Visar arkiv från juni 2017

Varför ser vi så glada ut? Jo, vi har blivit färdiga med helvetesflytten!

Det är allmänt känt att flytta är en av de jobbigaste sakerna man kan utsätta sig själv för. Även om man vet att man ska flytta till någonting bättre så är själva flyttandet en liten mardröm. Efter några flyttar i mitt liv har jag kommit fram till att det som är jobbigaste för mig inte är det rent fysiska, packandes och bärandet av alla grejer (nog för att det också är svinjobbigt) utan det är att ta ställning till alla jäkla prylar man har. Man måste alltså ta ställning till varenda liten pinal, in till minsta hårnål som man hittar längst in i en låda. Ska jag spara den här? Var ska den i så fall packas? Ska jag ta med den i flytten eller förvara i en kartong till senare? Eller ska jag donera den? Eller ska den slängas? Det handlar om att ta ställning till PRECIS ALLT. Detta par strumpor, det här gamla halvfyllda anteckningsblocket, foliepappret, tre rivjärn, varenda klädesplagg och sko, gamla teckningar, foton, busskort, indianpärlor, legobitar… Ja ni fattar. Det är 10-tusentals små beslut som ska ske inom loppet av några dagar. Man blir så trött och känslomässigt dränerad eftersom 90% av sakerna faktiskt har en historia, de har minnen kopplade till sig.

Även om sakerna har en slags betydelse är jag just nu rätt chockad över hur mycket prylar vi har ackumulerat på bara sex år. Jag fattar inte hur det har gått till. Vi har många, många gånger fler saker än vi kan använda. Det är en jobbig insikt att man definitivt är en del  av ett konsumtionssamhälle där man hela tiden samlar på sig mer saker än man behöver. Följaktligen har vi donerat säck efter säck med saker till Frälsningsarmen här i New York. Det handlar om ett 30-tal sopsäckar fulla med saker samt möbler.

Att åka till Frälsningsarmen på Manhattan (96th Street på Upper West Side) och till den som ligger i Brooklyn nära vårt kontor är en ”ögonöppnare”. Det är så många fattiga, fattiga människor som håller till där. Nog för att jag rent intellektuellt vet att det finns många fattiga personer i USA, men när man ser det på nära håll så sjunker det in på ett annat sätt och man förstår att klyftorna mellan fattiga och rika här är avgrundsdjupa och att de som är fattiga verkligen inte har någon större möjlighet att ta sig ur sin situation. Killen som jobbade på flyttfirman som hjälpte oss var 24 år och hade inga tänder. Han jobbar hårt varje dag, men har inte råd att fixa nya tänder. Det är inte lätt att leva dem amerikanska drömmen och ta sig fram i livet utan tänder. Det är tyvärr ett faktum.

Hur som helst, Frälsningsarmen gör ett fantastiskt jobb genom att de tar emot alla dessa prylar som andra halvan av befolkningen har överkonsumerat. De sorterar dem och säljer det som går. Pengarna går sedan till välgörenhet. Jag känner mig så tacksam och ödmjuk inför deras arbete. Det här är bästa sortens återvinning. Det är en win win situation, där jag känner att jag är den som vinner allra mest genom att jag slipper lite av mitt dåliga samvete.

Frälsningsarmens arbete är en sorts återvinning, återanvändning som är absolut nödvändig i vår tid. Jag vill passa på att berätta om en annan superbra idé vad det gäller återvinning som finns här ute i Southampton (läs mer nedan). På sopstationerna här finns det stora rutor målade på marken, dessa rutor har tak över sig. I denna ruta kan man ställa sina gamla saker som inte är soppor: gamla soffor, TV-apparater, kylskåp etc. Sen kan vem som helst gå dit och ta vad de vill ha. Är inte detta världens bästa grej? Hit kan ungdomar som skaffar sig eget boende för första gången gå och ta det som de behöver. Eller andra som inte har råd, eller personer som känner att de inte längre vill köpa nytt hela tiden. Återanvändning på bästa sätt i min mening. Vore inte det här en toppenidé för svenska sopstationer? Vad jag förstår är det förbjudet att ta saker på sopstationer i Sverige. Eller har jag fel?

Hur som helst, igår blev vi färdiga med flytten. För att fira tog vi en sista middag på Indochine, vår favoritrestaurang sedan 90-talet.

Några vänner dök upp när vi i sista sekund insåg att vi faktiskt skulle ha tid med en middag.

Sen drog Micke och jag ut till Southampton för att sova en sista natt innan resan hem till Sverige ikväll. Längtar som en galning efter dessa sötnosar:

Bild skickad av farmor från vårt landställe!

xx

Följ mig gärna på Instagram: @bag_all eller @jenniferjansch

Hemma på vår gata i New York…

…ser det ut så här i början av sommaren. Allting blommar och det är hur härligt som helst. Då känns det extra konstigt att vara i full färd med att packa ihop det som varit vårt hem de senaste sex åren.

