Tack….

…. för alla era tröstande och värmande kommentarer.   Jag gråter när jag läser alla era fina ord. 

Jag  gråter mycket just nu. Saknar den där lilla hunden så vansinnigt och vill bara ha honom tillbaka!  Theos glada lilla lekkamrat är borta, och det svårt även för honom att förstå…

Och Bianca som har förlorat sin älskade bästa vän som gett henne så mycket glädje och som har varit hennes tröst när hon har varit ledsen och låg. 

Tårarna fullkomligt forsade ner för kinderna när jag läste Biancas vackra, fina – och oerhört sorgliga – avsked som hon skrivit till lille Marqy på sin blogg.  Min älskade lilla flicka var hon lider just nu…  Ni kan läsa hennes egna ord HÄR. 

Dom var verkligen som ”ett” dom där två. Att se henne så ledsen och ”tom” nu gör att mitt hjärta nästan brister. 

Bianca har tagit över Marqys lilla mjukis-får som han lekte med och nästan tuggat sönder , och hon har det hos sig hela tiden. Den bär hans doft och skänker Bianca tröst. Hon bär det lilla tradiga fåret med sig hela tiden och sover med den i sängen tryckt mot kinden – precis så som hon alltid sov med Marqy… 

Ni som själva har mist ett älskat djur vet ju hur det känns , och när det sker på detta hemska sett så gör det också att man hamnar som i chock. 

Jag skulle därför gärna vilja komma i kontakt med bloggläsare Marina som själv förlorade sin älskade lilla vovve Ludde i en bilolycka förra fredagen. Ludde blev också bara två år, och jag tror att det vore skönt för Bianca framförallt , att få prata eller skriva till någon som har varit med om samma sak – och att ni kanske kan finna tröst i varandra?! 

Så om du läser detta Marina maila mig/oss gärna på pernilla@pernillawahlgren.se 


Men trots klumpen i magen , så måste ju livet gå vidare.  

Så nu sitter jag på tåget på väg mot Växsjö  där jag ska sjunga idag i på köpcentret Grand Samarkand som firar 4-års jubileum. Kl 14 står jag på scen! 

Efter det bär det av mot Tingsryd där jag har ett annat gig senare i kväll. 

Så nu är det bara att jobba upp leendet och vara glad och tacksam för att jag har 4 friska barn där hemma , och be till Gud att det aldrig, aldrig händer dom något. 

För det skulle jag ärligt talat aldrig överleva. 

I såna här stunder så stärks man ännu mer som familj!  Och det stöd som Oliver och Benjamin har varit för Bianca under dessa dagar är helt fantastiskt!  Oliver har bott hos oss ända sedan olyckan och Phillipe kom upp med tåg från Göteborg samma kväll för att vara hos sin flickvän.  Linnea som också har en älskad hund och förstår vår sorg har också varit mycket hos oss , vilket har känns så fint. 

Att bädda in Bianca i så mycket kärlek det bara går är vår viktigaste uppgift just nu…! 

Stor kram till er alla där ute. 

Och till er som sitter gömda bakom dataskärmen och får lust att skriva fler elaka och dömande kommentarer. Snälla gör inte det. 

Det gör ont nog ändå. 

103 reaktioner på “Tack….”

  • Claes Linder skriver:

    Verkligen inte någon hundägare .

  • Anna B skriver:

    *men åh stackarn!! ♡ ♡*

  • Mona skriver:

    Jag menade det som ett svar till Mia Karlsson men hamnade fel.

  • Mona skriver:

    Det där var väl inte särskilt moget skrivet.

  • Annette skriver:

    Hej!
    Beklagar från djupet av mitt hjärta er sorg. Min älskade hund Tyson fick tyvärr somna in för fyra veckor sedan, tre dagar innan han skulle fylla 14 år. Saknaden är enorm. Jag tänder ett ljus för honom varje kväll och sover med hans koppel under min kudde. Man måste få bearbeta det på sitt sätt. var rädda om er.

  • Karin skriver:

    Hej! Vill bara börja med att säga att jag beklagar er sorg! Förstår precis hur det känns och det är en fruktansvärd förlust.

    För några månader sedan kollapsade min familjs hund (som bodde hemma hos min mamma och pappa). De tog in honom till veterinären som undersökte honom och ansåg att det bästa för lille Marko vore avlivning. De hittade tumörer etc och han var väldigt gammal.. Kommer aldrig glömma det telefonsamtalet när jag var på väg ut för att äta på restaurang med min sambo. Min pappa som aldrig gråter berättar med sprucken röst och långa pauser av gråt hur allt hänt och att de blev tvungna att avliva Marko. Jag kunde inte prata, inte röra mig och tårarna bara forsade, min sambo fick föra mig tillbaka hem och jag var helt förstörd. Han var ju min lilla bebis, som överlevt attacker från stora hundar och två andra operationer, som fick komma till oss som två-åring efter att (vad vi misstänker) ha farit illa..

    Han var så skygg i början, vågade inte komma riktigt nära och var väldigt nervös och kunde skrika när man ville klappa honom. Men som snabbt slappnade av och inte ville annat än att mysa, kunde lägga sig rakt över datorn man hade i knät för att få bli kelad med, som blev överlycklig när familjen var hos honom.. Älskade leka och busa.

    Jag saknar honom så oerhört mycket, och det var så svårt att åka hem till mina föräldrar i början för det var särskilt där tomheten var som allra störst. Har tårar i ögonen och en klump i halsen nu när jag skriver.. De är familjemedlemar med egna personligheter, och sorgen är så stor när de går bort. Men man lär sig leva med den, precis som alla andra förluster. Man får ge det tid och tillåta sig vara ledsen, men som du skriver i ett av dina inlägg så är det också viktigt att inte isolera sig helt utan tillåta sig själv att göra annat och det kan vara skönt att distrahera sig med jobb etc också för att komma undan tankarna för en stund.

