Vulkandrama!

Jag måste börja det här inlägget med ett stort TACK!! Shit vad gulliga ni är alla människor som hört av sig till mig sedan det började skrivas i Svenska tidningar om vulkanutbrottet som pågår här på Bali. Tänk att så många människor bryr sig om oss. Jag blir faktiskt rörd!

Men samtidigt ska jag erkänna att jag blev lite förvånad över alla starka reaktioner från Sverige just idag eftersom vulkanutbrottet här började förra tisdagen!

Cappi kikar ut genom dörren till barnkammaren i huset som vi hyrt temporärt.

Alla kanske inte vet att Mount Agung, som vulkanen heter, har ju spökat sedan september i år. Vi ställde till och med in resan till Bali en vecka eftersom det verkade som att ett vulkanutbrott skulle ske vilken sekund som helst då.

Här ser ni en graf över vulkanen hur det såg ut då, i september, och hur det ser ut nu. Vulkanen var alltså på varningsnivå 4 av 4 då, sen sänktes den till nivå 3 för ett par veckor sedan. Och så i tisdags fick den alltså sitt första utbrott. MEN varningsnivån gick inte upp tills 4 igen förrän igår. Trots att vulkanen de facto fått utbrott. Det har alltså varit utbrott av aska som skjutit flera kilometer upp i luften. Än så länge har den inte börjat spruta lava.

Jag har läst på massor om vulkaner sedan i september och har lärt mig att de kan ha alla möjliga sorters utbrott. Det kan vara aska, eller stenar, eller lava som flyter ner över kanterna, eller lava som sprutar rakt upp, eller lerfloder eller väldigt farliga askmoln.

Så här gick det till när Mount Agung sist fick ett utbrott 1963. Den började med att invånarna hörde en stor smäll och rök började sen komma ur vulkanen. 6 dagar senare började lava flyta ut. Om vulkanen skulle bete sig på samma sätt nu så innebär det att den snart kommer flyta lava över kanterna.

Efter en knapp månad så exploderade vulkanen på nytt och massor med bergsdelar flög upp 8-10 km rakt upp i luften. Det här orskade så kallade pyroclastic flows, en snabbtflytande blandning av gas och vulkanisk substans, vilket dödade 1100-1500 människor. Ytterligare 200 dog även av lahars, en slags lermassa som rör sig framåt otroligt snabbt.
2 månader senare fick vulkanen ytterligare ett urbrott som dödade 200 personer till. 
Vulkanen hade sedan små utbrott i ett år framöver. 

I morse när jag vaknade i huset i Ubud kände jag bara att nej jag måste ta barnen (och Julia som är här på besök, läs längre ner) och flytta oss så långt bort från vulkanen som jag bara kan. Inte för att det märkts något av vulkanutbrottet i Ubud ännu, utan bara för att det är bättre att försöka vara så safe man kan. Typiskt nog händer detta när Micke är i Sverige (som jag skrivit om tidigare på bloggen händer alltid allting när han är bortrest, om det så är toaletter som svämmar över eller tak som börjar läcka in… you name it, det händer när han är bortrest).

Så jag bokade ett Airbnb hus i Canggu på Balis västkust. Ubud ligger 3.5 mil från Mount Agung och Canggu ligger 5 mil från vulkanen.

Jag hade världens tur och hittade ett superfint hus. Huset är helt nytt och vi är faktiskt de första gästerna!

Celeste för läxor i soffan.

Här är Julia. Gissa om jag är glad att hon är här?! Hade jag varit helt solo med tjejerna hade det här känts väldigt mycket värre.

Julia har jobbat med mig och Bag-all sedan vår allra första mässa i New York. Hon har sedan dess varit min högra hand och vi har, förutom att vi spenderat mycket tid tillsammans i New York, rest till Kina och Japan och Paris (det lönar sig att jobba på Bag-all!!) – och nu Bali.

Julia reser så klart in style!!

Dörren till Julias rum!

Hur fint är inte det här köket?!!

Barnen packar upp. Jag tvingade dem att göra det direkt för jag orkar verkligen inte leva i kappsäck!

Två sängar upptill och en under i barnkammaren.

Utsikten!
Igen – tack för all omtanke vänner! Är så tacksam för att ni bryr er!!

xx

 

 

 

 

 

Frågor till Jennifer

Att blogga är både kul och ganska jobbigt. Det som är kul är den underbara feedbacken som jag får bland kommentarerna och det är en fantastisk möjlighet att prata om saker som jag tycker är viktigt. Bloggen är  ett fönster till omvärlden för mig.

Det som är jobbigt är att det tar mycket tid, något som jag inte har så mycket av med tre barn och ett företag som växer för varje dag. Folk som jag pratar med om bloggen säger, men varför gör du inte kortare inlägg med färre bilder så att det inte tar så mycket tid? Men jag har märkt att jag helt enkelt inte kan det. När jag sätter igång något, så som att skriva ett inlägg, kan jag inte sluta förrän jag är helt nöjd med både bilder och text.

Och en annan sak som kan vara jobbig med bloggen är att komma på ämnen att skriva om. Så nu, kära läsare, ber jag er om hjälp! Föreslå ämnen jag kan skriva om och ställ frågor i kommentarerna. Vad vill ni läsa om? Jag är ju ganska duktig på business till exempel, är det något ni vill veta om det? Jag startade mitt företag i mitt vardagsrum med väldigt lite pengar och idag säljer vi i 26 länder och på alla kontinenter (utom Antarktis). Ja, vi säljer till och med i Afrika, vilket jag är superglad för!

Häromdagen fick jag tre frågor av Charlotte Raboff som har superfina sajten hoteladdict.se om mina erfarenheter av hotell och Airbnb. Se nedan om ni är nyfikna på min värsta hotellerfarenhet!

3 FRÅGOR TILL JENNIFER JANSCH

Pool
© Image Courtesy AirBnb

Jennifer Jansch

Jennifer Jansch är entreprenören som startade Bag-all för några år och arbetar med konceptet att återanvända. Bag-all säljer super pratiska tygpåsar som du kan använda för att packa ner allt möjligt. Påsarna kommer med fina illustrationer och idag finns det över 100 olika tryck –  www.bag-all.com
Jennifer har också skrivit en bok – Drömfångaren, som handlar om hennes inspirerande resa med sitt företag Bag-all som hon startade med två tomma händer från sitt vardagsrum i New York. Hon flyttade tillsammans med man och tre döttrar till Bali, Indonesien, i september.

