Mammas dag

Hej på er<3 dagarna rasar förbi och jag har tusen bollar i luften. Försöker varsamt ta ner en i taget och med säker hand placera varje tanke, uppgift och samtal på rätt plats. 

Idag är det mors dag. En dag som förr i tiden betyde att mor skulle få vila från hushållsarbetet och – ja ha dubbelt så mycket att ta hand om dagen efter. 

Idag ser mors dag lite annorlunda ut. Tack och lov. Även om konsumtionen pockar och dem utan mammor eller med dålig relation blir mer påminda än någonsin. 

Min mamma var under min uppväxt mitt syre, mitt berg – mitt allt. Redan när jag föddes fick jag veta att jag var speciell. Speciell över allt och alla. Min mamma viskade det i mitt öra varje kväll. Jag trodde vi var ett. 

Lärare i skolan sa åt min mamma att tygla mig, att jag var för glad, för ärlig, att mina blå ögon som borrade in i de elaka barnens slöjbeklädda gråa ögon gjorde mer skada än nytta. Min blick var isklar, de andras beklädda med en hinna av oförståelse och avund.  Mamma sa att jag nog en dag skulle förstå. ”Låt henne sprida glädje, låt henne våga stå upp mot orättvisor – livet kommer plocka mer henne på jorden” 

Min mamma gjorde allt för mig. Hon skyddade mig, lika alla mammor gör med sitt eget kött. Hon älskade mig sönder och samman.  Som hon aldrig älskat någon. 

En dag blev jag smärtsamt medveten om att vi var två. Att vi inte var en och samma. Då började kampen. Frihetskampen. Kampen att frigöra mig från den människan som sagt sig vara källan till mitt liv ( sant dessutom ) .

En ”vanlig” frigörelse pågår kanske nått år. Kanske några om du har otur eller vad som nu spelar in varför vissa barn gör större revolt än andra. 

Det måste gjort ont. Det gjorde ont. Det gör ont. Jag kämpar än. Vi kämpar än. Mamma och jag. Jag är 33 år gammal och kan fortfarande inte riktigt acceptera att vi inte är ett. Inte hon heller. 

Det här gör båda våra liv stormiga ibland. Likt varm luft och kallt hav slår det blixtrar och mullret suttsar mellan bergsväggarna när vi möts. 

För vi är ett. Men ändå två. Vi vet båda om det här men ingen annan förstår. Men vi vet. Vi är ett. Kommer alltid att vara. Min mamma och jag. Bara hon och jag. Hon är min, jag är hennes. Föralltid. Ett.