    Ta hand om er, ni verkar vara en så fin familj! Stor kram till er! <3

  • Görel skriver:

    En hund är en familjemedlem! Ett råd till dig Mia, skaffa aldrig hund!!

  • Sandra, Jkpg skriver:

    KÄRLEK I MASSOR TILL BIANCA ♥♥♥♥

    VARM KRAM SANDRA

  • Anna B skriver:

    *varför SÅ snarstucken mia??*

  • C skriver:

    Men för tusan, vad är du för en människa?! Vadå det är bara en hund, typiskt såna som du behöver vi inte ha på jorden helt enkelt. Det är en levande varelse, alla djur är livs levande varelser som har samma värde som vi människor.
    Det är inget daltande, VI har empati, medmänsklighet och respekt. Jag själv haft och har djur hela livet, om någon som DU sade så till mig hade den fått en rejäl snyting. Du behöver inte vara här och läsa då.

  • Karin B skriver:

    Du är själv ingen hundägare, va?

  • Karin B skriver:

    Jag lyssnade på er pod. När det är dags och OM det blir så, dags att skaffa ny hund ser det nog olika ut beroende på vem man är. När vi blev tvungna att avliva vår Berner sennen, var vi utan hund i två veckor. Längre tid klarade vi inte. Att gå i skogen var inte lika kul längre. Vår berner är alltid i vårt minne ändå. Vi skaffade en annan hundras för att inte jämföra hundarna så mycket. Det kändes som ett klokt beslut av oss. Skaffa ny hund när det känns rätt för er.

  • Mia Karlsson skriver:

    Men ge dig Pernilla vilket daltande. Det är trots allt en hund.,det går ju till överdrift.

  • Helen skriver:

    Regnbågsbron 😉

    Aldrig hört det förut men det var otroligt vackert :)

  • Anna B skriver:

    *självklart pernilla!! <3 <3*

  • Pernilla Wahlgren skriver:

    Från djupet av mitt hjärta. Tack för alla era stärkande och värmande ord!!

  • Jeanette skriver:

    Precis hitom himlen finns en plats som kallas Regnbågsbron.
    När ett husdjur som har varit speciellt och nära för någon här på jorden dör, hamnar det på Regnbågsbron. Där finns det ängar och kullar för alla våra speciella vänner så de kan springa och leka tillsammans. Där är gott om mat, vatten och sol, och våra vänner har det varmt och bekvämt.
    Alla djur som varit sjuka eller gamla har fått tillbaka hälsa och kondition. De som haft ont eller blivit skadade blir friska och starka igen, precis så som vi minns dem i våra drömmar om gångna tider.
    Djuren är nöjda och glada, med ett litet undantag; de saknar alla någon som varit alldeles speciell för dem, och som de tvingats lämna kvar.
    Allihop springer runt och leker med varandra, men dagen kommer när en av dem tvärstannar och blickar mot fjärran. Hans klara ögon är intensiva; och hans ivriga kropp darrar. Plötsligt börjar han springa bort från de andra. Han flyger över det gröna gräset, benen bär honom fortare och fortare. Du har blivit igenkänd, och när du och din specielle vän slutligen möts, kastar ni er i famnen på varandra i lycklig återförening, för att aldrig mer bli åtskilda.
    De glada kyssarna regnar över ditt ansikte; dina händer klapper återigen det älskade huvudet, och du tittar än en gång in i de tillitsfulla ögonen på ditt djur, som varit borta så länge från ditt liv, men aldrig försvunnit ur ditt hjärta.
    Sedan går ni över Regnbågsbron tillsammans.
    Dessa fina ord fick jag till mig av en fin vän när jag förra året förlorade min bästa vän! Det går fortfarande inte dag utan att jag tänker på min lilla lurvboll, min kärlek…
    All kärlek till Er fina familj! Kram/Jeanette

  • Catrine skriver:

    Tårarna rinner både när jag läser ditt och Biancas blogginlägg. Vet hur starka känslorna till ens djurvänner är. Har varit med om två katter och två hundar som försvunnit under mina 23 år. Riktiga familjemedlemmar. En av tragiskt fall men trots allt 8 år och resten av ålderdom så kan inte ens tänka mig egentligen hur ont det gör när det händer något oförutsett såhär. Stor kram till er!

  • Camilla skriver:

    Fint skrivet Helen!
    Jag tycker precis som du!

  • Therese skriver:

    Usch så hemskt. Jag förstår verkligen Bianca. Min älskade katt Ester har jag haft i 10år och jag kan inte tänka mig ett liv utan henne. Hon sover hos mig, går efter mig när jag är hemma och lämnar mig inte en sekund. <3 <3

  • Mina skriver:

    Hej! Du fick mig att gråta vid frukostbordet. Vill bara ge dig en stor kram och säga vad skönt ändå att du hann upp och säga hejdå. Min pappa dog för cirka 8 år sedan och förstår bubblan du skriver om och att man har svårt att se att livet går vidare. Tyckte det var extra svårt när jag fick min dotter för fyra år sedan, att inte min älskade pappa/hennes morfar fick se henne. En stor kram!!!

  • Helen skriver:

    Önskar så jag kunde krama om er och ge er stöd! Själv förlorade vi vår älskade boxer alldeles för tidigt, och efter två månader började vi om igen med en ny boxer. Det gick helt enkelt inte att vara utan! Det finns ingen som kan ersätta Marqy, men för Biancas skull, överväg att skaffa en ny hund. Det finns så mycket kärlek hos Bianca som en hund verkligen skulle må bra av <3 Och det handlar inte om att "ersätta en hund med en annan" – alla förnuftiga människor vet att varje individ är unik, men jag tycker mig se att det finns ett stort behov hos Bianca att få vara matte. Att få ro om en egen individ som är en tillgiven och som älskar en kravlöst <3

    Varmaste kramar till er allihopa!

