, gulliga tjejen efter den andra dragits in i den här karusellen. Med det inte sagt att deras liv nu kommer att bli som missbrukare, men det gör dem otroligt omotiverade att plugga och kommer på så sätt göra framtiden svårare för dem.

Fifth Avenue med de fina taxibilarna och Chrysler building (min favorit byggnad) i bakgrunden.

Den andra saken som jag absolut inte kan stå ut med i Amerika är Donald Trump. Bara jag skriver hans namn här sköljer en våg av obehag över mig. Det är en fullständig tragedi att en så hatisk och mörk person har valts till president. Han har fört debatten och den allmänna tonen i samhället ner på en bottennivå. När ledaren lägger ribban så lågt, vad är det då som hindrar att resten av samhället tar efter?

Listan på vidriga saker som Trump står för och gör är så lång att jag inte kan gå igenom den här. Det värsta är förnekelsen av klimatförändringar och föraktet för miljöfrågor, hans hälsoplan som gör att 22 miljoner (den här siffran kan tydligen vara ännu högre enligt nya beräkningar närmre 34 miljoner) fattiga amerikaner utan sjukförsäkring, upprustningen av det amerikanska försvaret och jämställdhetsfrågor. Att han dessutom är en kvinnohatare av rang gör saken än värre. Trumps inställning till kvinnor är att de ska vara snygga, smala och framförallt hålla käften.

Han en historia av att håna kvinnor i tweets och på andra sätt. Den senaste i raden var när han häromdagen skrev om ett par  morgonvärdar på TV (Joe Scarborough och Mika Brzezinski). För att ni verkligen ska få en idé om hur sjukt det här är ändrar jag namnen till, Tilde de Paula och Peter Jidhe. Tänk alltså att Stefan Löfven twittrade:

”Jag hörde att Nyhetsmorgon, som har låga tittarsiffror, talade illa om mig (tittar inte längre). Hur kom det sig att låg-IQ Crazy Tilde med Psyko Peter kom…till Harpsund 3 nätter i rad omkring nyårsafton och insisterade på att umgås med mig. Hon blödde kraftigt efter ett ansiktslyft. Jag sa nej!”

Alltså vad hade hänt om det var Löfven som twittrat så här? Förhoppningsvis hade någon eskorterat honom till närmaste psykiatriska institut. Hela tweeten är ju så galen och samtidigt imbecill, som en femåring skrivit den. Det som är så typiskt är att Trump ständigt återkommer till hur kvinnor ser ut och förnedrar kvinnor på det sättet.

Här är andra exempel på Trump i intervjuer eller tweets:

  • Hillary Clinton: ”Om Hillary Clinton inte kunde tillfredsställa sin make vad får henne att tro att hon kan tillfredsställa landet?” Och så klart ”Hon har inte utseendet. Hon har inte uthålligheten.”
  • Rosie O’Donnell: ”Rosie O’Donnell är äcklig, både på in- och utsidan. Om du tar dig en titt på henne så ser du att hon är en slusk. Hur kan hon ens vara på TV? Om The View (hennes program) var mitt program skulle hon få sparken. Jag skulle titta henne rakt in i hennes feta, fula ansikte och säga: ‘Rosie, you’re fired.
  • Angelina Jolie: ”Jag förstår verkligen skönhet. Och, kan jag säga dig, hon är inte det. Jag äger faktiskt Miss Universe. Jag menar jag äger massor av olika saker. Jag förstår verkligen skönhet och hon är det inte.”
  • Cher: ”@cher–Jag har inte på mig en ”matta” (slangord for peruk) – det är mitt (hår menar han). Och jag lovar att inte prata om dina massiva plastikoperationer som inte fungerade.”
  • Arianna Huffington (grundaren till Huffington post – jättebra web tidning): ”@ariannahuff är oattraktiv både på ut- och insidan. Jag förstår helt hennes före detta man som lämnade henne för en annan man – bra beslut.”  

