Tack….

…. för alla era tröstande och värmande kommentarer.   Jag gråter när jag läser alla era fina ord. 

Jag  gråter mycket just nu. Saknar den där lilla hunden så vansinnigt och vill bara ha honom tillbaka!  Theos glada lilla lekkamrat är borta, och det svårt även för honom att förstå…

Och Bianca som har förlorat sin älskade bästa vän som gett henne så mycket glädje och som har varit hennes tröst när hon har varit ledsen och låg. 

Tårarna fullkomligt forsade ner för kinderna när jag läste Biancas vackra, fina – och oerhört sorgliga – avsked som hon skrivit till lille Marqy på sin blogg.  Min älskade lilla flicka var hon lider just nu…  Ni kan läsa hennes egna ord HÄR. 

Dom var verkligen som ”ett” dom där två. Att se henne så ledsen och ”tom” nu gör att mitt hjärta nästan brister. 

Bianca har tagit över Marqys lilla mjukis-får som han lekte med och nästan tuggat sönder , och hon har det hos sig hela tiden. Den bär hans doft och skänker Bianca tröst. Hon bär det lilla tradiga fåret med sig hela tiden och sover med den i sängen tryckt mot kinden – precis så som hon alltid sov med Marqy… 

Ni som själva har mist ett älskat djur vet ju hur det känns , och när det sker på detta hemska sett så gör det också att man hamnar som i chock. 

Jag skulle därför gärna vilja komma i kontakt med bloggläsare Marina som själv förlorade sin älskade lilla vovve Ludde i en bilolycka förra fredagen. Ludde blev också bara två år, och jag tror att det vore skönt för Bianca framförallt , att få prata eller skriva till någon som har varit med om samma sak – och att ni kanske kan finna tröst i varandra?! 

Så om du läser detta Marina maila mig/oss gärna på pernilla@pernillawahlgren.se 


Men trots klumpen i magen , så måste ju livet gå vidare.  

Så nu sitter jag på tåget på väg mot Växsjö  där jag ska sjunga idag i på köpcentret Grand Samarkand som firar 4-års jubileum. Kl 14 står jag på scen! 

Efter det bär det av mot Tingsryd där jag har ett annat gig senare i kväll. 

Så nu är det bara att jobba upp leendet och vara glad och tacksam för att jag har 4 friska barn där hemma , och be till Gud att det aldrig, aldrig händer dom något. 

För det skulle jag ärligt talat aldrig överleva. 

I såna här stunder så stärks man ännu mer som familj!  Och det stöd som Oliver och Benjamin har varit för Bianca under dessa dagar är helt fantastiskt!  Oliver har bott hos oss ända sedan olyckan och Phillipe kom upp med tåg från Göteborg samma kväll för att vara hos sin flickvän.  Linnea som också har en älskad hund och förstår vår sorg har också varit mycket hos oss , vilket har känns så fint. 

Att bädda in Bianca i så mycket kärlek det bara går är vår viktigaste uppgift just nu…! 

Stor kram till er alla där ute. 

Och till er som sitter gömda bakom dataskärmen och får lust att skriva fler elaka och dömande kommentarer. Snälla gör inte det. 

Det gör ont nog ändå. 

103 reaktioner på “Tack….”

1 4 5 6
  • Annette skriver:

    Hej!
    Beklagar från djupet av mitt hjärta er sorg. Min älskade hund Tyson fick tyvärr somna in för fyra veckor sedan, tre dagar innan han skulle fylla 14 år. Saknaden är enorm. Jag tänder ett ljus för honom varje kväll och sover med hans koppel under min kudde. Man måste få bearbeta det på sitt sätt. var rädda om er.

  • Karin skriver:

    Hej! Vill bara börja med att säga att jag beklagar er sorg! Förstår precis hur det känns och det är en fruktansvärd förlust.

    För några månader sedan kollapsade min familjs hund (som bodde hemma hos min mamma och pappa). De tog in honom till veterinären som undersökte honom och ansåg att det bästa för lille Marko vore avlivning. De hittade tumörer etc och han var väldigt gammal.. Kommer aldrig glömma det telefonsamtalet när jag var på väg ut för att äta på restaurang med min sambo. Min pappa som aldrig gråter berättar med sprucken röst och långa pauser av gråt hur allt hänt och att de blev tvungna att avliva Marko. Jag kunde inte prata, inte röra mig och tårarna bara forsade, min sambo fick föra mig tillbaka hem och jag var helt förstörd. Han var ju min lilla bebis, som överlevt attacker från stora hundar och två andra operationer, som fick komma till oss som två-åring efter att (vad vi misstänker) ha farit illa..

    Han var så skygg i början, vågade inte komma riktigt nära och var väldigt nervös och kunde skrika när man ville klappa honom. Men som snabbt slappnade av och inte ville annat än att mysa, kunde lägga sig rakt över datorn man hade i knät för att få bli kelad med, som blev överlycklig när familjen var hos honom.. Älskade leka och busa.

    Jag saknar honom så oerhört mycket, och det var så svårt att åka hem till mina föräldrar i början för det var särskilt där tomheten var som allra störst. Har tårar i ögonen och en klump i halsen nu när jag skriver.. De är familjemedlemar med egna personligheter, och sorgen är så stor när de går bort. Men man lär sig leva med den, precis som alla andra förluster. Man får ge det tid och tillåta sig vara ledsen, men som du skriver i ett av dina inlägg så är det också viktigt att inte isolera sig helt utan tillåta sig själv att göra annat och det kan vara skönt att distrahera sig med jobb etc också för att komma undan tankarna för en stund.

    Ta hand om er, ni verkar vara en så fin familj! Stor kram till er! <3

1 4 5 6

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Instagram