Ni får ursäkta att jag inte bloggat på ett tag. Anledningen är att jag reste till Marbella med Pernilla för att hjälpa henne bestämma vilket hus hon ska köpa. Jag har varit med och hjälpt henne välja sina två senaste hus på Lidingö och eftersom de har visat sig vara riktigt bra köp tänkte hon kanske att tredje gången gillt 🙂
Jag är SÅÅÅ STOLT över Pernilla att hon jobbat så hårt att hon har råd att köpa ett eget hus i Spanien! Hon har aldrig fått en krona av någon, vare sig man eller föräldrar, utan har slitit ihop alla pengarna själv. Hon är så otroligt driftig, duktig och pålitlig! Det är väldigt få personer som har en sån arbetsmoral som hon. Pernilla jobbar precis hela tiden, sju dagar i veckan och sent in på småtimmarna. När jag sedan länge gått och lagt mig sitter hon och bloggar, postar på instagram, svarar på mail etc till två, tre på morgonen. Att leverera så mycket som hon gör kräver en enorm arbetsinsats som jag inte tror folk tänker på.
Denna arbetsmoral har spridit sig till Pernillas barn också. Bianca, jobbar också nonstop. Vi har spenderat fyra dagar tillsammans och hon började jobba redan på Arlanda, fortsatte hela flygresan (vi satt bredvid varandra och körde på varsin dator), i bilen till hotellet la hon upp Instagram posts etc, väl framme på hotellet möttes vi av filmteamet för Wahlgrens Värld och själva inspelningen satte igång. Bianca filmar dessutom själv nästa hela dagarna till sin vlog. Vid ett enda tillfälle låg hon i solen i cirka 1.5 timme under dessa fyra dagar. Så de som kritiserar Bianca för att hon är överbetald eller på annat sätt har en räkmacka vet inte vad de snackar om. Både hon och Pernilla jobbar lika hårt som vilken bank VD som helst och borde tjäna ännu mer pengar i mitt tycke.
Båda dessa kvinnor är liksom jag egna företagare. Hade denna familj bott i Amerika hade de haft ett entourage som hjälpt dem med allt detta. Men eftersom det är Sverige de bor i är det inte möjligt för dem att ha anställda. Detta på grund av det jag skrev i mitt tidigare inlägg som du kan läsa här. De är praktexemplet på personer som faktiskt hade kunnat erbjuda arbetstillfällen till andra.
Hur som helst vill jag fortsätta prata om småföretagarnas situation i Sverige, eftersom jag nu fått ännu mer feedback om entreprenörernas vardag genom era kommentarer. Jag vill dela med mig den här kommentaren från SusannaW eftersom det hon skriver nästan ger mig hjärnblödning av ilska. Jag har kortat ner hennes kommentar, men Susanna W skriver:
Oj vad jag håller med er i era kommentarer! Jag och min man har tillsammans drivit företag i närmare 30 år och ibland undrar man varför man håller på… Sjukskrivna har vi aldrig varit, man kämpar på även om man är sjuk och dessutom skulle man få väldigt risig sjukpenning baserat på den inkomst man själv har, haha! Vi är faktiskt väldigt många företagare i landet som ligger långt under lägstalöner för de flesta branscher, alltså räknas som ”fattiga”, dessutom måste man själv hålla sig med försäkringar och att gå i pension kan man nog glömma!
Att ha anställda är, som sagt, väldigt dyrt och kravet att även små företag ska betala de första 14 sjukdagarna är horribelt och har man en anställd som är återkommande sjuk kan det verkligen knäcka en småföretagare då man dessutom inte får säga upp någon pga sjukdom utan har krav på rehabilitering för den anställde!