När Trump blev vald till president levde jag och många med mig i en sorts chocktillstånd i flera veckor. Jag kunde inte ta in att det var sant. Hela samhället var lamslaget på sätt och vis. Det visade sig bland annat i att folk slutade handla (märkte även av det i min butik på Mott Street) och att de amerikanska komikerna och TV-värdarna som annars roastar politiker inte kunde skämta om situationen. Nu har den förlamningen släppt och det skämtas hejdlöst om Trump överallt. Och, visst, det är skönt att kunna skratta åt eländet. Men faktum kvarstår. Gubben sitter kvar vid makten och gör sitt bästa för att undergräva demokratin. Eftersom vi inte är amerikanska medborgare och inte kan rösta känns det OTROLIGT skönt att lämna allt detta och följa på avstånd istället. Det är dags för amerikanerna själva att ta tag i sitt gigantiska problem.

Som ni kanske vet så fick Hillary 2.9 MILJONER fler röster än Trump, men ändå blev det genom det amerikanska valsystemet så att Trump vann. Förhoppningsvis kan det faktum att de nu har en man som helt tydligt inte är vid sina sinnens fulla bruk som president göra att de tar sig en ordentlig titt på hela sitt politiska system och ser till att något liknande aldrig kan hända igen.

Under tiden ska jag försöka göra andra bra, produktiva saker. Jag ska verkligen inte sluta bevaka situationen i USA eftersom vi som inte är amerikaner ändå kan hålla motståndet levande. Men jag tror ändå på att försöka göra positiva saker i en mörk tid är av vikt.

Tack för att ni läser och kommenterar! Jag uppskattar er input otroligt mycket! ❤️

xx

Ladda gärna hem min bok som jag skrivit om min resa från att ha en dröm om att starta eget och förändra mitt liv men ingen idé om hur. Kostar 150kr som e-bok APförlaget  och som inbunden bok här: Drömfångaren.

Följ mig gärna på instagram: @bag_all eller mer privat på @jenniferjansch

Min butik finns på: www.bag-all.com och svenska butiken på www.bag-all.se

 

Äntligen klara med flytthelvetet!

Varför ser vi så glada ut? Jo, vi har blivit färdiga med helvetesflytten!

Det är allmänt känt att flytta är en av de jobbigaste sakerna man kan utsätta sig själv för. Även om man vet att man ska flytta till någonting bättre så är själva flyttandet en liten mardröm. Efter några flyttar i mitt liv har jag kommit fram till att det som är jobbigaste för mig inte är det rent fysiska, packandes och bärandet av alla grejer (nog för att det också är svinjobbigt) utan det är att ta ställning till alla jäkla prylar man har. Man måste alltså ta ställning till varenda liten pinal, in till minsta hårnål som man hittar längst in i en låda. Ska jag spara den här? Var ska den i så fall packas? Ska jag ta med den i flytten eller förvara i en kartong till senare? Eller ska jag donera den? Eller ska den slängas? Det handlar om att ta ställning till PRECIS ALLT. Detta par strumpor, det här gamla halvfyllda anteckningsblocket, foliepappret, tre rivjärn, varenda klädesplagg och sko, gamla teckningar, foton, busskort, indianpärlor, legobitar… Ja ni fattar. Det är 10-tusentals små beslut som ska ske inom loppet av några dagar. Man blir så trött och känslomässigt dränerad eftersom 90% av sakerna faktiskt har en historia, de har minnen kopplade till sig.

Även om sakerna har en slags betydelse är jag just nu rätt chockad över hur mycket prylar vi har ackumulerat på bara sex år. Jag fattar inte hur det har gått till. Vi har många, många gånger fler saker än vi kan använda. Det är en jobbig insikt att man definitivt är en del  av ett konsumtionssamhälle där man hela tiden samlar på sig mer saker än man behöver. Följaktligen har vi donerat säck efter säck med saker till Frälsningsarmen här i New York. Det handlar om ett 30-tal sopsäckar fulla med saker samt möbler.