Nämn ett favorithotell eller AirBnb boende
Eftersom vi bor i Ubud, som ligger mitt på Bali, åker vi ner till kusten nästan varje helg. Där är det främst två städer vi brukar åka till Canggu och Seminyak. Jag brukar boka olika Airbnb varje gång eftersom jag tycker att det är kul att kolla in hur husen är inredda och arkitekturen. Jag brukar alltid boka hus som jag tycker ser ut att ha fin inredning, då brukar nämligen resten av huset också vara fint. Folk som bryr sig om inredningen bryr sig i allmänhet om att hålla huset i övrigt i fint skick..

Vad är det första du gör i ett hotellrum eller i ditt AirBnb boende?
När vi bor på Airbnb springer jag runt och kollar alla sovrummen och bor vi på hotell öppnar jag dörren till badrummet först och sen testar jag sängen.

Har du haft någon riktig dålig hotellupplevelse?
Jag har bott väldigt mycket på hotell så jag har lärt mig att man direkt ska klaga om man får ett dåligt rum. 9.5 gånger av 10 så flyttar de en till ett annat rum.
Det värsta jag varit med om på ett hotell var i Indien, i Varanasi, där en mus sprang tvärs över mig mitt i natten. På morgonen såg jag även att musen gnagt ett hål i en av mina collegetröjor. Har tröjan kvar, haha.

Jennifer Jansch
Jag i soffan i ett Aribnb hus i Canggu, Bali

Airbnb Bali

Bilderna här är från ett Airbnb hus i Canggu som jag ännu inte bott på, men som vi bokat i december. Gissa om jag är laddad?! Jag ÄLSKAR stajlen!
© Image Courtesy AirBnb
Airbnb Bali
© Image Courtesy AirBnb
Airbnb Bali
© Image Courtesy AirBnb
Sofa Bali
© Image Courtesy AirBnb

xx

Saker att göra med vänner

Vi har haft lite besök här på Bali den senaste tiden. Jag tänkte när vi flyttade hit att det säkert inte kommer bli så mycket av den varan som det är i New York, dit folk kommer titt som tätt. Men de senaste veckorna har min kusin med familj varit här och min kompis Isabelle med familj och idag kommer en till favorit: Julia som jobbar med mig på Bag-all. Har skrivit om henne tidigare här på bloggen.

Det roliga med att få gäster, förutom att hänga med folk man tycker om, är att man får tummen ur att gör massa saker som man kanske annars hade skjutit upp eller inte kommit på att göra. Många som kommer hit är så himla pålästa och tipsar mig om massa saker jag inte hade en aning om! Så här följer några tips på saker man kan göra om man kommer på semester till Bali! Ni får ursäkta upprepningar från tidigare inlägg. Tänkte att det var bra att samla de tips jag samlat på mig i ett och samma inlägg.

Tjejerna med sin syssling Matilda (mitt kusinbarn) och hennes bonus syster.

En sak som jag brukar visa folk som kommer hit till Ubud är Champuan ridge walk.

Det är en 3 kilometer lång promenad på en bergskam som går från Ubud. Det är fantastisk grönska på båda sidor och utsikt över dalar och berg. I slutet av promenaden ligger en jättehärlig restaurang som heter Karsa Cafe.

Micke och jag på ridgen!

Tjejerna gillar att ta ett eget bås på Karsa och mata fiskarna som simmar runt! Kan speciellt rekommendera att beställa Chicken satay (med jordnötssås ) här och supergoda färskpressade joser!

I början av promenaden känner man sig bokstavligen som man är med i Temple run (alla er som spelat det på telefonen någon gång ser vad jag menar).

Det kryllar av tempel över hela Bali, men speciellt i Ubud området. Här är ett som ligger mitt i stan och har fantastiska lotusblommor.

Hur cool är inte den här blomman? Ser precis ut som en blomma ett barn skulle rita tycker jag.

En annan sak vi gjorde med min kusin Johanna var att åka till ett vattenfall. Många vattenfall här på Bali är lite av ”turistfällor” och det är ofta ganska exploaterat runt omkring. Men jag tycker ändå att det är värt att åka till något av Balis fina vattenfall eftersom det är en mäktigt upplevelse – och ger väldigt bra photo ops!

Waterfalling in love…

Ett tips vad det gäller alla tursitgrejer på Bali är att komma tidigt eller sent. Turistbussarna brukar inte komma innan klockan 10 och då kan man få hela stället för sig själv innan dess.

Tegenungan heter det här vattenfallet.

Vattenfallet rinner av i en flod där balineserna bygger rösen. Där var vi helt ensamma och vi tyckte det var den absolut vackraste delen av vattenfallet.

Cappi fick feeling och byggde egna rösen borta vid vattenfallet!!

Förra julen när vi var på Bali så besökte vi ett annat vattenfall som är lite mindre turistigt. Kamp Lanto heter vattenfallet. 

OBS tänk på att det varierar hur mycket vatten det är i vattenfallen beroende på vilken årstid det är och om det är regnperiod eller inte.

Sen kom den här finingen, Isabelle McAllister, och hennes man Erik och barnen Della och Beppe och hälsade på!

Ni känner kanske igen Isabelle från diverse TV-program. Isabelle är en otroligt inspirerande och bra person. Ni kan läsa hennes blogg här: Dosfamily (du kan söka på mitt namn på bloggen, både Jenny, som delar bloggen med Isabelle och Isabelle har skrivit om mig några gånger).

Om ni inte vet vem Isabelle är så råder jag er verkligen att kolla upp henne på isabelle.se för hon är en sann inspiratör med massor av coola idéer! Hon är för övrigt också en hejare på att hålla föredrag!

 

Tillsammans åkte vi till beachklubben Finns i Canggu. Vi skulle normalt sett skulle nog ingen av oss åka till en beachklubb, men eftersom vi tänkte att kidsen kunde tycka att det var kul så åkte vi dit.

Beach klubben går mest ut på att folk ska kunna dricka och äta dagen lång. Borta till höger på bilden ser ni baren. Folk simmar sen runt med drinkar och öl i händerna. Man blir lite misstänksam mot vattenkvaliteten i poolen!

Men barnen tyckte det var kul och Cappi var i poolen i tre timmar!

Celeste och jag passade på att ta lite bilder till hennes instagramkonto @swedish.bali.girl. Det här är övervåningen på Finns. Vi sa just det att om tjejerna inte hade gått i Green School skulle vi säkert vara jätteimponerad av bambubyggnaden.

