Ett liv kvar att leva

En dag kom det ett paket på posten till mig från Ulrika Ager….

Det innehöll en bok som heter Ett liv kvar att leva – och som handlar om Ulrikas väg tillbaka till livet efter att  chockartat ha förlorat sin enda och älskade son Jonathan vid 8 års ålder i en bilolycka , där Ulrika själv körde bilen.

Dessutom förlorade hennes vännina sin son Dennis, 11 år, i samma olycka.

(Autentisk bild på bilolyckan lånad ur boken)

Jag förstod ju redan innan jag läst boken att den skulle beröra mig starkt , och säkert också vara tung att ta sig igenom då den handlar om alla föräldrars största mardröm – att förlora sitt barn…

Jag började läsa boken , och det tog inte många sidor innan tårarna rullade ner för mina kinder…

Jag läste om Jonathan- denna pigga lilla lintott som älskade att spela fotboll – och hans liv före olyckan. Medan tårarna rann fick jag beskrivit i boken exakt hur olyckan gick till, och hur den upplevdes av inte bara Ulrika , utan även av vänninan, Jonathans mormor och morfar , hans morbror, kollegor till Ulrika mfl. Hur dom alla reagerade när dom fick det hemska beskedet och hur dom gjorde för att hantera sorgen och samtidigt finnas där som stöd för Ulrika.

I boken – som är skriven av Ulrika och den fd journalisten Jessica Dahné –  så får man som läsare uppleva Ulrikas stora bottenlösa sorg efter Jonathans död. Men också all den värme och kärlek som hon har till honom – sin fina lille son som bor med änglarna nu…!

Boken är en hyllning till Jonathan och till livet. Men också en en ärlig och uppriktig beskrivning av Ulrikas oerhört tunga sorg och hennes väg för att ta sig ur den. Boken är också tänkt att kunna fungera som ett stöd för anhöriga och andra som drabbas av en stor sorg, och som kanske kan känna att det är skönt att veta att man inte är ensam….!

Boken väcker absolut känslor och man lider med Ulrika, samtidigt som man beundrar henne för hennes ärlighet, mod och kraft att gå vidare. Jag kände en oerhörd tacksamhet över det jag har i livet, efter att ha läst den…!

Jag kan varmt rekommendera er att läsa denna bok – som jag lovar inte kommer att lämna någon oberörd….!

ULRIKAS FÖRORD (Utdrag ur Ett liv kvar att leva)


Hur mitt liv skulle kunna se ut om jag inte hade Jonathan hade aldrig slagit mig. Minns en gång när jag stod i badrummet och gjorde mig i ordning. Jonathan stod i bara kalsonger, lutade sin smala kropp mot dörrposten.

”Mamma, om du fick alla Audi TT-bilar som finns i hela världen, skulle du hellre vilja ha dem än mig då?”

”Nej, du är det bästa jag har. Finns inget jag hellre vill ha.”

”Men om du fick alla pengar i hela världen då?”

”Nej lilla gubben, jag älskar dig och även om jag fick allt som finns, vill jag bara ha dig.”

”Men om jag dör då? Vad gör du då?”

Jag avbröt mig själv mitt i rörelsen, kändes nästan som ett slag direkt i magen. Om Jonathan dog, bara tanken gjorde mig väldigt illa berörd och jag vände mig emot honom…

”Om du skulle dö, då dör jag också…”

”Okej”, svarade Jonathan och bytte genast tankarna till något viktigare, den radiostyrda bilens batteri var fulladdat och det var dags för en svängom i vardagsrummet.

Själv stod jag kvar i badrummet och kände mig bedrövligt illa till mods. ”Om Jonathan dör…”

Att förlora sitt barn är något av det värsta som kan drabba en förälder. När olyckan hade hänt inleddes en märklig, svår men så småningom hoppfull resa för mig och min omgivning.

Att skriva den här boken är ett sätt för mig att beskriva hur den har sett ut, vad som har hjälpt mig och hur jag ser på framtiden. Jag vill också förmedla hopp hos andra som drabbats och deras anhöriga. Många konstiga och ibland skrämmande tankar kan dyka upp och då är det skönt att känna att man inte är ensam, att det man tänker inte är osunt. Det är ett normalt sätt att reagera i en väldigt onormal situation.