Att åka till Frälsningsarmen på Manhattan (96th Street på Upper West Side) och till den som ligger i Brooklyn nära vårt kontor är en ”ögonöppnare”. Det är så många fattiga, fattiga människor som håller till där. Nog för att jag rent intellektuellt vet att det finns många fattiga personer i USA, men när man ser det på nära håll så sjunker det in på ett annat sätt och man förstår att klyftorna mellan fattiga och rika här är avgrundsdjupa och att de som är fattiga verkligen inte har någon större möjlighet att ta sig ur sin situation. Killen som jobbade på flyttfirman som hjälpte oss var 24 år och hade inga tänder. Han jobbar hårt varje dag, men har inte råd att fixa nya tänder. Det är inte lätt att leva dem amerikanska drömmen och ta sig fram i livet utan tänder. Det är tyvärr ett faktum.

Hur som helst, Frälsningsarmen gör ett fantastiskt jobb genom att de tar emot alla dessa prylar som andra halvan av befolkningen har överkonsumerat. De sorterar dem och säljer det som går. Pengarna går sedan till välgörenhet. Jag känner mig så tacksam och ödmjuk inför deras arbete. Det här är bästa sortens återvinning. Det är en win win situation, där jag känner att jag är den som vinner allra mest genom att jag slipper lite av mitt dåliga samvete.

Frälsningsarmens arbete är en sorts återvinning, återanvändning som är absolut nödvändig i vår tid. Jag vill passa på att berätta om en annan superbra idé vad det gäller återvinning som finns här ute i Southampton (läs mer nedan). På sopstationerna här finns det stora rutor målade på marken, dessa rutor har tak över sig. I denna ruta kan man ställa sina gamla saker som inte är soppor: gamla soffor, TV-apparater, kylskåp etc. Sen kan vem som helst gå dit och ta vad de vill ha. Är inte detta världens bästa grej? Hit kan ungdomar som skaffar sig eget boende för första gången gå och ta det som de behöver. Eller andra som inte har råd, eller personer som känner att de inte längre vill köpa nytt hela tiden. Återanvändning på bästa sätt i min mening. Vore inte det här en toppenidé för svenska sopstationer? Vad jag förstår är det förbjudet att ta saker på sopstationer i Sverige. Eller har jag fel?

Hur som helst, igår blev vi färdiga med flytten. För att fira tog vi en sista middag på Indochine, vår favoritrestaurang sedan 90-talet.

Några vänner dök upp när vi i sista sekund insåg att vi faktiskt skulle ha tid med en middag.

Sen drog Micke och jag ut till Southampton för att sova en sista natt innan resan hem till Sverige ikväll. Längtar som en galning efter dessa sötnosar:

Bild skickad av farmor från vårt landställe!

xx

Följ mig gärna på Instagram: @bag_all eller @jenniferjansch

Att flytta…

Hemma på vår gata i New York…

…ser det ut så här i början av sommaren. Allting blommar och det är hur härligt som helst. Då känns det extra konstigt att vara i full färd med att packa ihop det som varit vårt hem de senaste sex åren.

Så här såg det ut.

Nu flyttkaos!

Då…

Nu… (soffan har vi bytt ut sedan övre bilden).

Celestes rum för någon dag sedan.

Celestes rum idag.

Igår kväll vinkade vi hejdå till tjejerna som åkt i förväg till Sverige (där mormor och farmor tar hand om dem.)

På vägen till flygplatsen pratade om att förändringar i livet i allmänhet sker stegvis. Barnen växer lite varje dag, årstiderna växlar lite varje dag. Det är ändå ganska sällan som man kan säga att idag förändras mitt liv. Men igår var en sån dag för tjejerna. De lämnade alltså New York efter att ha bott här i 6 år av sina liv.