En annan sak Isabelle och hennes familj gjorde var att gå en tour på Green School. Det var med en tour på Green school som  hela vårt Bali-äventyr började. Tjejerna blev så fångade av skolan och kände med hela sitt väsen att här ville de gå och bli en del av den här skolan.

Jag kan verkligen rekommendera detta för alla som kommer till Bali, även om man inte har barn i skolåldern. Det är så himla intressant hur skolan fungerar och inte minst kul att se alla fantastiska bambubyggnader. Man måste boka plats på  touren: Tour Green School

Vi tipsade Isabelle med familj om att åka på River rafting, forsränning. Vi kunde tyvärr inte följa med den här gången, men gjorde det när vi var här förra julen. Det var faktiskt en av höjdpunkterna på vår resa sist. Förvisso är också det en turistattraktion men naturupplevelsen är helt fantastisk!

 

Jag tog själv inga bilder eftersom man inte gärna har med sig mobilen i gummibåten så bilderna är tagna från nätet. Men här ovan ser ni hur otroligt lummigt det är.

Bitvis på sidan om floden finns det statyer utkarvade i lavastenen. Hela grejen är verkligen minnesvärd!

En sak som man INTE behöver göra på Bali är att åka till Bali Swing.

Bali Swing är ett ställe utanför Ubud som har fyra stycken gungor. Det kostar $40 per person att gå in. Då är en matbuffe inkluderad och den måste man betala för även om man inte äter. Ingenting av det här är värt pengarna tyckte vi.

 

Tjejerna spändes fast i sele innan de puttades ut på stora gungan. Själva gungandet tyckte de i och för sig var kul.

Man kan även ta bild i detta stora fågelbo.

De som kommit på detta koncept har verkligen fattat att folks semestrar nuförtiden går ut på att posta så coola bilder som möjligt på Instagram och FB. Hela Bali Swing är uppbyggt på photo ops. Men om du inte vill betala ett överpris för att få bilder så ska du undvika detta ställe.

Slut på Bali tipsen för den här gången!

xx

Kolla gärna in min hemsida: www.bag-all.se eller www.bag-all.com eller följ på instagram: @jenniferjansch, @bag_all eller @bagallsweden eller @monogramma.se

 

Man får vara nöjd!

De som läst min bok Drömfångaren vet att jag älskar ordspråk! De har ju förstås blivit ordspråk eftersom de förmedlar någonting viktigt och tänkvärt.

Innan jag startade Bag-all kände jag mig ganska lost eftersom vi hade sålt vår lägenhet och större delen av vårt bohag och flyttat till New York utan att direkt ha en superplan på vad vi skulle livnära oss på. Under den perioden började jag samla på mig ordspråk som på något sätt kunde få mig att känna mig lite bättre/lugnare. Större delen av dessa ordspråk som verkligen gav mig inspiration och styrka finns med i min bok.

Men med det finns ett ordspråk/talesätt som jag verkligen avskyr och det är: Självskryt luktar illa.

Kan man tänka sig ett mer idiotiskt uttryck?! Varför i hela fridens får man inte vara nöjd med, och dela med sig av, vad man eventuellt presterat?!

Kvinnor är generellt dåliga på att berömma sig själva både introvert och extrovert. Det vill säga att vi många gånger är dåliga på att tala om för oss själva hur bra vi är. Detta är superviktigt! Man ska verkligen se till att ha en inre dialog som är snäll och kärleksfull. Det är vetenskapligt bevisat att hjärnan inte kan skilja på inre och yttre beröm, det vill säga om det är DU som säger det till dig själv eller om det är någon annan som ger dig berömmet.

Vi är kanske ännu sämre på att extrovert berömma oss själva, det vill säga förmedla till alla andra hur bra vi är! Det är kanske mer en kulturell fråga än något könsbundet. I Sverige har det funnits en tradition av att ”du ska inte tro att du är något” och ”vem tror du att du är?”. Denna boja tycker jag att det är dags att slänga åt sidan pronto.

Hur ska folk veta alla miljoners grejer som du gör och är duktig på om du inte talar om det själv? Nu menar jag givetvis inte att man i tid och otid ska snacka om sig själv och allt man är bra på. Men ibland är det verkligen läge att göra det!

Jag har varit på arbetsplatser där jag varit tvungen att basunera ut vad JAG hade gjort. Om jag inte påpekade det själv fick jag ingen cred för det eller ännu värre, någon annan fick cred för det. Nu när jag själv är chef ser jag till att både ge mina anställda cred för vad de gör och även beröm. Men har man chefer som inte gör det MÅSTE man se till att själv tala om vad man har gjort så att man även har möjlighet att göra karriär. Det här tror jag att män i allmänhet är bättre på.

På Bag-all har alla som jobbar för vana och som uppgift att i slutet av varje dag skriva ett mail där de punktar upp vad de har gjort under dagen. Det här är bra på så många plan:

  • Det blir som en dagbok som man kan gå tillbaks i och se när olika saker hände.
  • Alla vet vad de andra gör och på så sätt blir det inget dubbeljobb.
  • Viktigast av allt tycker jag att det är att de anställda själva ser hur himla mycket de hinner med och kan känna sig nöjda med sig själva.
  • OCH jag kan ge dem beröm på en daglig basis eftersom jag ser hur himla hårt de jobbar!

Så med det sagt vill jag dela med mig av en fin artikel om mig i Nordeas tidning SHARE. Den handlar om det jag brinner för – återanvändning och vikten av att vi alla börjar ändra vårt slit-och-släng-beteende. Ett led i det är att använda återanvändbara presentpåsar istället för inslagspapper. Verkligen något att tänka på så här när det börjar dra ihop sig mot jul!

Du kan läsa artikeln HÄR.

 

 

Ha en härlig helg!

Själva  har vi hyrt ett hus på Airbnb nära stranden i Seminyak! Bilder kan du se på Instagram @jenniferjansch eller @swedish.bali.girl

xx

En helt vanlig dag

Jag har inte bloggat på ett tag som ni kanske märkt. Det beror på att vi har haft lite olika gäster som kommit och hälsat på. Det är alltid roligt med gäster, men vad som är speciellt roligt när man bor som vi gör är att vi kommer iväg på olika saker som vi inte skulle göra annars. Eller som vi skulle ha skjutit upp. Nästa blogpost ska jag berätta om några saker som vi gjort tillsammans med våra gäster den senaste veckan.

Men det jag ville komma till var att båda gästerna direkt ställde exakt samma fråga: Hur ser en vanlig dag ut för er här på Bali? Vad gör ni?

Så då tänkte jag att det kanske ni också är intresserade av?!