Jag har träffat många människor och sökt olika sätt för att få hjälp att leva vidare, inte bara överleva…Och jag vill dela med mig av mina erfarenheter.

Författarna Ulrika och Jessica

Snabbfakta om innehållet i boken :

/ Ulrika berättar sin historia, om hur livet vände på några sekunder och aldrig blev sig likt igen, när hennes son Jonathan omkom i en bilolycka för några år sedan. Läsaren får genom intervjuer möta människor som funnits vid hennes sida – såväl nära och kära som nya bekantskaper hon lärt känna genom tragedin. Hur de har hjälpt till, stöttat och agerat. Man får ta del av hur en mamma som förlorar sitt barn på olika sätt går vidare när det värsta har hänt.

Vår förhoppning är att boken ska ge en stunds eftertanke men också inge hopp för dem som drabbas av olika kriser. Boken är även ett stöd för anhöriga som vill veta hur och på vilket sätt de bäst kan hjälpa till.

Olyckor och tragedier händer hela tiden, men det är först när vi själva drabbas som vi ställs inför alla dessa tankar och funderingar. Den här boken hjälper till att avdramatisera döden och välkomnar en öppnare dialog kring sorg och sorgbearbetning. /


Ulrika ger ut boken på egen hand , så vill ni läsa den och beställa ert eget ex KLICKAR NI HÄR!

Gör det!!    Jag bär boken med mig i hjärtat långt efter att jag läst ut den…..



20 reaktioner på “Ett liv kvar att leva”

1 2
  • Jeanette skriver:

    Tack Pernilla för att du tog upp boken på din blogg.
    Jag beställde boken direkt och läste ut den på nolltid.
    Jag är själv en änglamamma till min dotter Cassandra som rycktes bort i en tragisk olycka -09 bara 11 månader gammal.
    Otroligt starkt och modigt gjort av Ulrika att skriva en bok om sitt liv. Stor kram till henne för det. En bok kan inte ta bort vår smärta men jag vet att den kan hjälpa alla änglaföräldrar därute på olika sätt. När man förlorar sitt barn känner man sig så otroligt ensam, men tillsammans kan vi hjälpa varandra att klara av att leva vidare.

    kram J <3

  • //R skriver:

    Don’t Tell Me

    Please don’t tell me you know how I feel,
    … Unless you have lost your child too,
    Please don’t tell me my broken heart will heal,
    Because that is just not true,
    Please don’t tell me my son is in a better place,
    Though it is true, I want him here with me,
    Don’t tell me someday I’ll hear his voice, see his face,
    Beyond today I cannot see,
    Don’t tell me it is time to move on,
    Because I cannot,
    Don’t tell me to face the fact he is gone,
    Because denial is something I can’t stop,
    Don’t tell me to be thankful for the time I had,
    Because I wanted more,
    Don’t tell me when I am my old self you will be glad,
    I’ll never be as I was before,
    What you can tell me is you will be here for me,
    That you will listen when I talk of my child,
    You can share with me my precious memories,
    You can even cry with me for a while,
    And please don’t hesitate to say his name,
    Because it is something I long to hear everyday,
    Friend please realize that I can never be the same,
    But if you stand by me, you may like the new person I become someday.

    Judi Walker
    Copyright 98

    Läste den här på http://tindraskamp.se

    //R

  • Marica skriver:

    Jag har läst boken, bor i den lilla staden där U och J bodde och går ofta till J´s grav och sänder många tankar till honom och hans familj som finns kvar på jorden! Boken berör verkligen så läs den!!!
    Kram Marica

  • Wilma98 skriver:

    Detta berör :'(

  • Marie skriver:

