Visar arkiv från december 2017

God Jul och ännu viktigare – God Fortsättning!

Varje år sedan Cappi föddes har jag tagit en bild på tjejerna på julafton (med undantag för ett år då jag använde en bild vi tagit på sommaren). Bilden ovan tog jag igår på stranden här i Okarito, där vi firat jul.

Jag tycker själv att det är så himla kul att titta på gamla bilder på mig och min syster och se hur vi växt under åren, så jag tänkte att det kan vara kul för tjejerna att ha en gemensam bild på sig själva från samma dag på året. Längst ner i det här inlägget sätter jag in bilderna från 2008 och framåt.

Det ska erkännas att det inte är helt lätt att få till julstämning när man är omringad av palmer och strand. Margaux har pimpat husbilen med rosa glitter. Vi har spelat julmusik på högsta volym den senaste veckan, vilket har drivit Celeste till vansinne, men vi andra sjunger med för full hals haha. Barnen har fått julgodis och vi köpte vakuumförpackad skinka, lax och paté i lokala mataffären.

Vi bestämde oss för att stanna i Okarito några dagar eftersom den visade sig att den här platsen är helt magisk! Det är så himla fint och oförstört att man knappt vill berätta om det på nätet. Men eftersom jag tycker att alla som åker till Nya Zealand ska försöka ta sig hit vill jag ändå tipsa om det. Okarito är en ministad med 25 stycken året om boende.

En trädgård i Okarita. Ser ni de två enorma duvorna? De är typ fyra gånger större än en svensk duva och heter Wood pigeon. Och så mina favoritblommor Hortensia.

Rakt utanför campingplatsen ligger en väldigt bred och vid sandstrand där man kan grilla och leka.

Skriva sitt namn i sanden.

Och kolla solen som plumsar ner i havet bakom en klippa.

Vi hade egentligen tänkt att åka vidare till Queenstown för två dagar sen eftersom man kan göra väldigt många utomhusaktiviteter där. Vi hade tänkt åka zip line, göra treetop walk och paddla kajak. Men så visade det sig att man kunde göra precis samma sak här i trakterna och då tänkte vi om och bestämde oss för att stanna här istället för att köra timme ut och timme in.

Så på julafton tog vi en kajaktur som utgår ifrån den här lilla stan. Man paddlar i ett inlopp som har kanaler in mot urskogen.

Margaux och jag i en kajak.

Micke och Cappi en och Celeste i en egen.

Det kändes verkligen som att paddla i Djungelboken!

Margaux och Cappi tog det lugnt emellanåt….

Anledningen att vi kom till den här lilla stan Okarito var för att vi hade bokat in att göra en helikopterresa upp till Franz Josephs glaciären. Vi hade bokat den billigaste turen på 20 minuter så vi tänkte att det hela kommer att gå väldigt snabbt, men ändå kul. Speciellt för Micke och barnen som aldrig åkt helikopter innan. Men vi fick stanna så länge vi ville på toppen och resan upp och ner tog 20 minuter bara den. Verkligen sååå värt pengarna och vi alla var överens om att det här var bland det coolaste vi någonsin gjort!

Här landar helikoptern som vi skulle åka i. Resan upp var HELT fantastisk!! Vi åkte förbi vattenfall med en fallhöjd på säkert flera hundra meter och sen flög lågt över den blå glaciären upp till toppen. Jag kan inte lägga filmer här på bloggen, men lägger upp en film på Instagram @jenniferjansch så ni kan se.

Döm om vår förvåning när vi sen var helt ensamma på toppen!

Den här bilden var en av kandidaterna för årets julbild, men till sist blev det ändå den fotad på beachen på julafton.

2008 i New York

2009 i Stockholm

2010 i Stockholm

2011 i New York

2012 New York

2013 New York

2014 Ekbacken, det här var året då jag tog en bild från sommaren

2015 New York

2016 Brooklyn och det här var samtidigt en fotografering för Bag-alls presentpåsar (så den tog också innan julafton kom jag på nu:)

2017 Okario Nya Zealand

Imorgon fortsätter vår resa här på Nya Zealand. Postar snart om andra saker vi planerar att göra. Först ut är hästridning i bergen imorgon. Jag har inte suttit på en häst på många år så vi får se hur det går…

Hoppas ni alla haft en riktigt härlig jul och nu kan luta er tillbaks och pusta ut ordentligt!

xx

Tjohoo, igår fyllde jag 50 år!!