Om sanningen ska fram är vardagen inte speciellt mer upphetsande här än någon annanstans eftersom större delen av dagen går åt till jobb.

För att ta det från början:

Jag vaknar tidigt vid 6-6.30. Det är då det blir ljust här och det är svårt att sova när det ljusnar tycker jag. Gardinerna i vårt sovrum är dessutom vita. Men jag gillar att gå upp tidigt så det gör mig ingenting alls.

Först kollar jag mobilen. Butiken i Stockholm och den i New York är öppna när jag går och lägger mig, så det är först på morgonen jag ser hur försäljningen varit dagen innan. Skummar igenom mailen medans jag ligger i sängen och kollar Instagram. Sen går jag ner till köket/vardagsrummet. Celeste brukar redan vara uppe, men jag måste väcka småtjejerna. Det är bland det mysigaste som finns att gå in till dem och lägga sig i deras säng och pussa på sömniga små ansikten!

Vid 6.30 kommer Kadek som jobbar här och hjälper till med frukosten = väldigt lyxigt!

Mellan 7.15-7.30 springer tjejerna runt och letar efter olika saker; strumpor, passerkort t skolan, läxor, gympaskor etc osv 7.30 kommer bilpoolen som barnen åker med till skolan och hämtar dem.

När de lämnat sätter jag mig bums i sängen och börjar arbeta. Anledningen att jag sitter i sängen är för att jag tycker att det är för varmt att sitta ute. Sovrummet har en luftkonditionering.

Så här är Bag-alls HQ för mig.

Det jag gör mest är att designa nya varor och kolla samples (så som pack kuberna som ni ser på sängen) och maila med fabriker samt mina anställda.

En annan sak vi gör här är att fotografera nya varor. Som väl är är ljuset i sovrummet ganska bra. Det är inte en idealisk studio, men funkar.

Vi sätter upp varorna på en strykbräda och så får Micke hjälpa till att hålla upp dem medans jag plåtar med min telefon. Jo, alla Bag-alls produktbilder är plåtade med telefonen. Micke måste ha på sig någonting ljust om ni undrar varför han har handduk på sig, eftersom när man sen frilägger bilderna får inte påsen smälta ihop med bakgrunden för då blir det svårt.

www.bag-all.se

Micke tycker att det här är kul – jag lovar hahaa

Här får ni också en sneaky peak på våra nya varor. Två stycken nya garment bags och en ny barnrygga med en Robot på!

Och så här blir resultatet sedan.

Den här tvättpåsen, som vi kallar New Yorker eftersom många i New York måste bära iväg sin tvätt till en tvättomat, finns redan i svenska butiken.

Visst kan man inte riktigt tro att detta är fotograferat på en strykbräda i ett sovrum på Bali?

Jag skriver en del om hur man kan tänka när man fotograferar produktbilder i min bok Drömfångaren.

På något mystiskt sätt rusar dagen på. Vi brukar nästan alltid laga omelett till lunch, som jag äter medans jag jobbar.

Ibland, om vi känner att vi jobbat på bra i början av veckan kan vi åka runt lite runt Ubud och kolla on vi hittar fina affärer. Vi är speciellt intresserade av möbler. Och det är då mer eller mindre själv tortyr att kolla på alla underbara saker som vi inte kan köpa eftersom vi inte har ett eget hus.

Som den här soffan! Är tokig i rotting och blir galen på tanken att jag inte har någonstans att ställa den. 

Vi har skaffat oss moppar för att ta oss runt smidigt här i Ubud. Till och med jag har börjat köra moppe. Det trodde jag faktiskt aldrig att jag skulle ge mig på. Men det är faktiskt det transportmedel som funkar bäst och som balineserna själva kör.

Två dagar i veckan kommer tjejerna hem vid 16-tiden och då brukar vi försöka hitta på någonting. Antingen gå och göra manikyr, som är väldigt billigt här, eller gå på yoga på favoritstället Yogabarn. De andra dagarna har de volleyboll och då är de hemma först kl 17 och vill då mest slappa hemma och göra läxor.

Sen är det dags för middag. Vi lagar middag nästan varje dag. Många som bor här beställer in eftersom det är så billigt att göra det. Men de gånger vi gjort det har det tagit två timmar för maten att komma och det är inte direkt praktiskt.

Alla tjejerna i familjen lägger sig tidigt. Jag älskar att lägga mig i sängen runt 21 och titta på någonting på Youtube eller Netflix (som dessvärre inte funkar i Ubud). För det mesta somnar jag vid 23. Micke är en nattuggla som gör gudvetvad hela kvällarna. Men han brukar lägga sig vid 1-tiden.

Sen börjar tillting om nästa dag…

xx

 

 

 

 

 

 

Alla helgon och bad ass gudar

Det är verkligen intressant att se hur religioner runt om i världen tangerar varandra. Kristna har just firat Alla helgon och Halloween till minne av de döda och här på Bali har man firat, och firar fortfarande, Galungan.

Som vi har fått det förklarat för oss pågår Galungan i 11 dagar och det firas var sjunde månad (balineserna har en annan kalender som är baserad på 201 dagar, vilket inte är konstigt med tanke på att vädret är det samma året runt, så det spelar liksom ingen roll om det är vår, vinter, sommar eller höst). Under Galungan firar man lite olika saker. En av dagarna reser alla hem till sin hemby för att ta emot sina döda släktingarna som återvänder till jorden. Vi har förstått att de behöver klä sig i gult och äta gula saker och smycka ut sina tempel i gult denna dag så att själarna ska hitta hem. Jag tycker att det är så fint, för om man har den tron att de döda återvänder två gånger om året är det ju inte hela världen att någon dör. Man ses ju ändå under Galungan.

Under Galungan sätter balineserna ut ”penjor” utanför sing hem. Det är bambustänger som är underbart dekorerade och har en ”offering” längst ner. 

Det är så otroligt vackert att åka genom byarna nu när de har dessa utsmyckningar. Lite motsvarande våra julbelysningar kan jag tänka mig eftersom vissa familjer verkar gå ”all in”.

I samband med Galungan är det också fullmåne. Eftersom barnens skola i mångt och mycket är en hippieskola firas fullmånen ibland med en ceremoni. Den här månaden var det Cappis klass som skulle fira fullmånen och till det behövde de ha på sig de traditionella balinesiska ceremonikläderna. Jag ska erkänna att jag var väldigt glad att se Cappi i kjol eftersom hon nästan aldrig har på sig klänning eller kjol.