Så här såg det ut.

Nu flyttkaos!

Då…

Nu… (soffan har vi bytt ut sedan övre bilden).

Celestes rum för någon dag sedan.

Celestes rum idag.

Igår kväll vinkade vi hejdå till tjejerna som åkt i förväg till Sverige (där mormor och farmor tar hand om dem.)

På vägen till flygplatsen pratade om att förändringar i livet i allmänhet sker stegvis. Barnen växer lite varje dag, årstiderna växlar lite varje dag. Det är ändå ganska sällan som man kan säga att idag förändras mitt liv. Men igår var en sån dag för tjejerna. De lämnade alltså New York efter att ha bott här i 6 år av sina liv.

Det är med blandade känslor som vi flyttar. Tjejerna kände sig alla tre ganska glada för att lämna sina skolor. Som jag nämnt innan är skolorna här i US ganska annorlunda än de i Sverige och det har funnits vissa saker som de inte alls uppskattat. De ser verkligen fram emot skolan i Bali (www.greenschool.org)  och tror att den kommer passa dem bättre. Vidare är det bra för Celeste som om två år ska till universitet att ha den här skolan på sin CV. Det är otroligt svårt att komma in på bra universitet i USA (om det nu är här hon sen väljer att plugga) och då gäller det att ha antingen en sport man är bra på, vara stenrik, vara någon slags minoritet eller på något annat sätt vara ”unik”. Verkligheten är att bra betyg inte längre räcker till att komma in på de bästa skolorna.

Å andra sidan kommer de så klart sakna sina vänner. Men de vet att de kan hålla kontakten med dem via facetajm och andra sociala medier, precis som de gjort med kompisarna i Sverige. Det vi däremot kommer få lämna helt och hållet är vår härliga lägenhet. Den har varit helt oslagbar! Folk som kommit och hälsat på har mer än en gång påpekat att lägenheten känns som ”a tree house”, en träkoja, i fyra och en halv våning.

Svårt att förklara, men här är trapporna sedda uppifrån Celestes rum. Hennes rum var alltså på en ”balkong” med utgång till terassen. Margauxs rum var också på en ”balkong” en trappa ner och så var vårt sovrum och Cappis rum på våningen under. Sen på en halv trappa ner till låg badrummet och längst ner vardagsrummet och köket.

Det låter ganska stort, men alla rum var ganska små. Totalt sett är lägenheten någonstans 100-110 kvm.

Men förutom att den var väldigt cool inuti med alla dessa olika utrymmen har takterassen varit den allra underbaraste grejen här.

Jag har gjort ett oändligt antal fotograferingar på taket, vilket har varit ett fantastiskt sätt att marknadsföra Bag-all.

Det är en del av er som i kommentarerna frågat om vad vi ska göra med lägenheten när vi flyttar och hur man hittar lägenhet här i NY. Svaret på det första är att vi lämnar tillbaks lägenheten till hyresvärden.

Och det andra: här i New York är det ganska lätt att hitta boende. Den här lägenheten hittade jag i en annons i New York Times real estate sektionen. Det var faktiskt den första lägenheten vi tittade på på Upper West Side. Men så klart kostar det galna pengar med boende i New York. Jag orkar knappt tänka på hur mycket vi betalat i hyra de sista åren. Men man får fokusera på allt bra vi fått tack vare denna lägenhet.

Som sagt har jag kunnat fotografera massor för Bag-all. Flickorna har gått i de bästa Public Schools (kommunala skolorna) i New York eftersom de automatiskt tillhör skolorna som ligger precis runt omkring huset (det är alltså läroplanen som är problematisk här, inte just de skolorna som tjejerna gått i). Och jag startade Bag-all i lägenheten. Då var det himla bra att ha alla dessa våningsplan eftersom vi drunknade i lådor (får skriva om det snart).

Dessutom är området Upper West Side det absolut bästa stället att bo på med barn i New York i min mening. Vi har verkligen använt Central Park som vår egen bakgård. Och åt andra hållet har vi haft Hudson floden som vi ofta gått ner till.

(Bild av Jenny Brandt.)

Det är med en klump i magen som jag skriver allt detta. Jag har själv blivit ganska överrumplad av hur känslosam och kluven jag känner mig inför flytten. Jag har ända sedan jag bodde i New York på 90-talet älskat denna stad. Vi har verkligen fajtats hårt för att ta oss in- och skapa oss ett liv här. Men med allt detta sagt känner jag ändå att det är rätt beslut att lämna New York. Jag tror att tjejerna kommer stortrivas i den nya skolan på Bali och jag vet att jag kommer att kunna jobba mycket mer effektivt med produktutveckling och design av Bag-all produkter. Min man Micke jobbar med appar och kan också jobba var som helst ifrån.