Det är ganska många som frågat mig det senaste året om det känns jobbigt att snart fylla 50? Och jag har träffat många födda -67, som jag, som haft ångest över att fylla 50. Men jag förstår faktiskt ingenting av det. Som min pappa brukar säga: ”motsatsen hade varit mycket värre.” Jag känner mig tvärt om tacksam för att jag klarat mig så här länge OCH viktigast av allt: det är mycket bättre att vara 40/50 år är 20/30 i min mening.

Jag ser i princip inga fördelar med att vara ung mer än att man eventuellt har lättare att hålla sig smal. I övrigt tycker jag att unga och gamla är precis lika vackra. Personligen är jag i bättre form nu än när jag var 20 år, dvs jag orkar mer och kan hålla mig fokuserad längre och bättre. Jag orkar förvisso inte vara uppe på nätterna på samma sätt, men det spelar mig ingen roll alls eftersom jag istället vaknar tidigare och hinner mer mycket mer än när jag var både 20 och 30 år.

När jag var yngre oroade jag mig en hel del för vad andra tyckte och tänkte om mig, vilket jag struntar i nu. Så länge jag själv vet att jag är reko mot folk så räcker det. Om någon skulle var missnöjd med mig så är det verkligen inte hela världen.

Nuförtiden har jag också ett helhetsperspektiv. Jag förstår mycket bättre hur saker och ting hänger ihop. När jag var yngre upplevde jag livet mer fragmentariskt och kunde ofta inte förstå det stora sammanhanget.

Har man barn börjar de bli ganska stora när man är 50 och man kan göra mycket roligare saker tillsammans som familj (som vi nu i en husbil på Nya Zealand, bara för något år sedan hade Cappi varit för liten och rastlös för den här typen av resa.)

Det absolut bästa med den här åldern är att jag litar helt på mig själv. Det jag känner i magen är rätt, ÄR det som är rätt för mig. Jag behöver inte hålla på att rättfärdiga det för någon. Jag kör till och med min business så: vad känns rätt? Känns det bra, då kör vi på det. Inga analyser eller budgetar så långt ögat når. Alla affärsgubbar sätter i halsen när de hör detta. Haha Men so far so good vad det gäller Bag-all!

Vågar man lyssna inåt istället för utåt blir det harmoni och man kan bli den person man är menad att vara. Jag känner att jag är där nu. Så skulle jag vilja byta med mitt 20- eller 30-åriga jag? Inte en chans! 50-års åldern är min grej!

Så till själva födelsedagen. Jag vaknade tidigt i husbilen men fick ligga kvar i sängen precis som en liten unge eftersom jag fått strikta instruktioner av Celeste att inte gå upp. Så efter länge, länge stod de där:Med fiiin tårta och sång!Natten innan hade vi tagit färjan till Picton, som ligger på norra delen av södra ön. Vi styrde sen kosan mot Kaikoura på östra sidan ön där vi checkade in på ett otroligt coolt ”tree house hotel” Hapuku Lodge. Hur coolt är inte det här. Har läst om tree house hotell och länge velat bo på ett så det var verkligen det perfekta sättet att spendera födelsedagen. Kolla utsikten!!! Ena hållet……och andra hållet. Det här är duschen så precis vid det där fönstret står man och blickar ut över havet när man duschar. Superfin pool fanns det också! Och trädgård!Det ingick även en superlyxig middag i boendet (som jag inte ens vågar tänka på vad det kan ha kostat).

Allt detta var verkligen helt underbart. Men underbarast av allt var ändå den otroliga mängd gratulationer jag fick!! OMG jag var verkligen oförberedd på love bombingen! På Instagram grattade över hundra personer och kompisar la upp fina posts om mig!

Kolla till exempel Pernillas urgulliga post (fast jag ser typ full ut ner till haha) ❤️ Gissa hur glad man blir när man sitter på bokstavligen andra sidan planeten!!

Här på bloggen har ni läsare också grattat och det kom gratulationer på Facebook (som jag väldigt sällan använder) och på mess och i mail…. Jag visste helt ärligt inte att så många bryr sig och jag kände mig så älskad och uppskattad. Det var verkligen den absolut finaste presenten!!! ❤️ Och det bästa är att jag kan gå tillbaks och titta i mitt Instagramflöde när jag vill!! En evighets present för själen!

Nu åker vi till en stad som heter Christchurch (vilket namn!). Sen ska vi åka till västra sidan av södra ön till Franz Joseph glaciär. Uppdaterar snart igen!!

Xx

Jag hade förväntningarna rejält uppskruvade inför vår resa till Nya Zealand. Jag förväntade mig att naturen skulle vara det vackraste jag sett och ÄNDÅ blev jag chockad över hur makalöst fint det är här. Ögonen kan nästan inte ta in det. Det blir en overklighetskänsla, som att man betraktar en kuliss som egentligen inte finns.