  • Agneta skriver:

    ????????

  • Agneta skriver:

    ????????fruktansvärt skrivet!

  • Paula skriver:

    Så otroligt vackert skrivet! Beklagar er sorg och det hemska ni fått uppleva.
    Stor kram till dig <3

  • Tove skriver:

    Vi skaffade hund för några år sedan och innan dess kunde jag också tänka att ”men det är ju bara ett djur” när folk blev så ledsna när de dog. Men så är det ju inte alls. Nästan tvärtom. Dels att de är så trogna och älskar en villkorslöst och dels att de är så beroende av en gör att man tar dem till sig i sitt hjärta på ett alldeles speciellt sätt. Varma kramar till er alla och mest till Bianca❤️.

  • Nina skriver:

    Blev såååå ledsen när jag läste vad som hänt

  • Maggda skriver:

    Jag beklagar sorgen. Miste själv en av våra vovvar i måndags em, han hade hjärtsvikt så vi visste att han hade inte lång tid kvar. Veterinären sa ca 6 månader, vi fick ha honom kvar 3 månader. Han somnade in lycklig hemma i trädgården i min famn, bara minuter innan så lekte han med sin bästa kompis, sin ”storebror”. Sorgen gör så hemskt ont, har inte sovit mkt sen dess.
    Kram till er

  • Anna skriver:

    Men allvarligt människa, det sista man behöver höra när man förlorat sin bästa vän är vad man skulle ha tänkt på?!. Tror du inte dem redan anklagat sig tillräckligt?!. Livet är som livet är och ALLT kan försvinna om olyckan och ödet är framme. Det går inte att försäkra sig om allt. Du kanske skulle gått en kurs i att tänka först INNAN du skriver dumma ord som bara förvärrar sorg som redan gör oändligt ont. All omtanke och värme till er Pernilla!

  • GC skriver:

    Lilla Marqy fick ett kort liv, men mycket lyckligt. Han har varit älskad varje sekund. Det får ni trösta er med lite. Och så många tårar vi bloggtanter gråtit över den lille krabatens olycka är nog en hel sjö. Många tröstkramar till er alla i familjen.

  • Linnéa skriver:

    Vad tragiskt att mista eran hund på det sättet.
    Massor av styrkekramar till dig och familjen <333

  • AnkiJ skriver:

    Lider så med er och vet som jag har skrivet tidigare, jag vet vad ni går igenom.
    Varma kramar till er alla från Skåneland

  • Neta skriver:

    Att dett skulle hända nu när ni precis hade varit på semester, så oturligt oavsett orsak!
    Men så härligt att läsa hur ni tar hand om varandra! Trollen kan ni väl försöka bortse från, det är bara ynkliga kräk som inte förtjänar uppmärksamhet!
    Kärlek och tröst till alla inblandade!

  • Madelen skriver:

    Kram till er!! ❤❤❤

  • Sara skriver:

    Fantastiskt fint skrivet! Styrkekramar till dig

  • Helene skriver:

    Varma kramar till er
    vår hund är 1,5 år o vi alla älskar henne så. Hon gör som barnen och kommer varannan vecka eftersom vi är skilda men alla älskar henne. Hon går på hunddagis o får inte vara där 3 v då hon löper o är hos min mamma då. Där på landet får hon springa lös o njuter. O vi saknar henne enormt då fast vi vet att hon har det Superbra. det finns ingen Hund ägare som inte förstår er saknad. Hunden (o även andra djur)är en familjemedlem o då de går bort saknas de enormt. Skulle vår hund gå bort så skulle saknaden vara enorm.
    Tänker på er

  • Karin skriver:

    Känner med er

    Vår hund sprang ut i en tvåfilig 70 väg och blev först påkörd i sidan och när han kom över i nästa fil kom han under nästa bil som inte hann bromsa, den skräcken att se allt och inte kunna göra något går inte att jämföra med något jag varit med om. Jag sprang ut i gatan plockade upp honom medan jag skrek ring 112. Polisen som kom körde oss till djursjukhuset och jag trodde heja tiden att han skulle dö i mina armar. I tre dagar hade han vak dygnet runt och vi fick hela tiden veta att chanserna var små. Ingen trodde han skulle överleva och veterinären kallade honom en mirakel hund.

    Jag känner tacksamhet varje dag och är så ledsen att läsa den smärtan ni nu måste gå igenom.
    Titta på kort, prata minnen,skratta & gråt tillsammans åt alla påhitt ni haft ti,lsammans.
    Det finns inga genvägar från sorgen,känner med Er, var tillsammans.
    All kärlek!

  • Eva skriver:

    September för 32 år sen.Jag står och diskar efter middagen. Telefonen ringer.Jag svarar och han i luren presenterar sig.Att han är läkare på IVA i Piteå. Det enda budskap han hade: Din mor ligger här och har en kraftig hjärtinfarkt. Om du vill hinna träffa henne, åk genast upp – ta flyget. Men ring från Arlanda och hör om hon fortfarande lever. Tack och adjö.

    Efter samtalet fortsatte jag och diska. I kanske nån minut. Tills 25-öringen trillade ner. Vad sa han?????????
    Mamma döende.Flyga upp.Och fort ska det gå.Hur gör man? Jag som aldrig åkt flyg tidigare.
    Svågern skjutsade mej från Uppsala till Arlanda. På planet upp till Luleå satt jag och grät hela resan. Flygvärdinnan kom och undrade om jag var flygrädd.Jadå sa jag. Orkade inte dra fram sanningen. Jag var rädd för vad som väntade. I taxin från Kallax till Piteå så delade jag resan med tre herrar. Nya tårar. Samma rädsla, fast ännu värre.Men herrarna fick veta varför jag grät – kändes bättre att dela tankarna med några utomstående.

