Hej Vänner.

Har haft lite strul med nätet idag, men här kommer lite bilder från i går när vi var och fikade på bygdegården här utanför Gnesta.

Vi hann precis komma innan dom stängde för dagen , och fick njuta av bakrecept från 1700-talet och hederligt bryggkaffe i små söta porslinskoppar!

Jag och min söta Guddotter Margau redo för lite fika efter badet.

Micke langade över fikat genom fönstret!

Livet på landet leverar som aldrig förr. Det här slår ut alla storstadsfik i världen!

Innan jag och The åkte hit till Gnesta, så slank jag in på vår lilla fina barnbutik i Lidingö Centrum ; ”Liten på Ön”, för att se om dom hade nån skön badrock eftersom Theo har växt ur alla sina andra.

De hade dom! Och dessutom hittade jag lite andra fina grejer för halva priset på Rean!

Morgonrocken är superskön och har använts flitigt här!

Mjuk stickad tröja från Wheat, tunn söt T-shirt från Mini A Ture och underbara shorts med elefanter från Mini Rodini.

Theo älskar grönt och att åka skateboard, så den här mjuka hoodien från Me Too var ett måste!

Världens sötaste lilla Cappi äter frukokost med blommor i  sitt hår…!

Det har spelats väldigt mycket sällskapsspel här på landet! Rappakalja och Värsta språket har vi roat oss med!

Och i går så bestämde vi oss för att åka iväg med alla kidsen till ett bad här i Gnesta där man kunde låta barnen få ta Simmärken!

Kul för Theo som inte hade ett enda innan. Men nu blev det hela 7 stycken!

Allt från de enklaste märkena som endast innefattade att doppa huvudet och bubbla under vattnet –

– till att simma 25 meter på djupt vatten och hoppa i från bryggan.

Efter att ha tagit sina 7 märken var Cappi och Theo helt slut och ville inte ta några fler…!

Baddaren blå, Baddaren gul, Sköldpaddan, Pingvinen silver, Pingvinen guld, Silverfisken och Guldfisken blev dagens märkes-skörd för dessa två!

Min lille vilde….!

Det tar på krafterna att bada och busa hela dagarna…..!

Inte bara Theo som sover gott av lantluften här…..

Vi fortsätter att leva farligt här ute på landet.

I går hade vi picknick på ett hopptorn tre meter ovanför vattnet – utan flytväst. 😉

Jennifers lillasyster Antonia och hennes pojkvän följde också med.

Efter maten ville ungarna hoppa i plurret såklart!  Vad annars när man har picknick på ett hopptorn….?! 😉

Theo ser bokstavligen upp till Jennifers äldsta dotter Celeste som är världens gulligaste…

…precis som sina söta småsystrar Caprise och Margaux (som jag är Gudmor till.)

Theo älskar alla våra små äventyr!

När solen gick ner blev det ”A Kodac moment” för alla..!

Kolla in denna magiska bild som JAG har tagit! Vattnet var så spegelblankt att det såg ut som en dubbel himmel!

Bara att njuta av naturens under och ta in allt det vackra…..

Jennifer tvingade ut mig att springa en mil i morse!

Eller vi sprang egentligen inte hela tiden , utan vi anammade Jennifers egen idé som hon kallar : ”Springå”! 

Springå betyder att man springer på alla rakstäckor och nerförsbackar – men går upp för alla uppförsbackar!

Mycket smart idé hon kommit på där!

En mil hade jag INTE pallat att springa i ett sträck. Men tack vare att man fick lugna ner tempot med att gå upp för uppförsbackarna , så gick det faktiskt riktigt bra för en otränad joggare som jag.

Det var jobbigast i början men sen kom man in i det, och det var riktigt skönt att springa!

Fast sista kilometern var heeemsk!  Hade gett upp om jag varit själv, men nu hade jag både Jennifer och Celeste som puschade mig så då gick det hela vägen!

Efteråt gjorde vi rumpövningar och plankan, så jag är mer än nöjd med min träning för idag!

Nu ska vi till badet och ungarna ska få ta lite simmärken tänkte vi!

Sjukt svettig och trött,  men sjukt nöjd med mig själv!

Angående förra inlägget med Biltakns-åkningen  – som jag förstod skulle uppröra-  även om jag tydligt förklarade att vi rullade fram några ynka meter på en öde grusväg  ute på landet (som dessutom är en återvändsgränd så det finns liksom ingen mötande trafik alls) – så vill jag ändå förtydliga att Jennifer dessutom har taklucka på bilen.

Barnen sitter alltså med benen ner genom takluckan och håller i sig i kanterna . Det hjälper ju inte er som tjatar om att det är lag på bilbälten – men det kanske förklarar lite mer hur dom kommer upp på taket.

Som sagt. Vi är alla olika, och olika rädda eller inte rädda för saker som kan hända eller  för att gå utanför ”lådan” ibland.  Detta är en tradition här på landet  som vi känner oss helt lugna inför – och som jag tror kommer bli ett härligt minne för barnen att ta med sig genom livet…!