Här är Kadek. Kadek jobbar i vårt hus och följde så att säga med huset när vi hyrde det. Alla hus på Bali har någon eller några som sköter om det. Kompisar till oss köpte nyligen ett hus här och fick med 8!! stycken personal på köpet. De ville helst inte ha så många jobbandes i huset eftersom det ändå är rätt många att hålla reda på och förhålla sig till. Men, de kunde inte avskeda någon eftersom det då skulle betyda att en från den lokala byn skulle bli arbetslös. Så, ja, nu har de 8 personal hemma hos sig. De vet inte så noga vad alla gör, men rent och fint är det!

Hur som helst, det jag ville berätta om Kadek är att hon absolut ville att vi skulle följa med henne till det lokala templet. Hennes engelska är inte så bra och min indonesiska obefintlig. Men jag förstod att hon tyckte detta var väldigt viktigt för oss. Jag kan tänka mig att hon vill att vi ska gå för vår skull, så att vi ska bli välsignade.

Jag måste erkänna att jag inte var superpepp på att gå till templet. Jag har svårt för religioner och har gått ur svenska kyrkan. Inte för att jag har något emot svenska kyrkan, utan för att jag känner att jag inte med gott samvete kan tillhöra en religion som jag inte tror på. Det vettigaste citatet jag någonsin hört om detta är Abraham Lincolns:

”When I do good, I feel good. When I do bad, I feel bad. And that’s my religion.”

That is my religion too. Det är ungefär vad jag kan gå med på.

Celeste och Margaux fick låna fina kläder av Kadek.

Margaux är verkligen inte heller dem som sätter på sig kjol eller klänning så det var roligt att se henne i detta.

Micke och jag fick ge oss ut på stan för att hitta ceremonikläder till oss. Det visade sig sen att Micke var helt fel. Dels hade han svart tröja, vilket man absolut inte ska ha eftersom det bara är en färg som används vid kremeringar, och dels hade han ett ”tjejskärp”, haha. Men min outfit var helt godkänd. Vit spetstopp är inte riktigt min grej, men jag kände att jag smälte in väldigt bra med de övriga damerna i templet.

 

 

På väg till templet som ligger bakom risfälten på vår lilla bygata.

Jag blev verkligen överraskad hur fint och trevligt det var i templet. Dels hade de dekorerat otroligt fint. Balineser har verkligen svart bälte i dekorationer. Och dels är de väldigt chill med att prata under ceremonin. Delar av ceremonin kändes faktiskt som att vara på ett trevligt cocktail party där folk chit chattar med varandra. En sak som jag tänkte på är att gamla människor har en framskjuten roll i ceremonierna. Det är så härligt att se att alla har en uppgift och ett sammanhang i den här kulturen.

Som sagt, svart bälte i dekorationer. Tänk så mycket tid, kärlek och omtanke de lägger ner på att tillverka alla dessa saker. För att inte tala om kreativiteten de har. Hur kommer man på allt detta fina? 

På ett altarbord stod mängder av korgar. Varje korg innehåller ”offerings” till gudarna.

Här är Kadeks korg. Som ni ser innehåller den kakor, sylt, kontanter och massa andra grejer. Vi har skojat lite om det där eftersom vi sett offerings med riktigt mycket godis och till och med cigaretter och sagt att deras gudar måste vara ganska ”bad ass” som vill ha carbs, cigg och cash.

That’s all for now folks!

xx

PS Abraham Lincoln citatet har jag med i min bok Drömfångaren. Just nu har vi extraerbjudande på den så beställ den gärna! Bra julklapp till alla som drömmer om att starta eget från scratch!

 

 

Gullchock!

När jag och min man Micke träffades för 20 år sedan var en av de första saker vi gjorde att köpa katt. Jag bodde vid den tiden i New York och hade varit kattvakt åt en abessinier som var så fruktansvärt gullig. Därför var jag helt inställd på att köpa en abessinier, den röda sorten som kallas för sorrel. Vi hittade en uppfödare som hade en kattunge kvar. Han var minst i kullen och utstött av de andra. Tydligen var har inte tillräckligt fin för att ställa ut heller, men vad gjorde det?! Vi älskade honom. När vi fick honom var han alldeles utmärglad med utstående sneda ögon. Jag döpte honom till Ping eftersom han såg så asiatisk ut. Micke var helt ombord med namnet eftersom hans favorit golfklubba var av märket Ping också haha.

Det här är Ping idag. Här har tjejerna fixat lite fint åt honom i soffan på landet.

I december fyller Ping 20 år! Han har bott med oss i New York de senaste 6 åren och alltså flugit över Atlanten 12!! gånger. Det är inte klokt när man tänker på det; att man kan köpa en katt när man är 30 år gammal och sen ha honom kvar när man fyller 50 år.

Tjejerna är tokiga i honom och de vet inget annat liv än ett tillsammans med en katt, eftersom han alltid funnits där. Men så när vi flyttade till Bali insåg vi att han är för gammal att ta med. Omställningen är för stor och resan för lång.

Vi hade tänkt att vi får leva utan husdjur på Bali eftersom vi inte vet hur länge vi ska stanna här, och som sagt katter kan leva länge, länge.

Men så förr förra helgen var Celeste och en kompis till henne på fest. Mitt i natten när de åkte hem såg chauffören två små kattungar mitt i vägen. För att inte köra över dem fick de stanna. Tjejerna letade länge och väl efter en kattmamma, men ingenstans kunde de hitta henne. Den balinesiska chauffören sa att han trodde att någon satt ut dem på vägen för att de hoppats att någon ska hitta dem och ta hand om dem. Det är tydligen så folk gör här. Efter att de väntat länge och väl utan att någon mamma kommit så bestämde de sig för att ta dem med sig.

De var pluttesmå och rädda och skakandes. Dagen efter började Celeste kampanj övertalning att få behålla en av katterna. Den andra ska hennes kompis ha. Jag ska erkänna att jag inte var svårövertalad…

…men Micke var lite mer reserverad. I typ en kvart! För vem kan motstå detta??!!

Här är Ming!

Kolla hennes leende!!

Margaux kom på namnet Ming som passar hennes så bra. Dels för att hon är elegant och smäcker som vackraste Ming vasen och dels för att det påminner om namnet Ping och hon påminner på pricken om Ping i färgen.