    Jag kom nog fram till lasarettet vid 23.00. Efter information från personalen så gick jag försiktigt till mammas rum.Där inne satt min gamla far i en fåtölj vid sängen. Ganska mörkt i rummet.I sängen låg mamma.Och hennes bröstkorg lät som en kastrull med kokande vatten.Kändes också så när jag la handen på bröstet. Ute var det spökväder. Blåst.Regn. Och löven flög omkring. Under natten började det pumpvis komma blod ur mammas mun.
    Personalen förklarade att det var så stor del av hjärtat som var skadat, så hjärtat orkade inte pumpa blodet runt.

    Pappa och jag satt där och ingen av oss sa ett ord till varandra. Vi var som i chock.
    C:a 12.00 på dagen kände jag att jag måsta få sova en stund. Gick till vilrummet.Hann bara lägga huvudet på kudden, så kom personalen och sa att det bara var ett rakt streck på mammas EKG.
    Jag tyckte det var skönt att hon slapp lida mer.Men det var inte lätt att försöka trösta min gamla far.Han hade mist sin livskamrat som han levt med i 55 år.

    Efter en sån här pärs så lever man i en bubbla. Man har upplevt sååå mycket, och jag blev förvånad…
    På väg hem från lasarettet så blev jag förvånad över att stoppljusen på Sundsgatan fortfarande fungerade.
    Och titta – där kommer en man på cykel. Hur kan det komma sej att han orkar och vill cykla – just nu.
    Bilarna. Var kommer dom ifrån. Och såå många – just nu.
    Efter trottoaren kom några kvinnor och skrattade. Och vad finns det att skratta åt – just nu.
    Kort sagt så blev jag förvånad över att livet fortfarande fungerade utanför vår bubbla.
    ”Trots allt” vi upplevt.

    Jag förstår om Bianca upplever att tiden tog slut, när lilla Marqy inte längre tassar runt på denna jord.
    Och vad otroligt duktig du är Bianca att sätta ord på dina känslor.Vackert skrivet.

    Och tack Pernilla för att vi får dela glädje och sorg med er.Man känner dina känslor och din omtanke i varje bokstav och ord du förmedlar till oss.
    Kramar till er från Eva.

  • Cissi skriver:

    Varma kramar till er, tårarna forsar när jag läser det du har skrivit . Kram

  • PERNILLAS STÖRSTA FAN MALIN skriver:

    Massor kärlek till er från mig och min mamma <3 <3

  • Linda skriver:

    Beklagar det som hänt, vet hur ont det gör att förlora sin älskade vän. Styrkekramar.

  • Matilda skriver:

    Hej! Jag fylls av tårar när jag läste detta om eran älskade hund.
    Det är fruktansvärt och det bara skaver i mitt hjärta.
    Själv har jag också förlorat älskade familjemedlemmar. Den sorgen är helt fruktansvärd. Man vill bara snurra tillbaka klockan där allt var så himla bra..
    Jag grät tills det inte kom några tårar längre när min katt blev sjuk, han fanns redan när jag föddes och gick bort när jag var 14 år. Vi delade på samma snuttefilt och den har jag kvar än idag, bredvid mig i sängen. Idag är jag snart 23! Jag tänker på honom ofta! Ingenting kan ersätta hans plats, personlighet eller sättet han var på. När han fick mat, ville mysa eller hur glad han blev och låg vid mattan varje gång man kom hem. Det är inte ersättningsbart.
    När man väl kommit till insikt om det, att varje djur är egen i sig. Inget annat kommer vara som just det fantastiska man förlorat. Först då har man plats för att kunna älska igen. Välkomna en ny familjemedlem som kommer vara helt underbar med en fantastisk personlighet och egenheter. Som man kommer älska högt! Jag lovar er att ni kommer dit. Det tar tid, men ni kommer dit!
    Vi har nu en underbar tjej i vår familj, en norsk skogskatt som skänker oss så mycket glädje och trygghet, som vi älskar så mycket!

    Ta hand om varandra, kramas, prata och gråt!
    Det blir bättre!

    Kramar Matilda

  • Claes Linder skriver:

    Instämmer helt… ge inte upp …

  • Claes Linder skriver:

    Instämmer helt…. så tragiskt… kämpa på…

  • Jenny skriver:

    Beklagar sorgen, blev så ledsen när jag läste detta. Ta hand om er! Kram

  • Jenny skriver:

    Tack för fina sånger idag i Växjö, och att jag fick ta kort med dig!!:)
    Så tråkigt med Marqy..
    Många kramar❤️

  • Karin B skriver:

    Att ta avsked av en hund hos veterinären för att hunden är sjuk, är skitjobbigt. Men att mista hunden på grund av att den blir överkörd måste vara ännu jobbigare.
    Många styrkekramar till er!

  • Maria skriver:

    Jag förlorade själv min älskade lilla vovve på samma sätt för 2,5 år sedan. Hon blev bara 14 månader och jag kommer aldrig glömma denna fasansfulla dag. Det gjorde så ont att man ibland trodde hjärtat skulle sprängas men det blev lättare och ljusare för varje dag. Sorgen och saknaden finns fortfarande kvar och gör ont MEN jag kommer aldrig att glömma henne allt det fina hon hann ge mig. Skaffade en ny liten vän efter några månader och det hjälpte såklart att lindra sorgen. Men ack vad fortfarande kan sakna den lilla som inte fick så lång tid på jorden.

    Tröstkramar till er alla från en som vet hur det känns!