Eller vad säga om det här landskapet? Kan ni förstå konflikten som uppstår i hjärnan när man ser Schweiziska alperna och Bali på samma gång. Det är stora palmer och ormbunkar som från kritatiden tillsammans med granar och tallar, tillsammans med blommor man aldrig sett förut.Varför skulle inte en hobbit bara dyka upp här? Faktum är att det känns troligare att han skulle göra det än inte…

Dessa vyer ovan såg vi precis efter vi kommit ut från den här grottan:

Ni förstår att man inte riktigt kan tro på sina ögon på ett tag?

Det som lyser som stjärnor på bilden är små, små lysmaskar. De lever i kalkstensgrottor och vattendrag. Just på det här stället, Waitomo, finns 17 stycken grottor. Det rinner även en flod igenom grottorna som man kan åka båt på. Under knäpptystnad flöt vi på ett becksvart vatten under ett himlavalv av miljoners lysmaskar. Det blev en religiös upplevelse. Jag kände mig så otroligt tacksam att få leva på vår vackra planet och uppleva denna genialiska skönhet som naturen fixat.

Men för att börja från början. Vi har alltså hyrt en husbil av en privatperson på nätet. Han visade sig heta Hugh och vi har mailat lite fram och tillbaks innan vi kom hit. Världens snällaste visade det sig. Han kom till och med och hämtade oss på flygplatshotellet där vi spenderade första natten.

Det hotellet var förresten så otippat fint att jag måste lägga lite bilder på det:

Full proppat med Jonathan Adler prylar! Tänk vad lite målarfärg kan fixa till en miljö som annars skulle vara supertråkig. Det är vad jag kallar smart design till en billig peng. Och rosa fog till svart kakel är också ett supersmart trick för att få det att se coolt och annorlunda ut.

Så, Hugh kom och hämtade oss på flygplatsen och på vägen mot hans hus i Hamilton (vi erbjöd oss så klart att skjutsa hem honom, han hade tänkt ta bussen den snällisen) visade han oss Nya Zealands bästa glass.

Hugh i keps till vänster och husbilen till höger. Första anhalten var sen lysmaskgrottorna. Vi fick pälsa på oss lite eftersom det kan bli 12 grader i grottorna. Efter grottorna tog vi sikte mot västkusten för att slå läger på en campingplats vid havet.

Vi kom fram precis när solen gått ner så när vi vaknade på morgonen blev vi glatt överraskade över hur fint det var. Precis bredvid vår husbil växte ett så kallat New Zeeland Christmas tree. Så passande! Frukostbordet!Det är frrruktansvärt trångt och stökigt inne i husbilen ska erkännas. Man får titta ut genom fönstret och inte på allt jox som står framme haha

Precis nedanför vår campinplats låg en otroligt vacker strand med svart pudrig lavasand. På bilderna ser stranden brun ut men i verkligheten var den helt svart och glittrig.

Där tog vi en lång härlig morgonpromenad. Barnen hittade mängder av snäckor som blev till ringar. Cappi fick feeling och satte igång att kategorisera strandfynden!

Nu åker vi vidare mot Södra ön! Där ska jag imorgon fira min födelsedag!! It’s the big FIVE OH!!! Är så laddad!

xx

För någon vecka sedan bad jag er ställa frågor till mig. Idag tänkte jag svara på frågor rörande eget-företagande. Det här är mitt favoritämne! Att starta Bag-all är lätt det roligaste jag har gjort i hela mitt liv! Det har gett mig möjligheten att bo på ett paradisiskt ställe. Det har gett mig kontakter med fantastiska personer som jag aldrig annars skulle ha träffat. Jag kan ge jobb till många människor, vilket kanske är den absolut största tillfredsställelsen.

Det här var mitt kontor några eftermiddagar förra veckan. Snacka om lyxigt!

Här följer några av era frågor:

Mia Tjärnlund:

• Dina bästa tips kring hur man som nystartat, litet varumärke på bästa sätt tar kontakt med och säljer in sig till återförsäljare. Både butiker och online.

