Visar arkiv från november 2017

Man får vara nöjd!

De som läst min bok Drömfångaren vet att jag älskar ordspråk! De har ju förstås blivit ordspråk eftersom de förmedlar någonting viktigt och tänkvärt.

Innan jag startade Bag-all kände jag mig ganska lost eftersom vi hade sålt vår lägenhet och större delen av vårt bohag och flyttat till New York utan att direkt ha en superplan på vad vi skulle livnära oss på. Under den perioden började jag samla på mig ordspråk som på något sätt kunde få mig att känna mig lite bättre/lugnare. Större delen av dessa ordspråk som verkligen gav mig inspiration och styrka finns med i min bok.

Men med det finns ett ordspråk/talesätt som jag verkligen avskyr och det är: Självskryt luktar illa.

Kan man tänka sig ett mer idiotiskt uttryck?! Varför i hela fridens får man inte vara nöjd med, och dela med sig av, vad man eventuellt presterat?!

Kvinnor är generellt dåliga på att berömma sig själva både introvert och extrovert. Det vill säga att vi många gånger är dåliga på att tala om för oss själva hur bra vi är. Detta är superviktigt! Man ska verkligen se till att ha en inre dialog som är snäll och kärleksfull. Det är vetenskapligt bevisat att hjärnan inte kan skilja på inre och yttre beröm, det vill säga om det är DU som säger det till dig själv eller om det är någon annan som ger dig berömmet.

Vi är kanske ännu sämre på att extrovert berömma oss själva, det vill säga förmedla till alla andra hur bra vi är! Det är kanske mer en kulturell fråga än något könsbundet. I Sverige har det funnits en tradition av att ”du ska inte tro att du är något” och ”vem tror du att du är?”. Denna boja tycker jag att det är dags att slänga åt sidan pronto.

Hur ska folk veta alla miljoners grejer som du gör och är duktig på om du inte talar om det själv? Nu menar jag givetvis inte att man i tid och otid ska snacka om sig själv och allt man är bra på. Men ibland är det verkligen läge att göra det!

Jag har varit på arbetsplatser där jag varit tvungen att basunera ut vad JAG hade gjort. Om jag inte påpekade det själv fick jag ingen cred för det eller ännu värre, någon annan fick cred för det. Nu när jag själv är chef ser jag till att både ge mina anställda cred för vad de gör och även beröm. Men har man chefer som inte gör det MÅSTE man se till att själv tala om vad man har gjort så att man även har möjlighet att göra karriär. Det här tror jag att män i allmänhet är bättre på.

På Bag-all har alla som jobbar för vana och som uppgift att i slutet av varje dag skriva ett mail där de punktar upp vad de har gjort under dagen. Det här är bra på så många plan:

  • Det blir som en dagbok som man kan gå tillbaks i och se när olika saker hände.
  • Alla vet vad de andra gör och på så sätt blir det inget dubbeljobb.
  • Viktigast av allt tycker jag att det är att de anställda själva ser hur himla mycket de hinner med och kan känna sig nöjda med sig själva.
  • OCH jag kan ge dem beröm på en daglig basis eftersom jag ser hur himla hårt de jobbar!

Så med det sagt vill jag dela med mig av en fin artikel om mig i Nordeas tidning SHARE. Den handlar om det jag brinner för – återanvändning och vikten av att vi alla börjar ändra vårt slit-och-släng-beteende. Ett led i det är att använda återanvändbara presentpåsar istället för inslagspapper. Verkligen något att tänka på så här när det börjar dra ihop sig mot jul!

Du kan läsa artikeln HÄR.

 

 

Ha en härlig helg!

Själva  har vi hyrt ett hus på Airbnb nära stranden i Seminyak! Bilder kan du se på Instagram @jenniferjansch eller @swedish.bali.girl

xx

En helt vanlig dag

Jag har inte bloggat på ett tag som ni kanske märkt. Det beror på att vi har haft lite olika gäster som kommit och hälsat på. Det är alltid roligt med gäster, men vad som är speciellt roligt när man bor som vi gör är att vi kommer iväg på olika saker som vi inte skulle göra annars. Eller som vi skulle ha skjutit upp. Nästa blogpost ska jag berätta om några saker som vi gjort tillsammans med våra gäster den senaste veckan.

Men det jag ville komma till var att båda gästerna direkt ställde exakt samma fråga: Hur ser en vanlig dag ut för er här på Bali? Vad gör ni?

Så då tänkte jag att det kanske ni också är intresserade av?!

Om sanningen ska fram är vardagen inte speciellt mer upphetsande här än någon annanstans eftersom större delen av dagen går åt till jobb.