Det är med blandade känslor som vi flyttar. Tjejerna kände sig alla tre ganska glada för att lämna sina skolor. Som jag nämnt innan är skolorna här i US ganska annorlunda än de i Sverige och det har funnits vissa saker som de inte alls uppskattat. De ser verkligen fram emot skolan i Bali (www.greenschool.org)  och tror att den kommer passa dem bättre. Vidare är det bra för Celeste som om två år ska till universitet att ha den här skolan på sin CV. Det är otroligt svårt att komma in på bra universitet i USA (om det nu är här hon sen väljer att plugga) och då gäller det att ha antingen en sport man är bra på, vara stenrik, vara någon slags minoritet eller på något annat sätt vara ”unik”. Verkligheten är att bra betyg inte längre räcker till att komma in på de bästa skolorna.

Å andra sidan kommer de så klart sakna sina vänner. Men de vet att de kan hålla kontakten med dem via facetajm och andra sociala medier, precis som de gjort med kompisarna i Sverige. Det vi däremot kommer få lämna helt och hållet är vår härliga lägenhet. Den har varit helt oslagbar! Folk som kommit och hälsat på har mer än en gång påpekat att lägenheten känns som ”a tree house”, en träkoja, i fyra och en halv våning.

Svårt att förklara, men här är trapporna sedda uppifrån Celestes rum. Hennes rum var alltså på en ”balkong” med utgång till terassen. Margauxs rum var också på en ”balkong” en trappa ner och så var vårt sovrum och Cappis rum på våningen under. Sen på en halv trappa ner till låg badrummet och längst ner vardagsrummet och köket.

Det låter ganska stort, men alla rum var ganska små. Totalt sett är lägenheten någonstans 100-110 kvm.

Men förutom att den var väldigt cool inuti med alla dessa olika utrymmen har takterassen varit den allra underbaraste grejen här.

 

Jag har gjort ett oändligt antal fotograferingar på taket, vilket har varit ett fantastiskt sätt att marknadsföra Bag-all.

Det är en del av er som i kommentarerna frågat om vad vi ska göra med lägenheten när vi flyttar och hur man hittar lägenhet här i NY. Svaret på det första är att vi lämnar tillbaks lägenheten till hyresvärden.

Och det andra: här i New York är det ganska lätt att hitta boende. Den här lägenheten hittade jag i en annons i New York Times real estate sektionen. Det var faktiskt den första lägenheten vi tittade på på Upper West Side. Men så klart kostar det galna pengar med boende i New York. Jag orkar knappt tänka på hur mycket vi betalat i hyra de sista åren. Men man får fokusera på allt bra vi fått tack vare denna lägenhet.

Som sagt har jag kunnat fotografera massor för Bag-all. Flickorna har gått i de bästa Public Schools (kommunala skolorna) i New York eftersom de automatiskt tillhör skolorna som ligger precis runt omkring huset (det är alltså läroplanen som är problematisk här, inte just de skolorna som tjejerna gått i). Och jag startade Bag-all i lägenheten. Då var det himla bra att ha alla dessa våningsplan eftersom vi drunknade i lådor (får skriva om det snart).

Dessutom är området Upper West Side det absolut bästa stället att bo på med barn i New York i min mening. Vi har verkligen använt Central Park som vår egen bakgård. Och åt andra hållet har vi haft Hudson floden som vi ofta gått ner till.

(Bild av Jenny Brandt.)

Det är med en klump i magen som jag skriver allt detta. Jag har själv blivit ganska överrumplad av hur känslosam och kluven jag känner mig inför flytten. Jag har ända sedan jag bodde i New York på 90-talet älskat denna stad. Vi har verkligen fajtats hårt för att ta oss in- och skapa oss ett liv här. Men med allt detta sagt känner jag ändå att det är rätt beslut att lämna New York. Jag tror att tjejerna kommer stortrivas i den nya skolan på Bali och jag vet att jag kommer att kunna jobba mycket mer effektivt med produktutveckling och design av Bag-all produkter. Min man Micke jobbar med appar och kan också jobba var som helst ifrån.