Nu har vi bara fyra dagar till av flyttkaos som väntar Micke och mig – och sen:

Så som ni ser har jag verkligen ingenting att gnälla över!

Följ mig gärna på Instagram för mer bilder och uppdateringar @bag_all och mer privata bilder på @jenniferjansch

xx

Igår var det som bekant midsommarafton. Eftersom barnen som går i kommunala skolor här i New York inte har sommarlov förrän sista torsdagen i juni så missar vi tyvärr midsommarfirandet hemma i Björnlunda varje år. Men det betyder verkligen inte att vi skippar denna fina svenska tradition för det. Nej, faktum är att vi kanske slår över åt andra hållet – i alla fall när det gäller kransarna.

När vi bodde i Sverige så brukade jag binda kransar av blommor från vår trädgård på landet. Här ovan Margaux med en krans av svenska ängsblommor (och en och annan lilja från rabatten) 😉

Margaux igår med blommor inköpta från Fairways här på Broadway. Det är inte riktigt samma sak, men det får duga.

Vår midsommartradition har alltså hittills varit att barnen direkt efter skolan kommer hem, sen bilder vi kransar för brinnande livet för att hinna hela vägen till Battery Park (dvs den södra spetsen av Manhattan).

Dit tar man sig allra snabbast med tunnelbanan!  Vi mötte upp med min kompis Shirley som är gift med svenska Claes och deras döttrar Amelie och Bella. Och Cappi hade sin lilla kompis Kate med.

Till och med New York bor är luttrade och vana vid det mesta blir alldeles lyckliga över att se alla fina tjejer i sina vackra kransar och fotograferar dem i tunnelbanan.

Så här fint hade de smyckat entrén till festplatsen. Solrosor (kanske inte den vanligaste midsommarblomman) i blåa och gula band – och fullt av svenska flaggor. Gissa om man blir glad av synen!

Normalt sett brukar vi åka ner en timme innan festligheterna sätter igång för att få en plats på gräsmattan. Men eftersom det hade utlovats regn hela dagen var det mycket färre människor än vanligt och vi fick en plats fast vi kom ganska sent. Ser ni Frihetsgudinnan där i bakgrunden. Ganska maffig utsikt!

Sen dök resten av kompisarna upp. Johanna är min äldsta kompis. Vi träffades i sandlådan i Gustav Adolfs parken när vi var fyra år gamla. Sen hamnade vi i samma klass och blev bästisar. Vi drömde om att starta ett modemärke J&J tillsammans när vi var små. Johanna blev sen mycket riktigt kläddesigner och flyttade till USA för drygt 20 år sedan. Numera har hon sadlat om och designar istället inredningsaker så som kuddar och plädar i riktig alpacka samt jättefina sjalar (alpacka är ett miljövänligt alternativ). Kolla in hennes fina hemsida: Johanna Howard Home 

Liza barnens älskade barnflicka som hjälpt till att hämta Cappi ett par dagar i veckan. Vate, Johannas man. Deras dotter Rose, och längst nere till höger en av mina nyaste vänner, Jenny Gadd, som jobbar med reklam här i New York.

Vid 6 rycket brukar midsommarstången, smyckad med solrosor, komma.

Och dessa fina musikanter!

Självklart dansar vi Små grodorna och Räven raskar över isen…

…du med – och jag med…

Sen plötsligt tittade solen fram! Och sen började det regna och alla gick hem. En typisk svensk midsommar med andra ord haha!

Hoppas ni hade en fin midsommar!

Lots of love!

xx

Jen

När jag startade Bag-all hade vi verkligen inte mycket pengar. Faktum är att en av kriterierna jag hade från början var att själva produkten skulle vara billig just eftersom jag inte hade pengar att investera i att ta fram en dyr vara. Pengabristen gjorde att allt i början av Bag-alls existens fixades på ett skosnöre. Jag satte tillexempel själv ihop en hemsida och en webbshop. Fotade och frilade alla produkterna. Ritade alla mönster för hand (vissa med Tipex på svart tyg). You name it – jag gjorde det själv.

Är du nyfiken på att få veta mer om hur det hela gick till så finns det i min bok Drömfångaren / Dreamcathcer

Allting gjordes alltså väldigt ”oproffsigt”, men sakta men säkert lärde jag mig hur man bäst gör för att få det hela att se hyfsat ut. Hela erfarenheten genomsyrar än idag Bag-all och vi fixar fortfarande allting så som hemsida, webshop, fotograferingar etc ”in house”. På det sparar vi otroliga summor pengar, plus att vi har full kontroll och kan se till att få allting precis som vi vill ha det.