För att ta det från början:

Jag vaknar tidigt vid 6-6.30. Det är då det blir ljust här och det är svårt att sova när det ljusnar tycker jag. Gardinerna i vårt sovrum är dessutom vita. Men jag gillar att gå upp tidigt så det gör mig ingenting alls.

Först kollar jag mobilen. Butiken i Stockholm och den i New York är öppna när jag går och lägger mig, så det är först på morgonen jag ser hur försäljningen varit dagen innan. Skummar igenom mailen medans jag ligger i sängen och kollar Instagram. Sen går jag ner till köket/vardagsrummet. Celeste brukar redan vara uppe, men jag måste väcka småtjejerna. Det är bland det mysigaste som finns att gå in till dem och lägga sig i deras säng och pussa på sömniga små ansikten!

Vid 6.30 kommer Kadek som jobbar här och hjälper till med frukosten = väldigt lyxigt!

Mellan 7.15-7.30 springer tjejerna runt och letar efter olika saker; strumpor, passerkort t skolan, läxor, gympaskor etc osv 7.30 kommer bilpoolen som barnen åker med till skolan och hämtar dem.

När de lämnat sätter jag mig bums i sängen och börjar arbeta. Anledningen att jag sitter i sängen är för att jag tycker att det är för varmt att sitta ute. Sovrummet har en luftkonditionering.

Så här är Bag-alls HQ för mig.

Det jag gör mest är att designa nya varor och kolla samples (så som pack kuberna som ni ser på sängen) och maila med fabriker samt mina anställda.

En annan sak vi gör här är att fotografera nya varor. Som väl är är ljuset i sovrummet ganska bra. Det är inte en idealisk studio, men funkar.

Vi sätter upp varorna på en strykbräda och så får Micke hjälpa till att hålla upp dem medans jag plåtar med min telefon. Jo, alla Bag-alls produktbilder är plåtade med telefonen. Micke måste ha på sig någonting ljust om ni undrar varför han har handduk på sig, eftersom när man sen frilägger bilderna får inte påsen smälta ihop med bakgrunden för då blir det svårt.

www.bag-all.se

Micke tycker att det här är kul – jag lovar hahaa

Här får ni också en sneaky peak på våra nya varor. Två stycken nya garment bags och en ny barnrygga med en Robot på!

Och så här blir resultatet sedan.

Den här tvättpåsen, som vi kallar New Yorker eftersom många i New York måste bära iväg sin tvätt till en tvättomat, finns redan i svenska butiken.

Visst kan man inte riktigt tro att detta är fotograferat på en strykbräda i ett sovrum på Bali?

Jag skriver en del om hur man kan tänka när man fotograferar produktbilder i min bok Drömfångaren.

På något mystiskt sätt rusar dagen på. Vi brukar nästan alltid laga omelett till lunch, som jag äter medans jag jobbar.

Ibland, om vi känner att vi jobbat på bra i början av veckan kan vi åka runt lite runt Ubud och kolla on vi hittar fina affärer. Vi är speciellt intresserade av möbler. Och det är då mer eller mindre själv tortyr att kolla på alla underbara saker som vi inte kan köpa eftersom vi inte har ett eget hus.

Som den här soffan! Är tokig i rotting och blir galen på tanken att jag inte har någonstans att ställa den. 

Vi har skaffat oss moppar för att ta oss runt smidigt här i Ubud. Till och med jag har börjat köra moppe. Det trodde jag faktiskt aldrig att jag skulle ge mig på. Men det är faktiskt det transportmedel som funkar bäst och som balineserna själva kör.

Två dagar i veckan kommer tjejerna hem vid 16-tiden och då brukar vi försöka hitta på någonting. Antingen gå och göra manikyr, som är väldigt billigt här, eller gå på yoga på favoritstället Yogabarn. De andra dagarna har de volleyboll och då är de hemma först kl 17 och vill då mest slappa hemma och göra läxor.

Sen är det dags för middag. Vi lagar middag nästan varje dag. Många som bor här beställer in eftersom det är så billigt att göra det. Men de gånger vi gjort det har det tagit två timmar för maten att komma och det är inte direkt praktiskt.

Alla tjejerna i familjen lägger sig tidigt. Jag älskar att lägga mig i sängen runt 21 och titta på någonting på Youtube eller Netflix (som dessvärre inte funkar i Ubud). För det mesta somnar jag vid 23. Micke är en nattuggla som gör gudvetvad hela kvällarna. Men han brukar lägga sig vid 1-tiden.

Sen börjar tillting om nästa dag…

xx

 

 

 

 

 

 

Alla helgon och bad ass gudar

Det är verkligen intressant att se hur religioner runt om i världen tangerar varandra. Kristna har just firat Alla helgon och Halloween till minne av de döda och här på Bali har man firat, och firar fortfarande, Galungan.