I Tyskland har man ett perfekt ord för en egenföretagare: man är ”selbständig” – dvs man arbetar ”selb” (själv) och man arbetar ”ständig” (ständigt)! Nej, det måste bli lättare och billigare att driva företag, och framför allt ha anställda, speciellt i mindre städer och i glesbygd för om Sverige som helhet ska överleva, och kunna ta tillvara på den stora resurs av invandrade människor till vårt land, så måste det till stora förändringar!
Word Susanna!!
Tänk alltså att dessa modiga personer som vågar satsa som företagare hamnar i situationen att de blir ”fattiga” och kan glömma att gå i pension.
Dessutom kräver staten att man betalar lön för någon som är sjuk och inte jobbar OCH så måste företagaren betala för en ersättare. Och det här med att småföretagaren ska stå för rehabilitering av en sjuk anställd visste jag inte, men på vilken planet är detta rimligt? Tycker staten alltså att det är bättre att små företag som knäcks av dessa krav lägger ner och att både den tidigare arbetsgivaren och den tidigare arbetstagaren blir utan försörjning och kanske behöver bidrag istället? Vore det inte rimligare i så fall att staten står för bidraget när den anställde blir sjuk, dvs INNAN företagaren måste lägga ner sin verksamhet.
Jag i dörren till min butik på Mott Street. Här måste hyran betalas varje månad, samt alla anställda och så klart alla varor.
Jag förstår att man måste göra uppoffringar som egen företagare. Det är många, många, många månader som jag inte tagit ut lön. Jag måste/vill i första hand se till att mina anställda får sina löner, alla hyror är betalda och att det finns pengar att köpa in nya varor för. När ett företag så som mitt, Bag-all, växer är det naturligtvis bra och roligt. MEN jag måste hela tiden köpa in fler och fler varor, vilket gör att pengarna hela tiden går rakt tillbaks in i verksamheten. Jag är inte ett dugg rikare, i pengar räknat, nu än när jag startade Bag-all. Men jag är rikare på erfarenheter och får så otroligt mycket kul genom mitt företag. Jag får en enorm tillfredsställelse av att veta att jag ger 5 personer heltidsjobb och många fler deltidsjobb samt otaliga fattiga personer i de länder där vi tillverkar våra saker.
För några år sedan när jag fortfarande jobbade som stylist var jag i Los Angeles och gjorde ett jobb på Anine Bing. Anine är också en smart och arbetsam entreprenörskvinna.
Bild på Anine från plåtningen som jag stylade i Joshua Tree.
Bag-all var i sin linda och jag frågade henne om lite business råd och beklagade mig över hur mycket jag var tvungen att jobba. Då sa Anine en sak som jag aldrig kommer glömma och som faktiskt fick mig att ändra hela min inställning till att jobba sju dagar i veckan:
”Det är inte jobb, det är en livsstil”.
Det fick poletten att trilla ner hos mig. Som egen företagare måste man se sitt arbete som en naturlig del av vardagen. Låta arbetet bli en del av en själv. Ungefär som en familjemedlem till. Bag-all är mitt adopterade fjärde barn kan man säga. Jag blir inte längre störd när Bag-all pockar på min uppmärksamhet på en söndag till exempel. Ett annat sätt att uttrycka det är att ”gilla läget” vad det gäller allt jobb, efter det är som det är. Men man behöver verkligen inte ”gilla läget” vad det gäller alla dessa orimliga krav på de egna företagarna i Sverige. Det här ÄR faktiskt någonting som kan ändras om politikerna bara börjar sätta sig in i småföretagarnas situation. Egentligen borde det finnas en lag på att alla som vill bli politiker först måste ha 1. ett vanligt jobb, 2. försöker sig på egen företagande. På så sätt skulle de ha insikt i både arbetsgivarens och arbetstagarens situation.
Jag ska blogga lite mer frekvent nu så kika snart tillbaks!!
Tack för att ni läser och engagerar er!!
xx
Jen
Följ mig gärna på mina hemsidor: Bag-all.se och Bag-all eller på Instagram: @bagallsweden @bag_all och rent privat @jenniferjansch