En av de kanske viktigaste delarna av det här har varit våra ”image” bilder. Det är alltså bilder som visar våra produkter i miljö. Meningen med dessa bilder är att folk ska få inspiration till hur man kan används produkterna OCH att de får en känsla för vad Bag-all är för ett företag.

Eftersom jag som sagt inte hade några pengar att betala vare sig fotograf eller modeller fick jag själv plåta bilderna och familjen fick ställa upp som modeller. Turligt nog tycker de att det är väldigt kul att få leka modeller. Det är till och med så att de kan bli sura om de inte får vara med på bilderna.

Hela den här grejen har gjort att allting vi gör blir ett photo-op (fotograferingstillfälle).

Eftersom vi inte har många dagar kvar i New York passar vi på att göra alla våra favoritsaker och åka till våra favoritställen. Så igår packade Micke och jag in de två äldsta tjejerna i bilen och åkte ut till Montauk. Småtjejerna stannade i stan med Mickes mamma och åkte båt runt Manhattan.

På vägen till Montauk ligger en ganska känd vägkrog: The Lobster Roll, vars specialitet är – tadaaa – lobster rolls. För er som inte vet är lobster rolls hummer som serveras i modell större korvbröd. Hummern kan vara blandad med majonäs eller smör och serveras varm eller kall.

Givetvis passade jag på att ta några Bag-all bilder. Här Celeste med sin ”C-påse”. (Förresten om ni vill följa Celeste på instagram så blir hon jätteglad: @celestejansch)

Margaux med ihopvikbara Google eyes tote. Den här påsen viker man in i sin egen ”mun” så att man får plats med den i handväskan och kan bära med den till mataffären (extra bra när många handlare slutar med plastpåsar).

Vi åkte sen ut till stranden i Montauk, men det var ganska dimmigt så vi åkte strax vidare till ett annat riktigt favoritställe:

Sunset beach som är ett André Balazs hotell och restaurang som ligger på Shelter Island. Det ligger helt perfekt placerat så att man från restaurangen får en perfekt utsikt över solnedgången.

Är man proppmätt efter middagen kan man lägga sig o chilla i en av de här day bedsen.

Eller köra en omgång pingis innan det stora spektaklet börjar:

Sunset beach var namnet.

Vilket slutar, som det brukar göra för det allra mesta nuförtiden, med att allt dokumenteras av alla närvarande  haha

Följ mig på min privata instagram för mer bilder från familjen: @jenniferjansch och gärna på Bag-alls instagram: @bag_all

I morgon ska vi ner och fira svensk midsommar nere i Battery Park för 6e året i rad. Det brukar vara en riktig upplevelse att se en midsommarstång klädd i solrosor och ett spelmannalag från Minnesota med knätofsar och allt. Återkommer med bilder på det på lördag. Ha en härlig midsommar så länge!!

xx

Jen

Randiga systrar i nya modebrallan ”mom jeans” ( Jeans som går upp till midjan, gärna med skärp hårt åtdraget. Någon som känner igen sig från 80-talet?)  😝

Normalt sett brukar jag, som jag berättat, promenera från Uptown, där vi bor, till Downtown, där min butik ligger. Men nu är Mickes mamma här på besök och eftersom hon har lite problem med fötterna tog vi igår tunnelbanan halvvägs ner till 34 Street där vi tog High Line söder ut.

Världens kanske snällaste människa, Margita, Mickes mamma.

För er som inte vet är High Line en gammal 2.3 km lång järnväg som byggdes på 1930-talet höjd över gatunivå på Manhattans västra sida. Anledningen att man byggde den höjd över gatan är att tågen innan dess gick PÅ gatan.

Det var så många olyckor och dödsfall med dessa tåg att 10e avenyn, där tågen gick, kallades för ”Death Avenue” (dödens aveny).

För att råda bot på det anlitade staden män som red på häst framför tågen för att varna fotgängarna. De kallades ”West Side Cowboys”. Men självfallet var det på intet sätt praktiskt att ha tåg, bilar, hästar och människor samtidigt på gatorna. Så därav High Line.

På 80-talet övergavs järnvägen och blev helt förvuxen. Vid många tillfällen pratades det om att riva spåren, men eftersom de var så väl byggda skulle det kosta enorma summor att montera ner dem och de fick istället förfalla. Men så blev några som bodde i grannskapet inspirerade av Promenade Plantée i Paris (som är en park planterad på en gammal järnväg) och bildade gruppen Friends of the High Line. 2004 beslutade New York City att ge 50 miljoner dollar till en modern park planterad ovanpå de gamla järnvägsspåren.

Cappi med kusinen Mattea på sina sparkcyklar. Det är otroligt coolt att promenera längst med andra våningen på husen som ligger längst med spåret. 

2009 öppnade första etappen av denna fantastisk park (delar av den är ännu inte helt klara, men till 90% är den klar). Jag har haft nöjet att följa bygget av den här parken hela vägen eftersom jag promenerar den här vägen ofta.

