Idag har det gått 5 år sedan jag kraschade på golvet.
5 år sedan jag trodde jag skulle dö på köksgolvet.
Det var egentligen många små saker som gjorde att jag hamnade där.
Eller kanske en stor. Jag slutade lyssna på mig själv.
Jag föll för det gamla tricket: Samhällsnormen. Jag föll för andra människors åsikter istället för att – likt jag gjort hela mitt liv – lyssna till mig själv.
Jag presterade, jobbade, levde för andra.
100% jobb
100% mamma
100% vännina
100% fru
Men vänta…. vi har ju bara 100%
?
Kanske 110%…
Men allt ovan ska in i de 110%… gör vi mer, under en längre period. Kraschar vi.
Jag kan via Facebook uppdateringar följa men långsamma nedbrytning. Jag kan se hur mina jobb blommade, hur stark jag såg ut – men hur trött jag var.
Hur desperat jag var.
Men vet ni, jag hade aldrig velat vara utan ”kraschen”.
Det fick mig att vakna. Den fick mig att sålla, den fick mig att genom smärta, tårar och insikter komma ut på andra sidan STARKARE, SMARTARE, KLOKARE, mer ödmjuk, MINDRE SÅRBAR.
Jag kan också känna att jag idag fortfarande är 110% men gör det jag älskar. Och i dessa 110% får både jobb, barn, vänner och jag själv plats. Jag är lika ”bra” som innan. Men mer lyhörd. Mer ”här”. Mer ”jag”.
Jag behövde krascha. För att inse. Vad som verkligen är viktigt. Viktigast.
Kärleken till mig själv. För att kunna ge kärlek till andra. Så måste jag ta hand om och älska mig själv.
Namaste