Som vi har fått det förklarat för oss pågår Galungan i 11 dagar och det firas var sjunde månad (balineserna har en annan kalender som är baserad på 201 dagar, vilket inte är konstigt med tanke på att vädret är det samma året runt, så det spelar liksom ingen roll om det är vår, vinter, sommar eller höst). Under Galungan firar man lite olika saker. En av dagarna reser alla hem till sin hemby för att ta emot sina döda släktingarna som återvänder till jorden. Vi har förstått att de behöver klä sig i gult och äta gula saker och smycka ut sina tempel i gult denna dag så att själarna ska hitta hem. Jag tycker att det är så fint, för om man har den tron att de döda återvänder två gånger om året är det ju inte hela världen att någon dör. Man ses ju ändå under Galungan.

Under Galungan sätter balineserna ut ”penjor” utanför sing hem. Det är bambustänger som är underbart dekorerade och har en ”offering” längst ner. 

Det är så otroligt vackert att åka genom byarna nu när de har dessa utsmyckningar. Lite motsvarande våra julbelysningar kan jag tänka mig eftersom vissa familjer verkar gå ”all in”.

I samband med Galungan är det också fullmåne. Eftersom barnens skola i mångt och mycket är en hippieskola firas fullmånen ibland med en ceremoni. Den här månaden var det Cappis klass som skulle fira fullmånen och till det behövde de ha på sig de traditionella balinesiska ceremonikläderna. Jag ska erkänna att jag var väldigt glad att se Cappi i kjol eftersom hon nästan aldrig har på sig klänning eller kjol.

Här är Kadek. Kadek jobbar i vårt hus och följde så att säga med huset när vi hyrde det. Alla hus på Bali har någon eller några som sköter om det. Kompisar till oss köpte nyligen ett hus här och fick med 8!! stycken personal på köpet. De ville helst inte ha så många jobbandes i huset eftersom det ändå är rätt många att hålla reda på och förhålla sig till. Men, de kunde inte avskeda någon eftersom det då skulle betyda att en från den lokala byn skulle bli arbetslös. Så, ja, nu har de 8 personal hemma hos sig. De vet inte så noga vad alla gör, men rent och fint är det!

Hur som helst, det jag ville berätta om Kadek är att hon absolut ville att vi skulle följa med henne till det lokala templet. Hennes engelska är inte så bra och min indonesiska obefintlig. Men jag förstod att hon tyckte detta var väldigt viktigt för oss. Jag kan tänka mig att hon vill att vi ska gå för vår skull, så att vi ska bli välsignade.

Jag måste erkänna att jag inte var superpepp på att gå till templet. Jag har svårt för religioner och har gått ur svenska kyrkan. Inte för att jag har något emot svenska kyrkan, utan för att jag känner att jag inte med gott samvete kan tillhöra en religion som jag inte tror på. Det vettigaste citatet jag någonsin hört om detta är Abraham Lincolns:

”When I do good, I feel good. When I do bad, I feel bad. And that’s my religion.”

That is my religion too. Det är ungefär vad jag kan gå med på.

Celeste och Margaux fick låna fina kläder av Kadek.

Margaux är verkligen inte heller dem som sätter på sig kjol eller klänning så det var roligt att se henne i detta.

Micke och jag fick ge oss ut på stan för att hitta ceremonikläder till oss. Det visade sig sen att Micke var helt fel. Dels hade han svart tröja, vilket man absolut inte ska ha eftersom det bara är en färg som används vid kremeringar, och dels hade han ett ”tjejskärp”, haha. Men min outfit var helt godkänd. Vit spetstopp är inte riktigt min grej, men jag kände att jag smälte in väldigt bra med de övriga damerna i templet.

 

 

På väg till templet som ligger bakom risfälten på vår lilla bygata.

Jag blev verkligen överraskad hur fint och trevligt det var i templet. Dels hade de dekorerat otroligt fint. Balineser har verkligen svart bälte i dekorationer. Och dels är de väldigt chill med att prata under ceremonin. Delar av ceremonin kändes faktiskt som att vara på ett trevligt cocktail party där folk chit chattar med varandra. En sak som jag tänkte på är att gamla människor har en framskjuten roll i ceremonierna. Det är så härligt att se att alla har en uppgift och ett sammanhang i den här kulturen.

Som sagt, svart bälte i dekorationer. Tänk så mycket tid, kärlek och omtanke de lägger ner på att tillverka alla dessa saker. För att inte tala om kreativiteten de har. Hur kommer man på allt detta fina? 

På ett altarbord stod mängder av korgar. Varje korg innehåller ”offerings” till gudarna.

