Visar arkiv från januari 2020

Myrfobi

Hej på er…

Alltså denna strand, dessa människor, den här miljön. Allt tar andan ur mig och jag kan inte förstå att jag verkligen är här.

Lovade er på instagram att berätta om min myrfobi. Ni som sett min instastory förstår haha… igår när jag kom in från middagen kryllade det av STORA svarta JÄTTE MYROR i hela mitt badrum.

Kanske inte en super grej med tanke på allt annat som krälar här – men jag har inga fobier för varken spindlar, ormar eller ödlor efter min Bali resa. Men MYROR. Stora myror.

Som barn lekte jag kurragömma och råkade sätta mig i ett myrbo. Jag var för koncentrerad på att inte bli hittad att jag inte märkte att hela myrboet attackerade mig. Inte förrän de når ansiktet märker jag det – När jag reser mig upp var jag fylld från topp till tå. I trosorna , under kläderna och de hade bitit mig – överallt.

Jag kunde inte kissa på flera dagar och luktade kissmyra ( jo det e sant ) i flera dagar.

Det var hemskt. Och ja – varje gång jag ser en myra så känner jag doften och det pirrar i hela kroppen…

Men det är väl därför de invaderade mitt badrum…. här… i Indien….

You live, You learn….

Alla pratar om de stora resorna när du är ung. Att du ska ut och se världen. Uppleva , se. Innan du ska plugga, skaffa familj och resten av livet prata om de där resorna du gjorde förr.

Jag var småbarnsförälder under dessa år då man förväntas resa. Förväntas vara ensam och utforska. Jag höll mina kärleksbarn i famnen under åren då man ska vara egoistisk.

Jag följde mitt hjärta då, utan tvekan. Jag var redo att bli mamma. Jag landade i rollen och i ett liv som var mitt. Jag älskade det då, och älskar det nu. De supportar mig till fullo och förstår mig. De känner mig.

Och de låter mig följa mitt hjärta nu.

Att se dessa platser med ögon och hjärta som upplevt så mycket … att landa i kroppen efter alla årets dagar på helspänn ( ni med barn vet vad jag menar ) Man är alltid uppkopplad mot barnens behov. Barnens mående. Jag älskar det, det är det bästa i mitt liv.

Mitt jobb som heller aldrig har paus. 24h om dynet. Allt kan hända, och händer. Hela tiden.

Men jag behöver också landa i mig själv. Inte sätta mig själv som tredje eller fjärde person bakom barnen, hunden, mannen.

Här på en öde strand ( alltså VERKLIGEN ) öde får jag vara ”bara” jag. Det är så magiskt att inga ord kan beskriva det.

Namaste

Jag gjorde det – igen

Jag gör det igen… har en dröm, tar ett djupt andetag. Nästan till bristningsgränsen på att göra ont. Och gör det bara. Jag har samma rutin varje gång ( shit jag börjar få rutin på det här )

Jag får en vision ( do not freak out on me ) Vi får dem allihop. Bara att de flesta av oss skjuter bort den, letar ursäkter, hinder och låter rädslan styra.

Inte förrän jag slutade lyssna på rädsla började mina Sanna drömmar slå in och nycklarna till mig själv och det liv jag vill leva kom en efter en.

Iallafall…

Därefter pratar jag med min fantastiska familj. Ofta börjar det med Nova. Därefter min man, som alltid stöttar mig med ett leende eller med en skakning på huvudet och meningen ” du är knasig men jag älskar dig för det” . Min son gör alltid samma min, sätter huvudet på sne , ler och säger – mamma, gör det dig lycklig ( och jag får äta falukorv ) så gör vad du behöver göra och kom sen hem- vi finns här.

Så här funkar det med resor, jobb eller event. Det finns ju en uppsjö av drömmar och visioner vi får som handlar om helt andra saker oxå.

Där handlar allt om att våga. Inte låta rädsla eller gamla mönster styra. Utan hoppa. Det är ocker att falla pladask. Vi är allt för rädda för att falla – när det är mer sannolikt att vi faktiskt lyckas… Detours are only detours in the right direction .

Okej, så iväg med rädslan , förutsättningar att allt kommer skita sig. Oro. Tvivel. Bara gör’t!

Sen går allt ofta snabbt. Oftast på en dag eller två. Ibland några veckor… Innan allt är klart. Universum jobbar snabbt när vi har kul och vågar gå ditt vi vill. Inte bara ”tänka en tanke”

Jag är i Indien. I Goa. Sitter just nu med fötterna i sanden, ser ut över den lilla viken och jobbar. Snart blir det yogaklass med mina magiska vänner på Soulspace retreat. Ska man bara åka på ett retreat ( förutom mina haha ) så är det med Josefine och Martina på Soulspace… Vintrarna spenderar de på denna lilla magiska strand i Indien. Vårarna och höstarna på vackra Gällnö i Stockholms skärgård och somrarna på ett vackert slott i Frankrike.

Josefine och jag har känt varandra länge nu. Hon har helt klart förändrat yogascenen i Sverige. Och hon fortsätter att inspirera oss alla att leva ur våra hjärtan. Så många jag mött som påverkats av hennes fantastiskt älvstoft. För det är precis vad hon är. En älva.

Så nu sitter jag här… jobbar, retreatar och här i Soulspaces Goa ber jag er alla att lyssna mer på vad hjärtat vill.

Namaste

Instagram