High line har blivit en enorm succé med 5 miljoner besökare om året (1 miljon av dessa var där igår  – typ). Det är så klart jättekul att det blivit en sån hit, men det är också det som är problemet – att det är så himla mycket folk. Ibland får man stå i kö för att kunna komma framåt. Så insider tips: gå till High line när det är dåligt väder.

En annan sak som är häftigt med High line projektet är att hela området har rustats upp tack vare parken. Många nya moderna hus har byggts längst sidorna. Så nu är det inte bara blommor man kan njuta av utan även futuristisk arkitektur.

Det var supervarmt igår och tjejerna började ångra att de satt på sig sina mom jeans hihi…

Någon som bor längst High line visar vad hen tycker om Trump.

Bill och Bull pustar ut på en bänk. 🍒

Cappi och Mattea är så otroligt lika att till och med vi i familjen ser inte vem som är vem bakifrån. Det tycker de är så roligt och vill så klart vara ännu mer lika bara för det.

Eller vad säger ni? Lika va?!

Också lika? Selfie med Margaux som är lika lång som sin mamma fast hon bara är 12 år!!

Hörrni – igen – TACK för alla underbara fina kommentarer! Jag blir helt rörd när jag läser dem och ser ert engagemang. Nu ska jag försöka leva upp till era fina omdömen! Kom gärna med frågor och mer feedback så jag kan skriva om det som intresserar ER!

Hej då för idag!

Och vill ni se fler bilder och filmer från mina dagar så följ på Instagram: @bag_all och mer privat på @jenniferjansch

xx

Bild av Linda Alfvegren till min bok Drömfångaren.

Det är några av er läsare som påpekat att vi är modiga som vågat följa våra drömmar och flyttat till New York och strax ska kasta oss in i det nya projektet att flytta till Bali. Att flytta till Bali känns helt ärligt inte alls lika läskigt som det gjorde då vi lämnade tryggheten i Sverige för att flytta till New York 2011.

Jag har några tips vad det gäller rädslor.

Ni som följde min blogg förut vet att jag älskar ordspråk. Ett exempel är det här ordspråket:

”Känn RÄDSLAN och gör det ÄNDÅ!”

”Feel the FEAR and do it ANYWAY!”

-Susan Jeffers (det är ofrånkomligt, vissa saker låter bara bättre på engelska 🙂

Det är ett enkelt ordspråk, men som sa mig så mycket i en tid när jag kände mig rädd och framtiden var oviss. Vi hade precis flyttat till New York och jag hade ingen aning om vad jag skulle jobba med för att försörja familjen. Min man Micke är en hårt jobbande person, men på inget sätt miljonär.  Jag hade jobbat som stylist i många år och kunde frilansa. Men jag förstod att för att kunna stanna i New York och försörja familjen så behövde jag starta eget.

Bild från Top of the Rock i Rockefeller center.

Att starta eget kändes verkligen övermäktigt. Jag kunde ju ingenting. Jag visste inte hur man startar ett företag (allra minst i Amerika), hur man producerar varor, marknadsför dem, startar webshop, sköter företagsekonomi… Kort sagt, jag visste ingenting om någonting som man egentligen ska kunna för att starta en egen verksamhet. Men…

”Känn RÄDSLAN och gör det ÄNDÅ!”…

sa mig att det är okej att vara rädd och ändå följa sin dröm. Att följa en dröm är verkligen inte alltid ”drömmigt”. Längst vägen kännas det ofta otroligt osäkert och läskigt. Är man bara beredd på att det inte enbart kommer vara en dans på rosor så är man bättre rustad tror jag.

Vid den tidpunkten hittade jag även det här ordspråket:

Jag började då medvetet putta ut katastroftankarna ur huvudet genom att så fort jag började tänka på någon av mina rädslor helt enkelt börja tänka på någonting inspirerande istället. Då kan ordspråk vara jättebra. Jag började samla på ordspråk som fick mig på andra/bättre tankar. I min bok Drömfångaren har jag tagit med många av mina favoriter.

Det är du, och enbart du, som har kontroll över dina tankar. Ingen utomstående person eller omständighet kan bestämma vad du ska tänka. Du kan själv göra ditt huvud till världens trevligaste plats genom att putta bort rädslor.

Man kan tänka på sin hjärna som en dörrvakt som helt enkelt inte låter oönskade tankar passera. Det tar ganska mycket träning eftersom rätt som det är har man råkat släppa in en dålig tanke. Men så fort man upptäcker den kan man säga till sig själv: ”aha jag ser dig jobbiga tanke” och låta den gå upp i rök genom att ersätta den med en bra tanke (kanske ett ordspråk). Du kan behöva göra detta 10 000 gånger per dag i början. Våra hjärnor är så vana vid att haka på negativa spår. Inte minst tack vare att allt vi hör på nyheterna till 90% är negativt och skrivet på ett sätt som är menat att skrämma upp oss.