  • My skriver:

    Åh tårarna bara rinner nerför kinderna. Det gör så ONT och då kände jag inte er lilla hund ens. Men har två hundar själv och har förlorat en hund på ett sånt sätt. Så jag förstår. Vilken tur din dotter har som har sina fina syskon och dig som mamma. Det är så orättvist, tänker på er och hoppas ni mår bättre snart igen, kram på er. <3

  • Siv åhlin skriver:

    Jag lider med er o hela din familj, har själv hund , en boxer pojke. Förstår

  • Annika fr.finl skriver:

    Nämen vad oerhört hemst!!Stackars er många kramar!!! Han var en älskad hund de kände han garanterad!!

  • Majsan skriver:

    Finns inga ord för vad ni framför allt Bianca genomgår, våra husdjur är som ett barn. Finns alltid för oss , finns alltid nära oss när man är glad , ledsen och vill prata. Varm kram till er alla

  • Julia skriver:

    Du har en viktig poäng där Maria, lydnad är som en livsförsäkring för hundar som man MÅSTE satsa på.
    Min förra hund var så galen efter tikar så han rymde vid varje tillfälle. Väntade hemma flera gånger i panik över att polisen skall ringa och berätta att han hittats död i en vägkant :( Han kom några ggr hem med små skråmår men lyckligtvis inget värre. Efter att vi kastrerat honom slutade han äntligen att rymma. Så hundar som inte lyder och rymmer så fort de får chansen är verkligen tickande bomber.

  • Schlagertokigtjej skriver:

    Nä vad hemskt

  • Charlotta skriver:

    Lider med er

  • maria skriver:

    Beklagar sorgen min katt blev 18 år tog lång tid att komma över. O jag bor själv tur ni h varandra usch vad ont det gör men sorg tar
    tid bäst o aktivera sej min kisse v min bebis så är kärlek himmelsk
    men om det händer något tråkigt så tungt o bära kramis.

  • lasueca skriver:

    Så fint och så sant skrivit. <3
    Kram till dig med / Lolo

  • Christina skriver:

    Beklagar sorgen! Marina kommer att kontakta er.
    Hunden är en riktig familjemedlem, sorgen och saknaden blir enorm <3

  • Stefan skriver:

    Oerhört tragiskt. Inte bara för familjen Wahlgren utan jag vill oxå rikta mina tankar till den bilisten som körde på hunden.

  • themoonbarking skriver:

    Hej Pernilla,

    Du är en god och fin människa. Att förlora någon gör ont. Vi ger våra sympatier. Kram. Niklas & Stefan

  • Ylva skriver:

    Hej!

    Tack för en finn blogg som du har.
    Nu har jag läst på både din och Biancas blogg och mina tårar rinner ner för kinderna. För ett par år sedan så miste jag ett mycket älska djur på grund av ålder visligen. Det var ett djur som visset mer om mig en vad jag skälv gjorde, och även föräldrar gjorde. För mig är det en kamp varje gång jag läser att ett djur har gått bort på fel sätt. för då rinner tårarna. Men något som var bra för mig var att sätta ord på detta.

    Våga vissa för nära och kära att det är jobbigt, Våga vara lessen… Det göra att man kan klara att hålla en mask när man är ute i samhället för att klara vardagen..

    Många styrkekramar från mig till er alla ingen nämnd igen glömd.
    Kram

  • camilla skriver:

    Hemskt ledsen för er , alltid jobbigt att förlora någon man älskar. Det spelar ingen roll om det är en människa eller ett djur. Med lite tid blir det lättare och han kommer att finnas på ett bra ställe i era hjärtan.
    ❤️Kram❤️

  • susanna skriver:

    massor med kramar till er… förlorade min älskade katt efter 15 år för 2 månader sen. Tänk att man kan sörja ett djur så mycket.

  • Sara Söderlind skriver:

    All Kärlek och Värme till Er alla i den sorg ni bär. Jag tänker på Er.
    Vill även sända många varma tankar till dig – Kärlek och Sorg ska delas för att få rum i hjärtat.
    En varm Kram / Sara

  • Eva A skriver:

    Så ledsamt Marie att läsa att du känner dig ensam i sorgen..jag vet hur det känns, har också varit väldigt ensam i en svår sorg o det är inte lätt att hantera..varm kram till dig! <3

  • Eva A skriver:

    Förstår er sorg o saknad efter lilla söta Marqy..så ledsamt..jag grät då jag läste Biancas ord. Skönt att ni har varandra, det blir lite tröst i sorgen..bra att Bianca har nära o kära runt sig, det är inte bra att vara ensam med sorg. Hoppas dina gig går bra idag trots det tunga. Varm kram <3

  • MarieiLund skriver:

    Usch usch.
    All värme till er!

  • rebecca skriver:

    Hej Pernilla!

    Jag vill skriva en liten stöttande kommentar till er/bianca baserat på mina egna erfarenheter. Även om att förlora en hund aldrig kan jämföras med att förlora en förälder eller vice versa, tror jag att känslan av sorg och förtvivlan och tankarna kring mystiska döden i mångt och mycket är detsamma. Jag hoppas att mina ord kan sätta ord på era tankar och ge er tröst och hoppfullhet.

    Jag är lika gammal som Bianca och förlorade min pappa i slutet på oktober. Där och då trodde jag på riktigt att min existens skulle upphöra på sekunden, puts väck, hela min livskraft bara strömmade ur mig. Ge upp andan nu då förfan kropp! Det ÄR inte fysiskt möjligt att leva längre. Var allt som flimrade förbi på näthinnan.