Dagen efter tog tjejerna dem till Villa Kitty som är ett adoptions center för katter. Där kollade en veterinär så att de är friska, avlusade dem och gav dem maskmedel. Som väl är var båda helt friska. Den som vi trodde var en kille visade sig vara en tjej och den som vi trodde var en tjej visade sig vara en kille…

Och det här är Mr Darcey som ska bo hos Celestes kompis. Men vi bestämde att de skulle bo hos oss tillsammans i ett par veckor tills de blivit lite större. Vi vet inte hur gamla de var när tjejerna hittade dem men vi tror mellan 8-10 veckor. Eller om det finns någon kattconnoisseur  bland läsarna som från dessa bilder kan tala om hur gamla de kan vara?

Kolla hjärtformen när de sover!!!

När man vaknar måste man stretcha!

Gissa om vi är tooookiga i dessa gullisar?!

Celeste har startat ett nytt Instagramkonto @swedish.bali.girl där kittisarna är med!

 

Ming hjälper Margaux med läxorna! Så himla bra!

 

Och selfies måste man faktiskt ta!

Sen när man farit runt ett tag blir man så himla trött och måste sova igen!

Mjau for now!

xx

Följ mig gärna på @bag_all eller @bagallsweden eller @jenniferjansch eller Celeste på @swedish.bali.girl

Mina hemsidor: www.bag-all.com eller www.bag-all.se

 

 

Projekt moi!

Jag ska erkänna här och nu att de senaste åren har jag inte tagit hand om mig själv som jag borde. Jag har varit fullt upptagen av att ta hand om allting annat och har därför satt mig själv allra längst ner på min ”todo” lista.

Dagarna har varit så intensiva att det sista jag kunnat tänka på, när allt jag måste göra var gjort, var att gå och träna. Eller ens gå och ta en massage. Jag var för trött för att ta mig ut genom dörren helt enkelt. På kvällarna när middagen var avklarad och tjejerna i säng kunde jag inte annat än ligga paralyserad på soffan, gärna med ett glas vin. Och jag tror att det är bra att jag unnade mig att bara ta det lugnt.

Men så klart, priset man får betala för att inte träna och istället dricka vin är att man går upp i vikt. Det är inte så att jag skulle klassificera mig själv som tjock på något sätt, men helt klart väger jag mer nu än jag någonsin gjort. Jag har börjat köpa kläder i storlek large istället för small eller medium som jag brukade. Jag kan bli förvånad när jag ser bilder – va är den där personen på bilden jag?! Bilderna stämmer inte alls överens om min inre bild av mig själv.

Kalla mig larvig, men jag gömmer mig bakom saker när det ska tas bild numera…

Vad det gäller att ta sig tid för träning har jag haft ett problem sedans barnen föddes: Jag har velat jobba när de är i skolan/dagis och vara helt 100% tillgänglig för dem när de är lediga. Så om jag då gått iväg och tränat på ”deras” tid har jag fått dåligt samvete och känt mig stressad att snabbt komma tillbaks hem. Inte speciellt avslappnande med andra ord. Detta trots att jag har haft Dr Phils braiga uttryck ringandes i mina öron: ”You have to take care of your childrens mother”. Det vill säga: det är mitt ansvar att inte bara ta hand om mina barn, utan även mitt ansvar att ta hand om deras mamma, dvs mig själv. Tänker man så är det lättare att unna sig egen tid, men ändå, jag har inte haft energi kvar till mig själv.

Men NU jäklar. Nu är det dags för Projekt Jennifer. Jag har ofta tänkt att om jag bara skulle lägga lika mycket fokus på mig själv som jag gör på barnen eller Bag-all, ja, då skulle jag vara  i topptrim. Jag är verkligen inte en lat människa och jag gillar att träna så det handlar helt och hållet om att prioritera upp mig själv.

Det första jag har gjort sedan jag kom till Bali är att sluta dricka vin. Det finns inget gott lokalt vin och importerade viner är dyra och dessutom är de långa transporterna runt jorden miljöovänliga, så jag kände bara att nej vinet går bort.

Micke, Celeste och jag har också börjat yoga på ett ställe som heter Yoga barn.

Här står Celeste vid fönstret som har en underbar utsikt över Baligrönskan.

Grejen är att jag började yoga för över 20 år sedan, men jag är fortfarande helt usel på att yoga. Jag introducerade Micke till yoga när vi träffades för 20 år sedan och han är mer eller mindre en yogi master nu, men jag är en katastrof. Det är faktiskt inte klokt när man tänker på det att jag inte blivit duktig på något jag gjort, förvisso oregelbundet, så länge. Men tro inte att det faktum att jag är den mest oviga person som finns stoppa mig från att göra yoga. Nej, nej nu jag har börjat gå på klasser regelbundet.

Så min plan vad det gäller Projekt Jennifer är alltså att inte dricka vin, däremot tänker jag ta mig en god drink någon gång emellanåt, och att gå på yoga 2-3 gånger i veckan. Om någon månad får jag utvärdera och se om det gett något vad det gäller kroppsformen och det allmänna välmåendet.

En annan spännande sak som jag har börjat med här på Bali är The SHIFT. Det är ett projekt som en förälder kört i fyra år på Greenschool. Det är en utmaning som går ut på att man ska bestämma sig för en sak man gör varje dag i 30 dagar. Utmaningen ska sättas på en sådan nivå så man verkligen klarar av det. Det ska alltså inte vara att från noll börjar meditera en timme om dagen eller ska springa en mil om dagen. Nej, det handlar om mindre saker så som att bestämma sig för att meditera 5 minuter dagligen till exempel. Eller springa 10 minuter. Spela spel med barnen varje dag eller läsa. En pappa i skolan som gör SHIFT är så stressad för att han inte har något jobb att han inte kunnat slappna av och njuta av att han är på Bali, så han har bestämt sig för att inte söka jobb på 30 dagar och istället försöka njuta av livet medans han är ledig.

Exempel på andra saker som folk gjort tidigare under SHIFT är att inte äta choklad på 30 dagar eller inte äta kött, eller dricka alkohol. Det behöver alltså inte vara så att man lägger till en sak att göra, det kan lika bra vara att man tar bort en sak om dagen.

Min SHIFT är har faktiskt ingenting med fysisk hälsa att göra utan mental. Jag ska göra en digital cleanse. Under åren har jag nämligen ackumulerat så mycket saker digitalt att min dator och telefon håller på att sprängas. Planen är att jag under 10 minuter varje dag raderar sånt jag inte längre behöver.

Min SHIFT började idag. Jag satte telefonen på en 10 minuters timer och så började med adressboken i min telefon. Jag hann hela A på 10 minuter. Det var helt ofattbart gamla nummer som dök upp. Celestes dagisfröknar till exempel (hon är alltså snart 17 år…)

Jag tänker att 10 minuter x 30 dagar är 300 minuter, vilket är 5 timmar totalt. Tänker att jag borde hinna ganska långt på 5 timmar.