Den här tavlan målade jag för 10 år sedan. Jag älskar det här ordspråket (som är tillskrivet John Lennon, men det är osäkert om det verkligen är han som har sagt det). Det är väldigt effektivt att tänka på för att ändra sin egen mentala inställning.

Ha en underbar helg vänner!

Själv ska jag gå ut på promenad här i New York tillsammans med tjejerna och Micke samt Mickes mamma Margita, hans syster Jannike och hennes gulliga dotter Mattea som är här på besök! Vi ska gå genom Central Park, ner för 5th Avenue till Bag-all butiken i Nolita.

xx

Det här är varför jag älskar Bag-alls kontor/lager/studio i Brooklyn:

Kolla dessa fönster och höjden i tak och utrymmet!

Plats är inte något man blir direkt bortskämd med i New York – så att få gå till den här härliga lokalen är verkligen en ynnest.

Jag älskar att jobba sittandes i en gungstol eller en soffa!

Jag vet att mitt kontor verkligen inte är det mest städade i världen. Men när jag jobbar lägger jag full fokus på att få det som måste göras gjort och så fort jag är klar måste jag snabba mig hem till barnen (det tar en timme att komma hem med tunnelbanan). Så att städa är ganska bortprioriterat. Ibland får jag och tjejerna som jobbar här ett ryck och så städar vi upp. Men efter några dagar är stöket tillbaks. Jag vet – jag är hopplös!

Så vad gör vi här på dagarna?

1.Vi packar! Igår packade Malin och jag totes som skulle iväg till varuhuset Von Maur. Ingen av oss kände till det här varuhuset innan, men det har visat sig att de har 33 varuhus i 15 stater (så som Kansas, Iowa, Indiana, Oklahoma etc). USA är verkligen så mycket större än vad man/jag normalt sett tänker på.

Nu på sommaren är det super varmt i lokalerna, vi skulle lika bra kunna stå i bikini och jobba.

Och på vintern är det ytterkläder, elektriskafiltar och värmefläktar som gäller.

2. Vi tar emot kunder! Här är de underbara inköparna från Japanska varuhuset Plazastyle, som flera gånger haft Bag-all pop up stores. De har allihop blivit goda vänner till mig och jag är så glad för att jag genom jobbet har fått möjlighet att träffa nya vänner från världens alla hörn!

3. Vi printar saker. Obs, det här är en gammal bild. Printmaskinen står numera runt hörnet till höger på bilden. Det var en av målsättningarna när jag skaffade lokalen – att vi skulle kunna printa prover och påsar som vi sålt slut på. Det är underbart att kunna testa en idé direkt.

En nöjd Micke med High heel sandals.

Och så trycker vi påsar till företag.

4. Vi gör även fotograferingar! Här ovan Celeste med en av våra storsäljare i butiken på Mott Street.

Här julpyntade vi i september för att göra julkort!

Och gymnastiserar gör vi…

Och gör lustiga hattar av pompoms…

Tar selfies…

Fler än en gång har Cappi gömt sig i någon kartong så vi inte kan hitta henne….

Nu kanske ni förstår varför jag älskar det här knasiga huset i Bedsty till döds!

Happy Friday!

xx

I det här huset i Bedford Styvesant, allmänt kallat Bedsty, i Brooklyn ligger Bag-alls kontor, atelje och lager.

Det här är världens kanske knasigaste byggnad. Ingenting är rakt eller helt eller rent.

Det är så otroligt festligt att adressen är 544 Park Avenue, eftersom Park Avenue inne på Manhattan är den snoffsigaste gatan. Så folk vi gör affärer med brukar tro att vi har ett tjusigt med kontor på den Park Avenue. Haha, de skulle bara veta! Och de kunder som kommer och hälsar på oss får sig en liten chock.

Utanför vår dörr står dessa härliga maskiner. Någon som blir sugen på en varmkorv eller varför inte några lökringar?! Älskar texten: HOT FRESH & FAST. Så himla färsk kan maten inte varit ens när maskinen fungerade. De fungerar naturligtvis inte eftersom ingenting i den här byggnaden fungerar som det ska.

Eller vad sägs on rördragningarna? Och alla elsladdar. En svensk inspektör skulle väl få hjärtattack av detta?

Låt mig presentera godshissen som har den lilla speciella egenskapen att man inte kan se på vilken våning den är. Nej, man får helt enkelt kuta i trapporna (6 våningar) och leta efter den. När man hittar den så finns det heller inga knappar inne i hissen som man kan trycka på för att komma till rätt våningsplan. Det finns en stor svart knapp som det står: UP på och en annan som det står DOWN på. Sen får man gissa var hissen ska stanna för att pricka våningen. Det finns naturligtvis inget fönster så man kan se var våningsplanen är. Varför göra saker enkla och praktiska när man kan göra det svårt? Och tänk vad mycket motion Bag-all tjejerna, Micke och jag fått tack vare denna hiss.