Här är Kadeks korg. Som ni ser innehåller den kakor, sylt, kontanter och massa andra grejer. Vi har skojat lite om det där eftersom vi sett offerings med riktigt mycket godis och till och med cigaretter och sagt att deras gudar måste vara ganska ”bad ass” som vill ha carbs, cigg och cash.

That’s all for now folks!

xx

PS Abraham Lincoln citatet har jag med i min bok Drömfångaren. Just nu har vi extraerbjudande på den så beställ den gärna! Bra julklapp till alla som drömmer om att starta eget från scratch!

 

 

Gullchock!

När jag och min man Micke träffades för 20 år sedan var en av de första saker vi gjorde att köpa katt. Jag bodde vid den tiden i New York och hade varit kattvakt åt en abessinier som var så fruktansvärt gullig. Därför var jag helt inställd på att köpa en abessinier, den röda sorten som kallas för sorrel. Vi hittade en uppfödare som hade en kattunge kvar. Han var minst i kullen och utstött av de andra. Tydligen var har inte tillräckligt fin för att ställa ut heller, men vad gjorde det?! Vi älskade honom. När vi fick honom var han alldeles utmärglad med utstående sneda ögon. Jag döpte honom till Ping eftersom han såg så asiatisk ut. Micke var helt ombord med namnet eftersom hans favorit golfklubba var av märket Ping också haha.

Det här är Ping idag. Här har tjejerna fixat lite fint åt honom i soffan på landet.

I december fyller Ping 20 år! Han har bott med oss i New York de senaste 6 åren och alltså flugit över Atlanten 12!! gånger. Det är inte klokt när man tänker på det; att man kan köpa en katt när man är 30 år gammal och sen ha honom kvar när man fyller 50 år.

Tjejerna är tokiga i honom och de vet inget annat liv än ett tillsammans med en katt, eftersom han alltid funnits där. Men så när vi flyttade till Bali insåg vi att han är för gammal att ta med. Omställningen är för stor och resan för lång.

Vi hade tänkt att vi får leva utan husdjur på Bali eftersom vi inte vet hur länge vi ska stanna här, och som sagt katter kan leva länge, länge.

Men så förr förra helgen var Celeste och en kompis till henne på fest. Mitt i natten när de åkte hem såg chauffören två små kattungar mitt i vägen. För att inte köra över dem fick de stanna. Tjejerna letade länge och väl efter en kattmamma, men ingenstans kunde de hitta henne. Den balinesiska chauffören sa att han trodde att någon satt ut dem på vägen för att de hoppats att någon ska hitta dem och ta hand om dem. Det är tydligen så folk gör här. Efter att de väntat länge och väl utan att någon mamma kommit så bestämde de sig för att ta dem med sig.

De var pluttesmå och rädda och skakandes. Dagen efter började Celeste kampanj övertalning att få behålla en av katterna. Den andra ska hennes kompis ha. Jag ska erkänna att jag inte var svårövertalad…

…men Micke var lite mer reserverad. I typ en kvart! För vem kan motstå detta??!!

Här är Ming!

Kolla hennes leende!!

Margaux kom på namnet Ming som passar hennes så bra. Dels för att hon är elegant och smäcker som vackraste Ming vasen och dels för att det påminner om namnet Ping och hon påminner på pricken om Ping i färgen.

Dagen efter tog tjejerna dem till Villa Kitty som är ett adoptions center för katter. Där kollade en veterinär så att de är friska, avlusade dem och gav dem maskmedel. Som väl är var båda helt friska. Den som vi trodde var en kille visade sig vara en tjej och den som vi trodde var en tjej visade sig vara en kille…

Och det här är Mr Darcey som ska bo hos Celestes kompis. Men vi bestämde att de skulle bo hos oss tillsammans i ett par veckor tills de blivit lite större. Vi vet inte hur gamla de var när tjejerna hittade dem men vi tror mellan 8-10 veckor. Eller om det finns någon kattconnoisseur  bland läsarna som från dessa bilder kan tala om hur gamla de kan vara?

Kolla hjärtformen när de sover!!!

När man vaknar måste man stretcha!

Gissa om vi är tooookiga i dessa gullisar?!

Celeste har startat ett nytt Instagramkonto @swedish.bali.girl där kittisarna är med!

 

Ming hjälper Margaux med läxorna! Så himla bra!

 

Och selfies måste man faktiskt ta!

Sen när man farit runt ett tag blir man så himla trött och måste sova igen!

Mjau for now!

xx

Följ mig gärna på @bag_all eller @bagallsweden eller @jenniferjansch eller Celeste på @swedish.bali.girl

Mina hemsidor: www.bag-all.com eller www.bag-all.se

 

 

Instagram