Nu har vi bara fyra dagar till av flyttkaos som väntar Micke och mig – och sen:

Så som ni ser har jag verkligen ingenting att gnälla över!

Följ mig gärna på Instagram för mer bilder och uppdateringar @bag_all och mer privata bilder på @jenniferjansch

xx

Midsommar NY-style

Igår var det som bekant midsommarafton. Eftersom barnen som går i kommunala skolor här i New York inte har sommarlov förrän sista torsdagen i juni så missar vi tyvärr midsommarfirandet hemma i Björnlunda varje år. Men det betyder verkligen inte att vi skippar denna fina svenska tradition för det. Nej, faktum är att vi kanske slår över åt andra hållet – i alla fall när det gäller kransarna.

När vi bodde i Sverige så brukade jag binda kransar av blommor från vår trädgård på landet. Här ovan Margaux med en krans av svenska ängsblommor (och en och annan lilja från rabatten) 😉

Margaux igår med blommor inköpta från Fairways här på Broadway. Det är inte riktigt samma sak, men det får duga.

Vår midsommartradition har alltså hittills varit att barnen direkt efter skolan kommer hem, sen bilder vi kransar för brinnande livet för att hinna hela vägen till Battery Park (dvs den södra spetsen av Manhattan).

Dit tar man sig allra snabbast med tunnelbanan!  Vi mötte upp med min kompis Shirley som är gift med svenska Claes och deras döttrar Amelie och Bella. Och Cappi hade sin lilla kompis Kate med.

Till och med New York bor är luttrade och vana vid det mesta blir alldeles lyckliga över att se alla fina tjejer i sina vackra kransar och fotograferar dem i tunnelbanan.

Så här fint hade de smyckat entrén till festplatsen. Solrosor (kanske inte den vanligaste midsommarblomman) i blåa och gula band – och fullt av svenska flaggor. Gissa om man blir glad av synen!

Normalt sett brukar vi åka ner en timme innan festligheterna sätter igång för att få en plats på gräsmattan. Men eftersom det hade utlovats regn hela dagen var det mycket färre människor än vanligt och vi fick en plats fast vi kom ganska sent. Ser ni Frihetsgudinnan där i bakgrunden. Ganska maffig utsikt!

Sen dök resten av kompisarna upp. Johanna är min äldsta kompis. Vi träffades i sandlådan i Gustav Adolfs parken när vi var fyra år gamla. Sen hamnade vi i samma klass och blev bästisar. Vi drömde om att starta ett modemärke J&J tillsammans när vi var små. Johanna blev sen mycket riktigt kläddesigner och flyttade till USA för drygt 20 år sedan. Numera har hon sadlat om och designar istället inredningsaker så som kuddar och plädar i riktig alpacka samt jättefina sjalar (alpacka är ett miljövänligt alternativ). Kolla in hennes fina hemsida: Johanna Howard Home 

Liza barnens älskade barnflicka som hjälpt till att hämta Cappi ett par dagar i veckan. Vate, Johannas man. Deras dotter Rose, och längst nere till höger en av mina nyaste vänner, Jenny Gadd, som jobbar med reklam här i New York.

Vid 6 rycket brukar midsommarstången, smyckad med solrosor, komma.

Och dessa fina musikanter!

Självklart dansar vi Små grodorna och Räven raskar över isen…

…du med – och jag med…

Sen plötsligt tittade solen fram! Och sen började det regna och alla gick hem. En typisk svensk midsommar med andra ord haha!

Hoppas ni hade en fin midsommar!