Här har vi sopsorteringen. Även av oss kallad guldgruvan.

Det är nämligen här vi hittar alla våra kartonger. Som ni vet är Bag-alls hela idé återvinning och när det kommer till kartonger återvinner vi innan själva återvinningen. Dvs vi letar efter kartonger som folk kastat och så använder vi dem till våra transporter. Här letar Malin stora kartonger till dagens sändning.

Score!! 👊🏻 Vi hittade precis vad vi behövde.

Så varför älskar vi det här knasiga huset? Jo, för det som ligger på andra sidan den här dörren. Det får ni se imorgon.

xx

Det har varit 35 grader värmt här i New York i några dagar, då är det himla tur att vi har vänner som har pool som vi kan hälsa på (vi hälsar så klart på dem året om, oavsett poolen:). Stan fullkomligt kokar och luften står still. Men uppe hos Annaminh och James, som våra vänner heter, så är det rena paradiset. De bor en dryg timme nordväst från New York, utanför en stad som heter Newburgh.

För något år sedan köpte de ett riktigt ”Mad men” hus, 60-tals original. Det är verkligen ett av de coolaste hus jag varit i i hela mitt liv. James, som jobbar med att inreda affärer, och Annaminh som är svenska och art director (annaminh.com), har inrett huset så himla häftigt. De har verkligen sen egen unika stil som jag tänkte att ni här på bloggen säkert gärna vill kika på också.

Vardagsrummet, med en blandning av 60- och 70-tals möbler samt asiatiska influenser. Jag tycker att deras hus är så himla härligt för att det är ANNORLUNDA. Det är annat så mycket ”sameness”, som man kallar det här, överallt. Det vill säga att allt man ser är så likt något annat man redan sett. Visst är det sällan man ser något och tänker att – det där var nytt och unikt?

Älskar den här väggen med afrikanska masker. I bakgrunden ser man köket som är original också. Skåpluckorna är på omlackering, därav öppna hyllorna.

Annaminh och James hyr ut sitt hus på sommaren och andra tider på året också. Om ni är intresserades så kika här: Airbnb

Annaminh in action. Den här tjejen kan laga mat! Nyttig mat! Det bjöds på kalkonburgare – såå goda. Tydligen innehöll de: kalkonfärs, massor av rivna morötter, glutenfritt ströbröd och två ägg. Ska prova själv vid tillfälle.

Mina tjejer älskar att åka hit och hälsa på. Inte bara för poolen utan allra mest för den här lilla snuttfian:

Paloma som är 2 år och den gulligaste man kan tänka sig. Tjejerna är tokiga i henne och vise versa. Hon kallar dem för ”sejerna” och brukar fråga sin mamma ”ska inte sejerna komma och hälsa på snart” och ”vad gör sejerna nu?”. Hur gulligt?!

Så mycket kärlek!!

Någonting annat som vi alltid brukar göra hos Annaminh är att spela spel. Hela familjen är tokiga i att spela spel, jag inklusive, eller kanske jag främst. Är det kortspel eller sällskapsspel eller vilket spel som helst så är jag MED! Annaminh är likadan och det är så himla kul att spela tillsammans med andra entusiaster.

Förresten vill jag återigen passa på att verkligen TACKA för alla fantastiska kommentarer. Jag blir verkligen så glad och varm i hjärtat av engagemanget. You guys rock!! Tack!!

xx

Jen

(Fina bilden av Jenny Brandt, dosfamily.com från vårt tak i New York)

Många har bland kommentarerna undrat varför vi ska lämna New York och flytta till Bali. Jag kan verkligen förstå varför man undrar. Förut hade jag hade själv undrat eftersom New York har varit min drömstad i så många år. Jag bodde i New York större delen av 90-talet och förälskade mig helt i staden. Min rakt-på-sak-personlighet passade mycket bättre i New York än i Stockholm. Det är en så fantastisk energi och kort sagt så finns det bästa av allt i New York vare sig det rör sig om kultur, mat, aktiviteter…

2008 tog Micke och jag tjejerna för att provbo i New York i ett halvår. Vi vill se om det var ett bra ställe för barn också. Barnen upptäckte snabbt fördelarna i NY och när det sen var dags att åka tillbaks till Stockholm vill de inte alls. Från 2008 till 2011 jobbade vi på att få iordning vårt liv så att vi skulle kunna flytta tillbaks. Jag visste att jag vill starta en egen business, men visste inte vad och hade heller inga pengar (men det kan jag berätta mer om i ett annat blogginlägg eller så kan du läsa om det i min bok Drömfångaren, finns på www.bag-all.se).

