Känslor

En taxi kom och hämtade upp mig, det är en stortaxi, alldeles för stor för lilla mig att resa ensam i. Men när jag satt mig i bilen inser jag att den är fylld med änglar. Bredvid mig sitter min guide och alla är de där. Alla dem som guidar mig, skyddar mig, leder mig.

Min resa:

Jag faller i gråt. Inte bara för att jag nu reser mot en horisont som jag nu är redo att möta, inte bara för att mitt fysiska väsen redan Längtar efter barnens uppenbara närvaro eller min livskamrats varma blick, utan för att de så tydligt visar sitt stöd. Allihop. Barnen, min man, mina änglar och min guide som aldrig avvikt från min sida även när jag tvivlat om de någonsin funnits ett högre jag.

Jag tvivlar inte längre. Jag är fylld till bredden. Med ödmjukhet, tacksamhet och en känsla jag ännu inte riktigt kan sätta orden på. Är det ro? Jag får återkomma…

Namaste