Visar arkiv från mars 2017

Dubbel D

När jag var 12 år fick jag bröst. Stora bröst. Jag mådde så dåligt. 12 år och såg ut som jag var 20-25 år… 

Män älskade att kommentera mig. Fritt fram, på stan, i parker, på väg hem från skolan.  Att trycka upp mig mot diverse väggar. Stöna i mitt öra. Inga konstigheter. Jag blev så arg. Förnedrad.

När jag bodde i USA som 14 åring kallades jag för ”the stop light” . 

Jag fick nog. Sa ifrån. Då blev jag ”kaxig” Jag älskade kläder, dans, sång, skolan, kunskap. Jag skulle inte låta bilden av mig vara den jag blev. Jag sträckte på mig. Höll näsan högt. Då blev jag  Snobbig. På Stureplan hade jag ”the golden ticket” Dansade på alla bord. Alla dörrar stod öppna. Som för varje flicka mellan 16-20 år… kanske. Jag var 158 cm med bröst som fick min 54kg kropp att värka. Jag drack aldrig alkohol för rädslan att bli utnyttjad låg alltid där. 

Men ingen. Ingen fick röra mig. När kommentarerna kom så hög jag. Hårt. 

Jag blev kär. Jag blev ett . Med världens finaste kille. Det gick nått år… 

Vi gjorde slut. Jag rasade i vikt. Brösten försvann. Hjärtat försvann. Vi var så klara med varandra. Men fröt fanns kvar. Det frö som kanske någon man någon gång sådde i en ung flicka. 

Objektifieringen av min kropp. 

Jag lovade mig själv att aldrig låta någon döma mig för mitt yttre. Jag blev starkare. Smartare. 

Starkast. Smartast.

Jag minns fortfarande de dömande, skämmiga blickarna från ”männen”

Jag minns när jag som ung vuxen förhandlade avtal, föreläste om 80-talister. När jag träffade tjejer jag coachades pappor. 

Barnen kom och min kropp förändrades. Tonårsbrösten kom aldrig tillbaka. Jag kände mig fri. 

Jag klär mig som jag vill. Jag säger vad jag vill. Jag sträcker på mig. För ingen, nej ingen ska trycka ner eller förändra mig. 

Ingen ska trycka ner DIG. Ingen ska säga till DIG vad DU kan, vad DU ska göra. Vad som GÖR DIG LYCKLIG. 

Så upp med näsan i vädret. Oavsett storlek på din yttre kostym. Du är värd mer. Du är värd att glittra. Känna. Smaka. På det som kallas liv. 

Ditt liv. Lyssna på  Låten som handlar om just detta. 

Namaste 

Döda monstret

Yepp…. 

lycka, jag har pratat om det förut. Jag påstår ju att trots livets svårigheter så kan vi, som individ välja

– lycka.

För att kunna göra detta måste vi identifiera vår olycka. Vår rädsla. Vår ångest. 

Alla har vi ett speciellt subjekt som är vår ”favorit” olycka. Vad som skapar olycka i våra liv.

Här måste vi identifiera och kväva den innan den blir för stor. Innan vi låter ännu en dag gå till spillo. Vi upplever det vi skapar i vår hjärna. Döda monstret innan det växer sig för stort. 

Så om vi vaknar på morgonen och oroar oss, känner ångest, ensamhet, övergivenhet, panik – ja då får vi detta konstant. Vi måste då lokalisera ett VARFÖR. 

Om vi istället tränar vår hjärna i att uppskatta det vi faktiskt har. Om vi ”tvingar” oss att släppa oro. Om vi istället tänker positivt, ljust och glatt – ÄVEN NÄR LIVET ÄR SKIT. För ja – livet är alltid Tufft. Det finns alltid sorg, oro, ångest och ”monster”. Men om vi tänker om. Letar gott istället för ont. Ja då händer något. 

Byt ut dina förväntningar emot tacksamhet . Byt ut din oro till nuet. 

Om du oroar dig för sjukdom , ta hand om dig så bra du kan. 

Om du oroar dig för din ekonomi. Gör något åt den. 

Om du oroar dig för dina barn eller familjemedlemmar – va här och nu med dem. Så mycket du kan med glädje i fokus. 

Om du drabbas av sorg. Sörj, men glöm inte bort att leva. Du är här. Om det var du som var borta, vad skulle du då önska till dina nära? 

Ja ni fattar? Det är enkla verktyg men helvetes svårt att leva – eller? Det är upp till dig. 

Kavla upp armarna. Andas. Le. Se gott istället för ont. Just do IT! 

Allt handlar om dig och din inställning. Tankens kraft och universums support. 

❤ 

Namaste 

Instagram