Lots of love!

xx

Jen

Koka soppa på en spik

När jag startade Bag-all hade vi verkligen inte mycket pengar. Faktum är att en av kriterierna jag hade från början var att själva produkten skulle vara billig just eftersom jag inte hade pengar att investera i att ta fram en dyr vara. Pengabristen gjorde att allt i början av Bag-alls existens fixades på ett skosnöre. Jag satte tillexempel själv ihop en hemsida och en webbshop. Fotade och frilade alla produkterna. Ritade alla mönster för hand (vissa med Tipex på svart tyg). You name it – jag gjorde det själv.

Är du nyfiken på att få veta mer om hur det hela gick till så finns det i min bok Drömfångaren / Dreamcathcer

Allting gjordes alltså väldigt ”oproffsigt”, men sakta men säkert lärde jag mig hur man bäst gör för att få det hela att se hyfsat ut. Hela erfarenheten genomsyrar än idag Bag-all och vi fixar fortfarande allting så som hemsida, webshop, fotograferingar etc ”in house”. På det sparar vi otroliga summor pengar, plus att vi har full kontroll och kan se till att få allting precis som vi vill ha det.

En av de kanske viktigaste delarna av det här har varit våra ”image” bilder. Det är alltså bilder som visar våra produkter i miljö. Meningen med dessa bilder är att folk ska få inspiration till hur man kan används produkterna OCH att de får en känsla för vad Bag-all är för ett företag.

Eftersom jag som sagt inte hade några pengar att betala vare sig fotograf eller modeller fick jag själv plåta bilderna och familjen fick ställa upp som modeller. Turligt nog tycker de att det är väldigt kul att få leka modeller. Det är till och med så att de kan bli sura om de inte får vara med på bilderna.

Hela den här grejen har gjort att allting vi gör blir ett photo-op (fotograferingstillfälle).

Eftersom vi inte har många dagar kvar i New York passar vi på att göra alla våra favoritsaker och åka till våra favoritställen. Så igår packade Micke och jag in de två äldsta tjejerna i bilen och åkte ut till Montauk. Småtjejerna stannade i stan med Mickes mamma och åkte båt runt Manhattan.

På vägen till Montauk ligger en ganska känd vägkrog: The Lobster Roll, vars specialitet är – tadaaa – lobster rolls. För er som inte vet är lobster rolls hummer som serveras i modell större korvbröd. Hummern kan vara blandad med majonäs eller smör och serveras varm eller kall.

 

Givetvis passade jag på att ta några Bag-all bilder. Här Celeste med sin ”C-påse”. (Förresten om ni vill följa Celeste på instagram så blir hon jätteglad: @celestejansch)

Margaux med ihopvikbara Google eyes tote. Den här påsen viker man in i sin egen ”mun” så att man får plats med den i handväskan och kan bära med den till mataffären (extra bra när många handlare slutar med plastpåsar).

Vi åkte sen ut till stranden i Montauk, men det var ganska dimmigt så vi åkte strax vidare till ett annat riktigt favoritställe:

Sunset beach som är ett André Balazs hotell och restaurang som ligger på Shelter Island. Det ligger helt perfekt placerat så att man från restaurangen får en perfekt utsikt över solnedgången.

Är man proppmätt efter middagen kan man lägga sig o chilla i en av de här day bedsen.

Eller köra en omgång pingis innan det stora spektaklet börjar:

Sunset beach var namnet.

Vilket slutar, som det brukar göra för det allra mesta nuförtiden, med att allt dokumenteras av alla närvarande  haha

Följ mig på min privata instagram för mer bilder från familjen: @jenniferjansch och gärna på Bag-alls instagram: @bag_all

I morgon ska vi ner och fira svensk midsommar nere i Battery Park för 6e året i rad. Det brukar vara en riktig upplevelse att se en midsommarstång klädd i solrosor och ett spelmannalag från Minnesota med knätofsar och allt. Återkommer med bilder på det på lördag. Ha en härlig midsommar så länge!!

xx

Jen

 

 

 

En bit av New York

Randiga systrar i nya modebrallan ”mom jeans” ( Jeans som går upp till midjan, gärna med skärp hårt åtdraget. Någon som känner igen sig från 80-talet?)  😝

 

Normalt sett brukar jag, som jag berättat, promenera från Uptown, där vi bor, till Downtown, där min butik ligger. Men nu är Mickes mamma här på besök och eftersom hon har lite problem med fötterna tog vi igår tunnelbanan halvvägs ner till 34 Street där vi tog High Line söder ut.

