Jag har skrivit om det förut… att jag har två pappor… En som bott utomlands större del av mitt liv eller på annat sätt inte varit närvarande för mig eller mina barn. Inte för att han inte fått, utan för att han valt att leva på andra platser. Utforska sin värld och inte haft tiden att vara en del av min.
Och en som tog rollen och fick ta allt det där det handlar om att ta hand om ett barn.
Föräldramöten, klassresa, hämta på första discot, lämna på studentfesten, sticka till pengar när man festat upp sina sista slantar, trösta när man varit ledsen.
Pluggat med mig när jag inte velat, satt gränser och grattat när första barnet föddes.
Varit morfar som hämtat på dagis, gett råd när Nova fått allergiska reaktioner.
Hämtat på Arlanda sena kvällar – och outtröttligt älskar min mamma i över 25 år.
Min styvpappa, min pappi, han som fått utstå så Mycket med det faktum att jag kom ”på köpet” när han valde min mamma. Jag skulle alltid med. Alltid ha. Alltid få tid. Och det gav han mig.
Det är ett hårt jobb att uppfostra barn. Det tar tid. Man måste ge TID.
Engagemang och uthållighet. Massor av oegoistiskt handlande.
Leif har alltid gett mig det. Aldrig krävt nått tillbaka. Bara gett, och gett, allt det där som ett barn tar för givet att en förälder ska ”ge” men få föräldrar faktiskt gör.
Utan pappa Leif hade jag varit en helt annat människa. Full med tvivel, otrygghet och sökande efter svar.
Flera av mina grundläggande värderingar kommer ifrån honom. Jag är tacksam för det.
Jag har en annan pappa oxå. Full med äventyr och mitt i livskris fick jag möta honom på lov till och från – och då där för snart 30 år sedan även ett enormt behov av egna drömmar. Där fick jag inte riktigt plats.
Under många år trodde han jag fortfarande var den lilla 7-åriga flicka han lämnade för att åka skidor . Men den flickan försvann snabbt. Och växte upp.
En semesterpappa där alpernas berg och skönhet gav ljuvliga minnen men också smärtsamma minnen.
Min längtan till berg och kvalite av sportkläder har jag fått av honom. . . För han älskar mig. Det vet jag. På sitt sätt. Trots alla brev, anklagelser och osanningar jag fått utstå. Jag är den jag är. Och jag är stolt över vart jag kommit.
Jag har försökt så Många gånger att ha en fungerande relation. Försökt kompromissa och vara ärlig. Alltid talat om vikten av en relation. Ville väl egentligen bara ha en pappa som fråga hur det är. Skickar ett kort när man fyller år eller grattar Mina barn när de fyller år, men det slutar alltid med att jag, eller mina barn ( eller någon annan ) gör nått fel och sedan är det slut igen. Det är sorgligt men sant. Kommer aldrig skriva om allt knas jag fått utstå. Men såklart oxå förklaringen till min raka framtoning, mitt behov av trygghet och fakta baserade kunskapsbehov .
Han hade säkert velat ha en annan dotter. Men tvivlar på att jag skulle lyckats med det.
Troligtvis läser han det här. Troligtvis kommer det något långt sms med citat ur bibeln eller något jag helst inte vill läsa. Om att jag inte vet vad jag pratar om. Men det är som det är. Jag är ärlig. Och jag har satt gränser. Jag tar vuxna beslut. Kring båda mina föräldrar i perioder.
Jag har två pappor. Ibland har båda varit här. Mestadels inte. En har gett berg, en lillasyster jag älskar, träning och smärta. En gett trygghet.
Lite som livet självt. Högt och lågt.
Det är länge sen jag var så öppen. Men ibland måste jag få visa det oxå.
Namaste