Hej Mia,

Det är alltid ganska tufft att få kontakt med återförsäljare som helt nytt märke. Man får tänka på att inköparna hela tiden blir bombarderade med sälj-mail etc. Men det finns ändå ganska många sätt att nå ut och man måste jobba på flera fronter samtidigt:

– Ha en bra webbsida – det är nummer ett på min lista! Tänk på att det är din hemsida som är det första en återförsäljare kommer att kolla in när ni har fått kontakt. Webben är ditt fönster till hela världen och det finns tillgängligt 24/7. Det kostar förhållandevis lite (om man jämför med fysiska butiker, kontor etc). Det finns otroligt bra plattformar för webshoppar och hemsidor med teman man kan köpa till för att skräddarsy sin egen look. Här är det verkligen värt att lägga ner många, många timmar för att hitta rätt och sätta sig in i hur man gör. Jag lyckades klura ut hur man gör och har designat Bag-alls hemsida, och kan jag, ja då kan vem som helst!

Det kan vara skitjobbigt att organisera en fotografering, men väl värt slitet i slutändan. Bilden finns för evigt när du väl tagit den och kan användas om och om igen!

– Sociala kanaler – se till att du har ett Instagramkonto som är kopplat till ditt brand. Det är värt att lägga ner rätt mycket krut på Instagram eftersom det är en billig marknadsföringskanal – och du får samtidigt fina bilder på dina produkter. Man kan göra en moodboard med fina bilder som man hittat på andra märkens instagram för att ge sig själv en klar bild av hur man vill att ens eget flöde ska se ut.

Vi har en Facebook sida, men den har aldrig egentligen gett oss någonting. Det kanske är väldigt effektivt för andra, men för oss har det som sagt inte varit det.

Här är Bag-alls info-kort som vi delar ut i affären och skickar med i alla ordrar. Tryckt på återvunnet papper så klart! 

– Göre en kort presentation av ditt brand. Bag-all har ända sedan början haft ett jättebra informationskort som vi delat ut till både återförsäljare och vanliga kunder. Mycket av försäljning sker vid ett senare tillfälle, dvs när folk gått hem på kammarn och funderat på saken. Då är det extremt bra att ha ett fysiskt kort så man kan påminna sig om  produkten. Och folk kan dessutom ge kortet vidare till någon annan.

– Skicka varuprover till inköpare. Det kan vara värt att skicka prover på dina varor. Du vet ju redan att dina varor är toppen och någonting som det finns behov för. Men inköparna vet inte det, så låt varan pratar för sig själv.

– Fråga folk runt omkring dig om de har kontakter och ingångar på de företag du vill komma i kontakt med. Någon som känner någon…

– Var ihärdig. Ge aldrig upp! Prova att kontakta om och om igen. Bli absolut aldrig sur för att någon inte kan träffa dig. Det är inte värt att bränna broar.

Från OMG:

• Skriv kort om minnen från din firma, om du haft sömnlösa nätter efter en affär, händelser, om ni haft hemlängtan, maten i andra länder och framtida drömmar.

Jag delar upp denna fråga:

Sömnlösa nätter?

Innan jag startade Bag-all, och till viss del under första tiden när jag öppnade Bag-all, kunde jag ha sömnlösa nätter, eller vakna mitt i natten och oroa mig för olika saker. Men ju äldre jag blir ju mer har jag insett att man verkligen inte löser någonting på nätterna. OCH är man vaken på natten får man sömnbrist och blir trött på dagen och kan inte lösa någonting då heller. Det blir en ond cirkel.

Lösningen för mig har varit att lära mig att stöta bort jobbiga tankar om de studsar upp i huvudet på nätterna. Börjar jag tänka på någonting negativt tvingar jag mig själv att börja tänka på någonting annat. Den negativa tanken kommer komma krypande tillbaks och rätt som det är tänker man på det igen. Men så fort man upptäcker den negativa tanken får man stöta bort den igen. Till sist blir man skicklig på detta och det är som att negativa tankarna ”lär” sig det och slutar dyka upp i samma omfattning på nätterna.

Det här betyder inte att man inte ta problem på allvar, utan ett sätt att se till att man får sova och ladda batterierna för att kunna ta tag i problemen på dagtid.

Frågan var egentligen sömnlösa nätter efter en affär, så jag gissar att du vill veta om det är något som gått speciellt dåligt och att det gav mig sömnlösa nätter. 

Den största källan till oro har alltid varit ekonomin. Tankar som snurra kring hur det ska gå? Kommer jag ha råd att lägga vissa större ordrar? Kommer jag ha råd med hyrorna och löner etc

De värsta misstagen har alltid handlat om beställda produkter som inte blivit som jag tänkt mig. Varor som inte håller måttet vad det gäller kvalitet. Men jag har förstått att det här är ofrånkomligt då det är den mänskliga faktorn som spelar in. Produkterna är gjorda av människor och inte maskiner. Print och sömnad sker för hand och det blir så klart saker som inte är helt perfekta. Ibland kan vi hitta små riskorn bland varorna. Jag tänker då att det är någon som ätit sin lunch och ett riskorn har råkat hamna på produkten. Det blir på sätt och vis en fin koppling till människorna som syr våra varor.