 

Världens kanske snällaste människa, Margita, Mickes mamma.

 

För er som inte vet är High Line en gammal 2.3 km lång järnväg som byggdes på 1930-talet höjd över gatunivå på Manhattans västra sida. Anledningen att man byggde den höjd över gatan är att tågen innan dess gick gatan.

 

 

Det var så många olyckor och dödsfall med dessa tåg att 10e avenyn, där tågen gick, kallades för ”Death Avenue” (dödens aveny).

 

 

För att råda bot på det anlitade staden män som red på häst framför tågen för att varna fotgängarna. De kallades ”West Side Cowboys”. Men självfallet var det på intet sätt praktiskt att ha tåg, bilar, hästar och människor samtidigt på gatorna. Så därav High Line.

 

 

På 80-talet övergavs järnvägen och blev helt förvuxen. Vid många tillfällen pratades det om att riva spåren, men eftersom de var så väl byggda skulle det kosta enorma summor att montera ner dem och de fick istället förfalla. Men så blev några som bodde i grannskapet inspirerade av Promenade Plantée i Paris (som är en park planterad på en gammal järnväg) och bildade gruppen Friends of the High Line. 2004 beslutade New York City att ge 50 miljoner dollar till en modern park planterad ovanpå de gamla järnvägsspåren.

 

Cappi med kusinen Mattea på sina sparkcyklar. Det är otroligt coolt att promenera längst med andra våningen på husen som ligger längst med spåret. 

 

2009 öppnade första etappen av denna fantastisk park (delar av den är ännu inte helt klara, men till 90% är den klar). Jag har haft nöjet att följa bygget av den här parken hela vägen eftersom jag promenerar den här vägen ofta.

High line har blivit en enorm succé med 5 miljoner besökare om året (1 miljon av dessa var där igår  – typ). Det är så klart jättekul att det blivit en sån hit, men det är också det som är problemet – att det är så himla mycket folk. Ibland får man stå i kö för att kunna komma framåt. Så insider tips: gå till High line när det är dåligt väder.

En annan sak som är häftigt med High line projektet är att hela området har rustats upp tack vare parken. Många nya moderna hus har byggts längst sidorna. Så nu är det inte bara blommor man kan njuta av utan även futuristisk arkitektur.

 

 

Det var supervarmt igår och tjejerna började ångra att de satt på sig sina mom jeans hihi…

 

Någon som bor längst High line visar vad hen tycker om Trump.

 

Bill och Bull pustar ut på en bänk. 🍒

Cappi och Mattea är så otroligt lika att till och med vi i familjen ser inte vem som är vem bakifrån. Det tycker de är så roligt och vill så klart vara ännu mer lika bara för det.

 

Eller vad säger ni? Lika va?!

Också lika? Selfie med Margaux som är lika lång som sin mamma fast hon bara är 12 år!!

Hörrni – igen – TACK för alla underbara fina kommentarer! Jag blir helt rörd när jag läser dem och ser ert engagemang. Nu ska jag försöka leva upp till era fina omdömen! Kom gärna med frågor och mer feedback så jag kan skriva om det som intresserar ER!

Hej då för idag!

Och vill ni se fler bilder och filmer från mina dagar så följ på Instagram: @bag_all och mer privat på @jenniferjansch

xx

 

”Känn RÄDSLAN och gör det ÄNDÅ.”

Bild av Linda Alfvegren till min bok Drömfångaren.