Om jag inte har en tidsbegränsning känner jag mig direkt överväldigad av projektet att rensa och jag drar mig för det, för att inte säga skjuter upp det – på obestämd framtid… Men 10 minuter känns inte det minsta jobbigt. Jag tror att det rent generellt är en jättebra grej att dela upp jobbiga saker i små intervaller.

Ska hålla er uppdaterad hur det går med allt.

Så från det ena till det andra. Ville visa hur fin Cappi blev i sin Halloweenklänning som vi gjorde av löv och blommor från vår trädgård.

Hon ville vara en ”Tree fairy”.

Cappi märkte att älvor har lite problem med vingarna när de åker bil!

Glädjande nog vann Cappi priset för den med miljövänliga dräkten i skolan!

xx

Följ mig gärna på Instagram: @bag_all @bagallsweden eller privata bilder @jenniferjansch @swedish.bali.girl

Och mina webbsajter: bag-all.com och bag-all.se

Vill du köpa min bok till specialerbjudande finns den på Drömfångaren

Intervju med barnen

Här är de…

…mina tre intervjuoffer 😉

Celeste som är 16 och går i 11e klass, det vill säga junior i High school.

Cappi som är 9 och går i 4an.

Margaux, 12 år och går i 7an.

Barnen har nu snart gått två veckor i Greenschool och börjar känna sig varma i kläderna.

Vad är det bästa med skolan?

Margaux: Det är så öppet i klassrummet, det inte känns som man är inne. Lärarna är roliga och gör så att det inte känns som man gör så myckete jobb, men man lär sig mycket mer. Alla, både elever och lärare, är snälla och väldigt välkomnande. I Amerika skulle alla vara skeptiska till vem jag är och om jag är tillräckligt cool, men här verkar ingen bry sig om sånt. Det är så många personer från olika kulturer här i skolan att det inte spelar någon roll hur man är, huvudsaken är att man är snäll.

Cappi: Istället för att gå i en korridor till sitt klassrum så går man igenom djungeln. Jag älskar det.  Allting var förvirrat första dagen. Jag var inte van vid att det är så öppet överallt. Och maten var sååå god. Jag tycker lärarna är mycket mycket bättre här för dom i amerika skriker på oss hela tiden. Här pratar de med oss. 

Celeste: Jag gillar att de låter barnen ha mer inflytande. Man får välja sina klasser, sin mat och så vidare. I amerika fick jag inte välja någonting. Här respekterar de barnen mycket mer och de förstår att alla är olika och är bra på olika saker. I amerikan känns det som de tycker att barnen är korkade och inte vet sitt eget bästa och därför måste de bestämma över barnen. Men det är inte sant att barn är korkade, alla är bara olika.

Jag älskar också Jalan Jalan som är ett ”ämne” vi har första halvan av dagen varje onsdag. Det går ut på att gå off campus och jobba på ett större projekt som kommer ta hela året. Vissa åker och surfar andra bygger saker. Mitt projekt heter Humans of Green School. Jag och några andra går runt skolan och intervjuar folk om deras liv och bakgrund. Alla har en story att berätta, det är så intressant.

Margaux: På min Jalan Jalan går jag ut till lokala skolorna runt oss. Det är fattiga skolor, så jag och mina kompisar har börjat våran egen business, vi ska sälja popcorn för att kunna köpa böcker till dessa skolor. (Ni kan förresten följa detta projekt på Instagram @kokoshka.kids)  Vi läser för barnen och spelar spel med dem. Vi lär dem engelska och de lär oss  indonesiska också.

Celeste: En till bra sak är att vi jobbar på datorer. Det sparar på papper och det är lättare att hålla sig organiserad.

Vad är det mest förvånande hittills?

Margaux: Att jag vill gå till skolan. Även fast vi har väldigt roligt på helgerna ser jag fram emot måndag när jag får gå till skolan igen. Det är också annorlunda att hundar och katter springer runt i klassrummen. Det finns också en gyttjebrottningspöl vilket är ovanligt, liksom den stora kristallen som folk sitter och mediterar runt (se bilderna nedan).

Detta är ”the mud pit” där eleverna brottas i lera. Tjejerna har inte varit med om det ännu, vi får se om de är intresserade av att testa när det blir dags!

En stilig liten apstaty framför lerpölen. Nertill står det MUDPIT.

Här är den stora kristallen som elever och anställda mediterar runt…

…eller sitter och läser vid, som Cappi och hennes klass.

Fler konstiga saker?

Celeste: Att det finns djur överallt, kaniner, kossor, ankor, utrotningshotade fåglar och argsinta gäss och ska snart vi få grisar också.

Skolans ökända argsinta gäss som för ett satans liv när man går förbi.

Cappi: En annan sak som är konstig är att det finns turister som går runt i skolan och tar bilder. Det står på en skylt Please do not photograph our children. Men de gör de ändå, men det gör ingenting.

Margaux: Toaletterna är också lite speciella de är gjorda i sten, de är alltså stenbumlingar man sitter på. En toa för att kissa på och en för att bajsa. Papret måste man slänga i en papperkort. Sen gör de avföringen till gödsel.

Kompoststationen.

Margaux: Många saker är hemmagjorda, som tvålen på toaletterna tillexempel. Det finns både hemmagjort och vanligt papper, men det är ekologiskt. Jag har en keramikklass där de hämtar leran från en närliggande lergruva. Vi ska snart få gå och titta på den.

Hur är det med ämnena, är de annorlunda?

Cappi: Ämnena är lika. Men det finns några annorlunda ämnen. Vi har green studies till exempel. Då går man ut i naturen och studerar plantor. 

Margaux: Vi mediterar eller har någon annan slags mindfuldness varje dag. En dag gick vi till bron och sov, eller så målar vi eller klappar djuren.

Så här ser bron ut från långt håll…

…och så här inuti.

Celeste: Varje dag kl 14 slår de i en gong och då måste alla i hela skolan sluta upp med det de gör. Det spelar ingen roll om man är mitt i en presentation. Efter 30 sek slår de tre gånger på gongen och då återgår vi till det vi gör. Ingen förklarade det för mig första dagen i skolan så jag förstod inte vad som plötsligt hände i klassrummet. Det är så mycket ljud hela tiden att jag inte hade registrerat  ljudet från gongen haha.

Ett av de många musikrummen som de har på Greenschool. Inga byggnader har väggar så tonerna sprider sig över området.