Så mot alla odds så flyttade vi, utan jobb och särskilt mycket pengar och sånt som normala människor ser till att ha på plats innan de flyttar.

Hur som helst har det gått bra. Vi har verkligen lyckats ordna det ganska bra för oss här och hade alltså inte en tanke på att flytta. MEN så åkte vi för att fira jul på Bali tillsammans med min mamma och två av mina fyra syskon.

Jag, min syrra Antonia, hennes kille Carl till vänster och min bror Rustan till höger.

Antonia som har ett litet hotell på Bali (kolla in det här: www.merpati-studios.com) och alltså vet en hel del om Bali berättade om en fantastisk internationell skola som ligger i djungeln utanför Ubud. Greenschool heter den. De gör guidade visningar för turister så vi tänkte att ja varför inte?

Skolan kallas också Bamboo school. Ni kanske förstår varför? Skolan har inga väggar eller fönster utan alla klassrum ligger helt öppna.

Vi blev otroligt imponerade och inspirerade av skolan. Undervisningen har en miljöfokus, vilket är viktigt för alla oss i familjen. Det finns flera bra kortfilmer om skolan på deras hemsida: www.greenschool.org

Så att vi hittade den här skolan är den främsta anledningen att vi flyttar dit. Hade Greenschool inte funnits för barnen hade det inte blivit någon flytt.

Men när vi kom tillbaks till New York och började prata om möjligheten att flytta såg vi fler och fler fördelar. Vi, Micke och jag, har jobbat livet ur oss i så himla många år. I princip har vi kört så det ryker i 20 år. Hela tiden nya projekt och ett ofattbart högt tempo. Vi kände att i den här miljön på Bali kanske man kan sakta ner lite på takten. Inte så att jag någonsin kommer sluta jobba, för det varken kan- eller vill jag. Jag älskar att jobba! Jag kan knappt använda ordet jobb, eftersom det inte på något sätt beskriver det roliga jag pysslar med om dagarna. Jag kommer att fortsätta jobba med produktutveckling, vilket är mycket mer lättskött om man är i samma tidszon som de man jobbar med. Stor del av vår tillverkning sker i Indien och Kina.

Bali erbjuder underbar natur och möjlighet att kunna spendera mycket tid utomhus.

Färsk kokos – direkt från trädet!

Som sagt – otroliga naturupplevelser!

Det är även två andra saker som spelat in i vårt beslut att flytta. Det först är att vi tycker att skolorna här i New York inte är idealiska för barnen. Vi har märkt under åren att amerikanernas sätt att se på utbildning verkligen skiljer sig från vad en normalsvensk skulle tycka var en allsidig utbildning. Till exempel har de inte religionskunskap här, vilket gör att barnen inte lär sig om andra religioner så som muslimer, hinduer, buddhister osv. Det skapar så klart en okunskap och rädsla för det man inte vet något om. De får knappt lära sig internationell historia (förrän i high school – som ju är frivilligt), men läser om amerikanska inbördeskriget om och om igen.

Vidare är skolan väldigt sträng, vilket på sitt sätt kan vara bra för att se till att det blir ordning och disciplin, men å andra sidan skapar barn som är otroligt rädda för att göra ”fel” och där med inte lär sig tänka utanför lådan. Man använder sig mycket av ”group punishment”, dvs är det en som missköter sig får ingen gå ut på rast.

En sak som de är duktiga på här dock är att se till att det inte förekommer mobbing. Nu talar jag givetvis bara för de skolorna som vi kommit i kontakt med här, vilket är fem stycken och alla ligger på Manhattan. Barnen behöver absolut inte vara tuffa och coola. Man kan ha på sig precis vad man vill. Cappi har gått till skolan iförd lurviga pälsöron i flera år nu. Ingen lyfter på ögonbrynet eller kommenterar. Barnen kan på så sätt vara sig själva och avslappnade. Vilket är otroligt härligt.

Jag har så mycket att säga om skolor och utbildning att jag skulle kunna skriva flera böcker om det… Haha

Den andra orsaken är, som jag ser det, en konsekvens av den första: att Donald Trump valts till president. Jag KAN inte med att bo i ett land som styrs av en person med de värderingarna och den personligheten som han har. Vi är lyckligt lottade som har möjlighet att flytta på oss. Jag känner många många amerikaner som gärna skulle göra samma sak, men som så klart inte har lyxen att kunna flytta.

Om inte Trump valts till president vete tusan om vi gjort slag i saken och flyttat helt ärligt.

Så nu vet ni hur vi tänkt med flytten. Jag kommer säkerligen skriva mycket mer om detta under vägens gång. Kom gärna med frågor i kommentarsfältet.

Ha en fin start på veckan vänner!

xx