    Ja, livet har sina prövningar och prövar andra hårdare och andra går genom livet med endast små hinder.
    Jag miste min bästa vän när vi var 14 år, 1994, hon gick av bussen och blev påkörd av en taxibil som körde i 90 km i timmen, hon dog på vägen till sjukhuset, det tog mig länge innan jag kom över det, förstod inte att det var sant. Men på något sätt så hittar man ett sätt att leva även om det finns en tomhet i sitt hjärta. Har mycket kontakt med hennes mamma, besöker min bästa väns grav ofta och ordnar med blommor och annat, hon tackade mig för att jag tänker på hennes dotter och jag säger att hon alltid finns hos mig.
    Hennes mamma säger, att även fast det har gått så långt tid, så många år, så har hon inte kommit över sorgen eller saknaden….över sin dotter, hon har 3 barn till, men det är en enorm tomhet.
    Samma år så tog min kusin sitt liv, han var 36 år gammal, hade 3 små barn, han var så tyst och blyg och ville aldrig störa någon, en hundägare hittade honom död i sin bil i skogen, han hade gasat ihjäl sig, ännu en chock, detta var på våren maj 1994 som min kusin dog, november samma år så dog min bästa vän.

    Våran nära vän som bor i Nordnorge, har själv drabbats utav cancer, han fick sina båda ben förstörda utav strålningen, nervskador på fötterna, men han är alltid glad, alltid positiv, vill alltid hjälpa andra, Han kämpar på och går med sina trasiga ben……I augusti 2010 fick vi besked att hans 23 åriga son fått akut leukemi, det kan inte hända 2 st i samma familj, hans enda barn och son. Oron var stor och sonen var mycket sjuk, han får bo på sjukhuset ett helt år, cellgifter varje vecka, det har gått upp och ner, och han får permissioner när han har känt sig piggare.
    Men våran vän, han säger allt ska ordna sig, han har alltid sin positiva anda, även hur tugnt det än är…….även om han för tillfället lever i sin värsta mardröm.
    I mars 2011 , så fick vi besked om att min sambos kusin som bor också i Nordnorge, miste sin enda son och barn i en scooterolycka, eller det var ingen olycka ,utan 9 ungdomar skulle åka och bada bastu på fjället i en stuga, färden skulle ta 15 min, ovädret överaskade, de såg ingenting.
    6 av ungdomarna åkte iväg, 3 blev kvar, mobilnätet var dåligt och fungerade knappt, ena killen ringer sin pappa och säger att han inte vill dö och att han älskar honom….
    Det var det sista han hörde av honom….efter 17 timmar i ovädret så kom räddningen, men det var försent för 3 av ungdomarna, 3 killar i åldern 18-19 år, de hade frusit ihjäl och satt på sina scootrar…..de 6 andra var väldigt frysna men klarade sig….en hemsk tragedi……livet är inte rättvist, livet kan vara vackert och livet kan vara en madröm, och alla får vi uppleva olika saker och alla bearbetar det på olika sätt, finns inget rätt eller fel……
    Det hjälpte inte så mycket att min sambos morbror som står väldigt nära oss, vi umgås väldigt ofta, och han hälper alltid till med allt möjligt och vi hjälper honom.
    Den 13 december 2010 fick han besked om prostatacancer som spridit sig, 53 år gammal, vilket lucia firande, den 14 december samma år så fick min mamma besked malignt melanom…..kan det var möjligt, mattan drogs under fötterna gång på gång…..
    Mamma som jobbat och slitit i hela sitt liv, tagit hand om oss barn, har aldrig haft pengar i överflöd, haft 3 jobb samtidigt, blev pensionär förra året vid 65 års ålder, aldrig varit sjuk och drabbas av detta……
    Mamma är frisk nu, de fick bort allt via födelsemärket, hon får ej sola på ett år, och det blir kontroller 2 gånger per år, men hittils så har allt sett bra ut.
    Min sambos morbror blev opererad, de tog bort en pingisboll stor tumör från pungen, det var spridning,blev cellgifter, nur har cellgifterna hjälpt så mycket att det blir operation, man tar bort hela urinblåsan och prostatan, och det blir ett nytt urinrör och blåsa genom att göra det av tunntarmen så slipper han påse på magen….så för tilläfllet har vi det lugnt…och vi kan andas ut………..vi tar vara på varandra och vi tar en dag i taget……vi kämpar, glädjs, gråter,stöttar och skrattar tillsammavoie

1 2

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Instagram