Vad är det sämsta med skolan?

Celeste: Att det är väldigt mycket ljud, antingen chanting, eller indonesisk musik som någon övar någonstans. Det är musik konstant från morgon till eftermiddag. Det kan vara svårt att koncentrera sig då. En annan sak är att det finns myror överallt och det är distraherande. Jag kan också bli distraherad av hur vackert det är. Speciellt när man sitter uppe i Heart of school. Men det är så klart på pluskontot och inte på minuskontot.

Tack för intervjun tjejer!

Här är skolans bankomat! Hur gullig?

Jag ska snart skriva mer om maten i skolan som också är väldigt bra.

Följ oss gärna på Instagram: @jenniferjansch @swedish.bali.girl @celestejansch

Min hemsida är som alltid: bag-all.se

 

Vuxen mobbing

Jag måste bara göra ett inlägg om att jag tycker att det är så fruktansvärt bra att #METOO kommit igång.

Det är verkligen på tiden att män som missbrukar sin position/makt genom att förtrycka och sexuellt utnyttja kvinnor exponeras. Det var inte en dag för tidigt. All heder åt kvinnorna/tjejerna som nu nu tagit mod till sig och trätt fram. Det är energikrävande, obekvämt och känslosamt att gräva i gamla minnen och dela med sig av dem. Det är verkligen mycket lättare att bara låta locket ligga kvar på och låtsas som det aldrig hänt.

Här kommer min story:

Det här med Martin Timell rörde upp en hel del minnen för mig. Jag var nämligen redaktör för programmet Äntligen hemma runt 2000 när jag precis träffat min man och flyttat tillbaks till Sverige ifrån New York. Programmet producerades då som nu av produktionsbolaget Meter.

Jag kom full av energi till mitt nya jobb. Det var en ganska liten redaktion på mellan 4-5 personer. Till en början gick allting bra. Jag jobbade som en gnu och fixade tillexempel så att Äntligen hemma för första gången blev hel-sponsrade på ett kök från Ikea. Ingen som tidigare jobbat där hade lyckats med ett samarbete med Ikea, vilket var väldigt stort för programmet så klart. Jag kämpade och jobbade på för att visa att jag verkligen förtjänade jobbet – och för att det är sådan som jag är. Men vartefter veckorna gick märket jag hur den övriga redaktionen började frysa ut mig mer och mer. Det handlade om att de gick ut på lunch tillsammans utan att fråga mig om jag ville följa med. De ignorerade mig när jag pratade, härmade mina uttryck, märkte mina ord…

Ett annat exempel var att de började skicka fake e-mails till mig. Det vill säga att de gjorde ett falskt e-mailkonto och skickade e-mails som från början verkade normala men som sen mer och mer spårade ur. De satt alla, en tjej och två killar, sedan och skrattade åt mig när jag reagerade på dessa e-mails. Den obehagskänslan som öset över mig när det gick upp för mig att det var mina arbetskamrater  stod bakom e-mailen är svår att beskriva. De bedrev sin vuxen mobbing genom att frysa ut och förlöjliga mig. Det blev väldigt klart och tydligt för mig att de inte ville ha mig där. Det spelade ingen roll hur mycket jag än ansträngde mig för att passa in, hur mycket jag än försökte vara duktig på jobbet. Det var lönlöst jag var en lammunge som en flock vargar har fått syn på och jag var ”körd” på Äntligen hemma.

Det hela kulminerade i att vår chef, Marie hette hon, bjöd alla i den lilla redaktionen på nyårsfest hemma hos sig – utom – du gissade det – mig.

Jag gick gråtande till den kvinnliga chefen på Meter vid den tiden. Jag hade nått min gräns, kunde inte ta mer mobbing. Jag tänkte att den här kvinnan är mamma till tjejer i min ålder, hon måste  känna empati och framförallt förstå att detta beteende är oacceptabelt på en arbetsplats. Men nej, hon var helt kallsinnig, brydde sig inte det minsta. Jag fick sluta. De andra var kvar.

Det är alltså inte förvånande för mig nu när allting med Martin Timells beteende rullas upp. Jag hade personligen inte så mycket med Martin att göra. Vi hade gemensamma vänner så jag tror att han kände någon slags respekt för mig. Men jag kan säga att jag kände mig rädd för honom. Han gjorde så att jag kände mig väldigt osäker och nervös. Jag har även hört en hel del stories om honom både då och under åren. Men jag har alltså inte själv råkat ut för någonting, förutom att det var en väldigt rå jargong som produktionsbolaget Meter helt stod bakom.

Jag vill med detta inlägg visa att det verkligen inte bara är män som jobbar genom att förminska kvinnor, det är även kvinnor som gör så mot andra kvinnor. I mitt fall ovan var tre kvinnor inblandade och två män.

Vill ni veta hur det gick sen med dessa personer?

Jo, jag träffade Marie, producenten, på Formex mässan för några år sedan. Åhhh så trevlig och översvallande hon var mot mig. Jag typ tittade på henne och gick vidare. Efteråt kom jag typiskt på hundra saker som jag skulle sagt till henne, men hon fick i alla fall ingenting av min tid eller energi.

Den andra tjejen, som jobbade i redaktionen, hörde av sig till mig för något år sedan och ville att jag skulle skriva något om hennes inredningsbok eller vad det var. Hahahhaaaa tänkte jag och tryckte på DELETE på det mailet.

Nu när det går bra för mig och jag verkligen kommit någonstans i livet, ja då passar det dessa människor att vara trevliga och be om tjänster. I think NOT!

Hela den här erfarenheten har haft något positivt med sig hur som helst. Jag är nämligen helt ALLERGISK mot mobbare. Jag accepterar ingen form av mobbing. Vi hade en medarbetare på Mama som var en riktig mobbare. Mig var hon alltid trevlig emot och smörade för eftersom jag var en person med en högre titel än hon. Men eftersom jag såg hur hon betedde sig mot andra bröt jag helt med henne. Det hjälpte förvisso inte, eftersom hennes beteende fortsatte. Efter många, många år och alldeles för sent eftersom flera anställda blivit så knäckta att de blivit tvungna att säga upp sig, fick hon tillslut sparken från Bonniers på grund av att hon betett sig så illa mot kollegor. Alla kvinnor – hon kvinna.

Jag tycker att det är dags att även kvinnor ställs till svars för sitt beteende mot andra kvinnor. All mobbing, förtryck och utnyttjande är fel och ska inte accepteras.

Fyll gärna på med era tankar on det här i kommentarerna!

xx

Jen

Instagram