    Det här skrev jag då om känslan av tomhet, som jag tror att Bianca och ni alla säkerligen kan relatera till, känslan av att hela världen blivit urgröpt på sin kärna lite. ” För första gången fylldes min kropp av det att vara Fullständigt Tom. Där satt jag och stirrade in i väggen, men det fanns ingen vägg. Tallriken var fylld till kanten men tallriken var tom. Det var möbler och människor omkring mig men hela rummet var tomt. Världen utanför var i liv och lust men sanna mina ord, den där världen utanför var, tom. ”

    De första veckorna grät jag 99 % av tiden. Att vakna upp varje dag kändes som att få beskedet omigen i en kalldusch. När jag tänker tillbaka var det rent ut sagt vidrigt. Luftrören kändes som små tunna sugrör och alla tankar var en atlant av nervtrådar där den ena tanken smärtade mer än den andra. Bianca kan säkert relatera till att hon känner sig som instängd i en grotta som aldrig någonsin igen kommer reflektera eller avge ljus. Som att hon är i avsaknad av rättigheter och tillgångar (hur fan i helvete fick detta hända mig och min Marqy?), oemottaglig på glädje, sånt som tidigare gjorde en salig av lycka (något så litet som att köpa hämtmat en regnig måndag) kvarstår det plötsligt bara ett ”MEN.. han är ju DÖD” i. Allt blir sorgligt!

    Det värsta var att inte kunna fly, om så bara för en sekund, att inte kunna ”lösa situationen”, som man är van att kunna göra med det mesta. Nätet ligger nere – ring ditt bredbandsbolag. Mjölken är slut – åk till affären. Urinvägsinfektion – gå till läkaren och få antibiotika. Sugen på att resa – spara pengar eller boka en resa. Men avseende döden?? Då spelar plötsligt inte behov eller känslor någon roll längre. JAG betyder INGENTING! Det tog emot att acceptera. Jag kände mig fången i en tillvaro jag inte valt och berövad en tillvaro jag i själva verket aldrig valde bort. Jag var i en tillvaro som inte var Min, för Min tillvaro var den med min pappa, ingen annan. Och tanken fullkomligen drev mig till panik – jag kommer ALDRIG, ALDRIG igen få uppleva den tillvaron.

    Mörkret låg som ett täcke över min värld i flera månader, tills jag började märka av tidens läkande effekt och att mitt psyke och allt som min kropp bär med all sin kraft, faktiskt är skapt för att klara av sånt här. Undan för undan började mina tankar att ändra form. Jag förstod att sorgen är en process som läker och bearbetar sig själv om man låter den komma till uttryck, liksom ett blödande sår läker sig om man plåstrar om det rätt. Fortfarande står jag att finna i sorg, men idag vet jag att det bara är att härda ut, strömma med, för det kommer sluta göra ont. Det kommer sluta ömma, även för Bianca.

    Redan efter 6 månader kan jag känna att min pappas död på ett sätt har berikat mig, med en kämparglöd, insikt, tacksamhet och kärlek jag aldrig känt så starkt förut, som jag bara vill sprida till hela världen och till mina medmänniskor. När det är motigt förlitar jag mig på vi människor har en undangömd styrka vi kan ta till som inte känner några gränser och att kärlek i synnerhet inte känner några gränser. Att inte ens döden kan sätta det starkaste band åsido. Man älskar bortom döden. Jag tänker också att jag lyder undan pappas önskan, om att han såklart vill att jag ska söka min lycka. Så som Marqy vill att Bianca ska söka sin! Att pappa vill känna igen mig som den han lärt känna. Såsom Marqy vill känna igen sin glada matte som den han lärt känna.

    Jag känner stor ödmjukhet inför att en hund kan kännas som en familjemedlem och jag skulle aldrig förringa den smärtan i åsyn av min egen. En förlust är alltid för den som upplever den, den största smärtan i världen, oavsett om det är ett spädbarn som förlorar sin snuttefilt, ni som förlorar er hund eller jag som förlorar min pappa. Bianca får gärna maila mig om hon vill ha stöttning, vägledning, bolla tankar kring döden, sorgen, smärtan, omställningen, livet efter. Jag vet av erfarenhet att ens vänner inte direkt har döden/sorg som favoritsamtalsämne. Även om de gör sitt bästa känner man kanske att man önskar respons från någon som har insikt i ämnet och som kan ge hopp utifrån att själv också ha gått på sorgens stig. Då kan man vara som ett vägledande ljus – Hitåt ska du gå.

    Jag vill även förmedla att om det är någon fler som läser detta och berörs av ämnet, är fria att höra av er. Vad är vi till för, om inte för varandra?! <3

    rebeccacajsa@gmail.com

  • Maggan skriver:

    <3<3<3<3

  • Maria skriver:

    Det måste förstås ha varit en chockartad upplevelse för Bianca och en stor sorg för er andra att förlora hunden på det sättet och jag beklagar verkligen att ert liv tillsammans med Marqy tog ett så abrupt slut.

    Men till nästa gång ni skaffar hund vill jag tipsa om, att det är väldigt bra att lägga pengar, tid och energi på att få bra vardagslydnad på sin hund.

  • Eleonor skriver:

    Efter att ha läst dina och Biancas ord rinner mina tårar. Vår familj genomgick samma sak förra sommaren då vår lilla fina Ludde blev överkörd och dog. Allt hände så fort, ena stunden var han där pigg, glad och full av liv, och nästa borta. Han blev bara 3 år. Våra lilla fina, gosiga, busiga och mysiga Ludde som gav oss alla så mycket kärlek. Det är fortfarande svårt att ta in att detta hände. Det går inte en dag utan att jag tänker på honom. Det blev och är så fruktansvärt tomt.

