När jag var 12 år blev jag kär första gången, dundrande blixtrande, djupt , hänsynslöst, bottenlöst, jag blev hel.
– nu pratar jag inte om någon pojke med guldlockar eller så.
Jag pratar om den kärlek som uppstår när själasystrar möts. När universum eller vad/vem likt magneter för två kvinnoväsen mot varandra. Tystnad uppstår. Så nära rymdens tystnad kommer man bara ett fåtal gånger i sitt liv. Sedan exploderar det.
När två själar , andetag och väsen blir till ett. Hon var min. Så kände jag redan vid första mötet. Min. Vi dundrade in i en makalös, hänsynslös och omättlig bergsäkrargång – vi regerade varje steg, vi var okrossbara, plöjde, domderade, förtrollade – skrattade tills vi grät, andades varandra, var alltid tillsammans. Alltid. Det slog blixtar där vi gick, växte blommar där vi dansade. Gräts när vi lämnade. Vi lämnade öppna munnar och noll syre till efterföljande.
Hon var mitt allt. Mitt allt.
Tills jag en dag svek henne – jag flyttade till andra sidan jordklotet och vi gled isär… Men i periferin fanns vi för varandra. Vi släppte aldrig taget, och var gång våra blickar möttes föll allt på plats, vi andades in och våra själar mötes. Våra andetag blev ett. När vi pratade fanns bara vi.
Idag är vi vuxna , i nästa 20 år har vi känt varandra. Jag blev mamma tidigt medan hon vältrade runt, krossade hjärtan, utforskade världen, bytte stad, kom tillbaks, och så – blev hon mamma – till de finaste av pojkar – och vi möttes igen.
Aldrig att vi var ifrån varandra, men nu möttes vi igen. På samma planet.
Som jag längtat. Med henne blir jag hel. Jag har och kommer aldrig vara så öppen som inför henne. Jag kommer aldrig skiljas från henne – tills döden skiljer oss åt är vad som är inristat i min själ. I hennes rum, inuti mig.
Ebba – jag kommer alltid, för alltid och hela vägen in i evigheten finnas för dig, med dig❤️