Det är några av er läsare som påpekat att vi är modiga som vågat följa våra drömmar och flyttat till New York och strax ska kasta oss in i det nya projektet att flytta till Bali. Att flytta till Bali känns helt ärligt inte alls lika läskigt som det gjorde då vi lämnade tryggheten i Sverige för att flytta till New York 2011.

Jag har några tips vad det gäller rädslor.

Ni som följde min blogg förut vet att jag älskar ordspråk. Ett exempel är det här ordspråket:

”Känn RÄDSLAN och gör det ÄNDÅ!”

”Feel the FEAR and do it ANYWAY!”

-Susan Jeffers (det är ofrånkomligt, vissa saker låter bara bättre på engelska 🙂

Det är ett enkelt ordspråk, men som sa mig så mycket i en tid när jag kände mig rädd och framtiden var oviss. Vi hade precis flyttat till New York och jag hade ingen aning om vad jag skulle jobba med för att försörja familjen. Min man Micke är en hårt jobbande person, men på inget sätt miljonär.  Jag hade jobbat som stylist i många år och kunde frilansa. Men jag förstod att för att kunna stanna i New York och försörja familjen så behövde jag starta eget.

 

New york view Manhattan skyline

Bild från Top of the Rock i Rockefeller center.

 

Att starta eget kändes verkligen övermäktigt. Jag kunde ju ingenting. Jag visste inte hur man startar ett företag (allra minst i Amerika), hur man producerar varor, marknadsför dem, startar webshop, sköter företagsekonomi… Kort sagt, jag visste ingenting om någonting som man egentligen ska kunna för att starta en egen verksamhet. Men…

”Känn RÄDSLAN och gör det ÄNDÅ!”…

sa mig att det är okej att vara rädd och ändå följa sin dröm. Att följa en dröm är verkligen inte alltid ”drömmigt”. Längst vägen kännas det ofta otroligt osäkert och läskigt. Är man bara beredd på att det inte enbart kommer vara en dans på rosor så är man bättre rustad tror jag.

Vid den tidpunkten hittade jag även det här ordspråket:

 

 

Jag började då medvetet putta ut katastroftankarna ur huvudet genom att så fort jag började tänka på någon av mina rädslor helt enkelt börja tänka på någonting inspirerande istället. Då kan ordspråk vara jättebra. Jag började samla på ordspråk som fick mig på andra/bättre tankar. I min bok Drömfångaren har jag tagit med många av mina favoriter.

Det är du, och enbart du, som har kontroll över dina tankar. Ingen utomstående person eller omständighet kan bestämma vad du ska tänka. Du kan själv göra ditt huvud till världens trevligaste plats genom att putta bort rädslor.

Man kan tänka på sin hjärna som en dörrvakt som helt enkelt inte låter oönskade tankar passera. Det tar ganska mycket träning eftersom rätt som det är har man råkat släppa in en dålig tanke. Men så fort man upptäcker den kan man säga till sig själv: ”aha jag ser dig jobbiga tanke” och låta den gå upp i rök genom att ersätta den med en bra tanke (kanske ett ordspråk). Du kan behöva göra detta 10 000 gånger per dag i början. Våra hjärnor är så vana vid att haka på negativa spår. Inte minst tack vare att allt vi hör på nyheterna till 90% är negativt och skrivet på ett sätt som är menat att skrämma upp oss.

 

Den här tavlan målade jag för 10 år sedan. Jag älskar det här ordspråket (som är tillskrivet John Lennon, men det är osäkert om det verkligen är han som har sagt det). Det är väldigt effektivt att tänka på för att ändra sin egen mentala inställning.

Ha en underbar helg vänner!

Själv ska jag gå ut på promenad här i New York tillsammans med tjejerna och Micke samt Mickes mamma Margita, hans syster Jannike och hennes gulliga dotter Mattea som är här på besök! Vi ska gå genom Central Park, ner för 5th Avenue till Bag-all butiken i Nolita.

xx

 

 

Instagram