    Jag kan inte förstå att de finns de som ägnar sig åt att kritisera och fördöma i en situation som denna. Det finns många om och varför som jag har tänkt efter det som hände oss. Men när det har hänt kan man inget ändra. Jag kan bara konstatera att olyckor händer och det är ofta flera omständigheter som sammanträffar. Det handlar inte om att man inte är ansvarstagande.

    När vår Ludde dog blev vi alla chockade. Sorgen visade sig och hanterades olika. Jag har två pojkar som då var 13 och 7 år. Jag kunde inte kontrollera mina tårar men mitt fokus blev på dem. Den äldsta hade tagit stort ansvar för Ludde och de stod varandra mycker nära. Han som annars är lugn och kontrollerad sörjde högt, han skrek och grät. Den lilla som däremot annars pratar om allt ville inte prara om det och släppte bara fram en tår. Han tog istället på sig rollen att trösta alla andra. Jag lät honom hållas men kände ändå att han höll allt inne. Så efter någon vecka kom det. Han släppte fram gråten men ville ändå inte prata om det. Jag lånade böcker som jag läste med honom vilket gjorde det lättare att prata om döden och sorg.

    Jag lider med er. Precis som du skrev upplevde jag att familjen blev starkare. Jag reflekterade flera gånger över att jag har en frisk familj och att det är ofattbart hur människor överlever förlusten av ett barn. Andra kan säga att det bara är en hund men det blir som en familjemedlem. Ta hand om varandra!

  • maria bredin skriver:

    En annan som garanterat vet hur ni har det är sångaren andreas wistrand. Han förlorade sin hund nellie på samma sätt den här veckan. Han satt med henne i famnen när hon somna in :( jag har förlorat djur men inte på detta hemska sätt. Bara de som förlorat på samma sätt som ni vet exakt hur ni känner nu. Tänker på er

  • Lisa skriver:

    Så tråkigt det som hänt! Ta hand om varandra!

  • Madde skriver:

    Jag grät också när jag läste Biancas ord, det gjorde så förtvivlat ont. Kan känna in hennes sorg, och vad det måste vara extra jobbigt när man som hon är så känslig och har mist sin bästa lilla vän. Så otroligt gripande skrivet. Det får ta sin tid, men det kommer en dag igen när det blir lättare, även om det är svårt att tro nu. Kanske ni kunde ta till er en ny liten valp av samma ras som lille Marqy och som kanske kan lindra sorgen något lite? Det kanske hjälper ett sörjande hjärta att ha en liten varm hund att krama och att ta hand om? Massor av styrka och helande till er alla. Kram!

  • JuliaRo skriver:

    Jag finns också här om hon vill prata. Har haft mycket djur hela mitt liv. Förlorat många. Som sprungit bort, fått avlivats hastigt pga att dom blivit sjuka hastigt osv. Menar inte tränga mig på. Mvh Julia ❤️❤️❤️
    Därför skriver jag här inte till den mail du angav för att ni/Bianca ska känna sig fri att ta hjälp av vem hon vill. Vill er bara väl. Så bra att du ber marina kontakta er Pernilla som har gått igenom samma sak. Bra för Bianca tror jag.
    All kärlek till er. Lider med er!
    Med kärlek från Julia.

  • Mallan skriver:

    Många kramar till er alla, att förlora ett djur/trogen vän är fruktansvärt. Lider med er ♥

  • Yvonne E skriver:

    Åh beklagar verkligen sorgen

  • JuliaRo skriver:

    Oj råkade skicka iväg innan jag va klar.
    Led så med er när jag läste om vovven :(
    Tänkte direkt på Mickey men orkade inte skriva det där och då för jag var för ledsen för eran skull. Vet hur det känns.
    Vi hade tre hundar då. Två chihuahua och Mickey va chitsu. Dom hette. Mickey (Michael) en Jackson och det sista minsta junior. Michael Jackson junior. Efter mickael Jackson. Lilla junior va ganska rädd efter Mickey dog för han sov alltid bredvid Mickey för han trodde han beskyddade han osv. Mickey va världens finaste och snällaste. Inget kan ersätta ett älskat djur, ens livskamrat! ❤️❤️❤️❤️❤️ Kram Julia

  • Nina skriver:

    ❤️❤️❤️❤️

  • Linda H skriver:

    Jag beklagar sorgen. Stor kram!

  • JuliaRo skriver:

    Jag förlorade en av våra hundar Mickey också väldigt hastigt som också bara blev två år. Han fick tarmvred samma dag som min bästa väninna begravdes efter att ha dött i cancer. Det va en mycket mörk dag. Mickey åt inte på morgonen den dagen men verkade ok ändå.
    När jag kom hem från begravningen på eftermiddan sa min pappa att hunden verkar inte må bra och har kräks några gånger. När vi kom till veterinären var Mickey riktigt dålig. Vi röntgade han och dom såg att tarmarna knutigt sig det va helt stopp. Och han knystade inte ett ljud. Jag va helt chockad. Dom sa att det fanns inget att göra och att han va för dålig att klara en operation.

  • anna skriver:

    Tårarna fullkomligt sprutar ur ögonen på mig… Hela min uppväxt har jag haft hundar. Jag vet precis vad ni går igenom nu. Jag var i Bianca ålder när vår äldsta hund dog. Det var sjukt jobbigt. Som tur är lättar sorgen med tiden även fast saknaden finns kvar. Det är faktiskt en familjemedlem som man har förlorat och det är verkligen tufft. Många styrkekramar till er alla och en extra till Bianca! Ta hand om varandra.

  • Ela skriver:

    Jobbigt när sådant händer, tänker på er ❤️

  • AnnaG skriver:

    vill bara hälsa och skicka miljoner med kramar till er , speciellt Bianca.

  • Anso skriver:

    Kärlek och styrkekramar!
    Känner med er, vet vad ni går igenom, enormt jobbigt. Skönt att ni tar hand om varandra.
    Kram på Er.

