Visar inlägg från "resor/retreats"

Hej på er…

Alltså denna strand, dessa människor, den här miljön. Allt tar andan ur mig och jag kan inte förstå att jag verkligen är här.

Lovade er på instagram att berätta om min myrfobi. Ni som sett min instastory förstår haha… igår när jag kom in från middagen kryllade det av STORA svarta JÄTTE MYROR i hela mitt badrum.

Kanske inte en super grej med tanke på allt annat som krälar här – men jag har inga fobier för varken spindlar, ormar eller ödlor efter min Bali resa. Men MYROR. Stora myror.

Som barn lekte jag kurragömma och råkade sätta mig i ett myrbo. Jag var för koncentrerad på att inte bli hittad att jag inte märkte att hela myrboet attackerade mig. Inte förrän de når ansiktet märker jag det – När jag reser mig upp var jag fylld från topp till tå. I trosorna , under kläderna och de hade bitit mig – överallt.

Jag kunde inte kissa på flera dagar och luktade kissmyra ( jo det e sant ) i flera dagar.

Det var hemskt. Och ja – varje gång jag ser en myra så känner jag doften och det pirrar i hela kroppen…

Men det är väl därför de invaderade mitt badrum…. här… i Indien….

You live, You learn….

Alla pratar om de stora resorna när du är ung. Att du ska ut och se världen. Uppleva , se. Innan du ska plugga, skaffa familj och resten av livet prata om de där resorna du gjorde förr.

Jag var småbarnsförälder under dessa år då man förväntas resa. Förväntas vara ensam och utforska. Jag höll mina kärleksbarn i famnen under åren då man ska vara egoistisk.

Jag följde mitt hjärta då, utan tvekan. Jag var redo att bli mamma. Jag landade i rollen och i ett liv som var mitt. Jag älskade det då, och älskar det nu. De supportar mig till fullo och förstår mig. De känner mig.

Och de låter mig följa mitt hjärta nu.

Att se dessa platser med ögon och hjärta som upplevt så mycket … att landa i kroppen efter alla årets dagar på helspänn ( ni med barn vet vad jag menar ) Man är alltid uppkopplad mot barnens behov. Barnens mående. Jag älskar det, det är det bästa i mitt liv.

Mitt jobb som heller aldrig har paus. 24h om dynet. Allt kan hända, och händer. Hela tiden.

Men jag behöver också landa i mig själv. Inte sätta mig själv som tredje eller fjärde person bakom barnen, hunden, mannen.

Här på en öde strand ( alltså VERKLIGEN ) öde får jag vara ”bara” jag. Det är så magiskt att inga ord kan beskriva det.

Namaste