  • Rosie skriver:

    Tänker på er! Vet hur det känns att förlora en fyrbent familjemedlem. Skillnaden är att jag fick vara med chicko i 16 år och att jag ”hann förbereda mig” på att vår tid var på väg att ta slut. ❤️

  • Görel skriver:

    Finns det verkligen människor som är elaka i denna stund?? Hur är de/ ni i så fall funtade??
    En olycka kan hända alla, kasta ALDRIG sten i glashus.
    Och till dig o familjen, Pernilla: Det känns fruktansvärt och man tror att det aldrig blir bättre….Men det kommer att göra mindre och mindre ont. Massa kramar och kärlek till er.

  • Anna skriver:

    Blir så ledsen för Biancas skull
    ta hand om er kram

  • Lena skriver:

    Kram <3

  • Marie skriver:

    Hej Pernilla jag hoppas verkligen inte att folk skickar elaka kommentarer det är ju så galet,jag är själv i stor sorg och jag är i det stadiet att tårarna bara rinner med,jag förstår hur Bianca känner jag blev så ledsen att hon förlorade den lilla söta vännen,folk kanske tycker att det är en hund men det är en familjemedlem man förlorat och en trogen nära vän,det gör ont i mig att läsa hennes farväl, jag har förlorat hundar med som tur är inte på detta grymma sätt utan på grund av sjukdom och nu är det en närstående som gått bort och jag vet inte hur jag ska hantera sorgen det är jättejobbigt,har även förlorat en nära vän tidigare det känns jobbigt så jag tänker på Bianca stackarn tur att hon har er alla till stöd, jag önskar att jag hade samma stöd känner mig ensam i sorgen, man får låta sorgen ta den tid man behöver ni får ha det så bra ni kan jag tänker på er kram till er

  • Eva skriver:

    Hoppas det går bra för dig i dag Pernilla. Tycker så synd om er alla. Tur att Bianca har de bästa runt sig. Tänker på er. Varm kram till er alla i denna svåra stund:)

  • Elenor skriver:

    Lider verkligen med Bianca och blev så rörd av hennes ord om Marqy i hennes blogg. Jättefint skrivet!
    Skickar massa kramar.

  • Mary skriver:

    Har förlorat en hund pga sjukdom och jag har aldrig gråtit så mkt – men har nu en liten hund igen sedan 3 år som är min bästa vän precis som Bianca beskriver! Jag lovar att min förra hund tar hand om Marqy nu o de leker o har det bra i hundhimlen

  • Eva skriver:

    Hej! Tårarna bara rinner efter jag läst Biancas blogg

  • linnea skriver:

    Hej! Många tycker att hund och katt är olika. Men det gör inte jag. Jag har precis förlorat min katt. Hon hoppade ut genom fönstret, trots nogrann koll och tillit. Jag dör varje sekund jag tänker på det. Vill bara ha henne tillbaka, så jag förstår verkligen Biancas, och eran sorg. FAN VAD ONT DET GÖR! Önskar mest av allt att Bianca kommer må bra och att Marqy kommer tillbaka. Vilket dessvärre aldrig kommer ske. Jag önskar er all lycka världens finaste familj! <3

  • Anna skriver:

    <3 <3 <3

  • Christine skriver:

    Har själv förlorat min bästa kompis pga sjukdom. Den sorg vi kände första året var otrolig. Nu har det snart gått två år och fortfarande kan sorgen komma över mig. Men skillnaden nu är att jag oftare minns och pratar om de mysiga och roliga stunderna. Direkt efter vår kompis bortgång skaffade vi en ny kompis. Hon har inte gjort att vi glömde vår första men gjorde att vi fick något annat att fokusera på. Jag fick någon ny att älska och slösa kärlek på. Hon kan aldrig ersätta vår första men man kan ju älska flera ♥♥♥♥

  • Marie Sundenhag skriver:

    Alla vi som älskar våra hundar och även förlorat någon eller några
    förstår vad ni går igenom.
    Er lilla vovve fick tyvärr ett mycket kort liv och det är så sorgligt men
    försök att tänka på att alla dagarna han fick var fyllda av kärlek och omsorg
    från er och han måste ha varit en lycklig och trygg hund omgiven av sin familj.
    Jag vill skicka en styrkekram till er alla och en extra till Bianca hon skrev så fint och rörande
    om sin älskade Marqy.
    Kram Marie

  • Johanna skriver:

    hej på er jag beklaga sorger jag önska jag kunde krama om er alla jag skicka styrke kramar till er jag vet hur de känns att forlora någon man älskar både djur som människor så jag vet hur ni känner er jag tänker på er pernilla hälsa Bianca att jag täcker mycket på henne och att jag skicka massor med styrke kramar till henne och till hela din familj från Johanna

  • Johan skriver:

    Hej Pernilla !

    Jag kommer till Växjö idag !
    Det ska bli kul att se dig på scen igen :)

    Kram Johan

  • Anna B skriver:

    *på er!! ♡ ♡*

  • Jennie skriver:

    Kärlek och massor med kramar till er.

  • Lisa skriver:

    Önskar jag kunde krama er allihopa o framförallt fina Bianca. Min familj har också husdjur, 3 katter som vi alla är vansinnigt förälskade i. Min lille siamespojke påminner mycket om er lilla vovve och han följer mig vart jag än går och är i lägenheten. Sover tätt i mitt ansikte, sitter bredvid mig vid toabesök, sitter på badkarskanten, följer varje steg jag tar. Jag önskar jag kunde krama Bianca o säga att vilken tur lille Marqy hade som fick just henne till sin älskade matte. Kram i massor o ta hand om varandra. Kraaaam! Lisa.

Lämna ett svar till Annette Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte.

Instagram