Celeste på landsvägen utanför vårt älskade Ekbacken!

Hemlängtan?

Det har faktiskt varit väldigt lite av den varan. Att inte leva i sitt hemland blir en livsstil som man blir van vid. Vi är i Sverige varje sommar så länge vi bara kan. Tiden i Sverige är helig för oss och det är en tradition som vi absolut inte kan tänka oss att rucka på.  Barnen är galna i vårt landställe i Sörmland och älskar allt det svenska. Men när de inte är där ägnar det inte speciellt mycket tid åt att tänka på det heller. Vi är ganska onostalgiska hela familjen. Man får fokusera på här och nu istället för på var man inte är.

Sen är det ju bra att skype och sociala medier finns så att man ändå känner sig uppdaterad på vad nära och kära gör.

Maten i andra länder?

Vi anpassar oss inte speciellt mycket efter maten i de länder där vi bor. Vi äter ungefär samma saker som vi gjorde i New York nu när vi är här på Bali. Vi har alltid ätit mycket sallad, fisk och kyckling. Det vi lagt till här är att vi äter mer färsk frukt och oftare vegetariskt än vi har gjort tidigare.

Framtida drömmar?

Det jag önskar mig mest av allt just nu är att ha råd att köpa ett hus på Bali så vi kan skapa oss ett eget hem. Husen som vi bor i här är jättefina, men det är någon annans hus och möbler. Jag längtar efter att inreda själv och få känslan av något mer ”eget”.

Vad det gäller businessen så hoppas jag att vi ska kunna fortsätta expandera Bag-all. 2018 är målet att öppna två till butiker.

xx

Fortsätt hemskt gärna att ställa frågor!

Jag har en hel del kvar från förra omgången och kommer svara på dem snart.

I morgon åker vi till Nya Zealand så vi får se hur det är med wifi uppkopplingen där. Vad jag har förstått är Nya Zeeland makalöst vackert så jag ska ta massor av bilder och berätta om resan när jag kan.

Följ på Instagram: @jenniferjansch @bag_all @bagallsweden

Hemsida: www.bag-all.se

Det absolut bästa med att ha eget företag är att man kan försöka styra allting så att man får det exakt som man själv vill ha det. När jag började tänka på att starta eget var det viktigaste kriteriet att jag skulle kunna jobba varsomhelst ifrån. I början när jag startade Bag-all var det inte möjligt. Jag behövde verkligen vara i New York för att få igång det hela, inte minst butiken på Mott Street. Men NU har jag faktiskt kommit till den punkten att jag kan vara var som helst (där det finns wifi).  Därav flytten till Bali till exempel.

Nu när vi då är här har jag också lyxen att kunna välja fina miljöer att vara i. 

För ett par veckor sedan kom Julia hit till Bali för att vi skulle ha en slutet-av-året-konferens. Julia har jobbat med mig på Bag-all från vår allra första mässan. Vi har rest runt massor tillsammans och funkar hur bra som helst ihop. Både Julia och jag är riktiga doers som gillar att få saker gjorda. Så när vi sätter igång, då jäklar händer det grejer.

Vi jobbar så det ryker från runt 7 på morgonen, jo man går upp tidigt här, sen går vi och käkar sen lunch och går ner på stranden. Själv sitter jag i skuggan och jobbar på telefonen (pris ske Gud för smartphonen!) och Julia badar eller surfar. Sen jobbar vi ett pass till på kvällen. Ingen av oss kan riktigt förstå hur det hela tiden kan vara så mycket saker att göra. Hur mycket vi än jobbar finns det fler och nya saker att göra. Både hon och jag jobbar oavsett dag, dvs lördag och söndag också.

I förra veckan kom Micke tillbaks från Sverige så han och tjejerna var uppe i Ubud medans jag och Julia hyrde vi det underbaraste huset man kan tänka sig i Canggu.

Produkterna var så klart på plats. Jag passar alltid på att fotografera produkterna när jag är i fina miljöer.

Närmare 40 ”mood images” hann vi fotografera under veckan. För er som inte vet är mood images bilder där ens varor är i någon slags miljö. Meningen är att den som tittar ska få en känsla för brandet och en känsla för hur varorna kan användas.

Det här är mina nya växt-goals: krukväxter överallt! Kolla vad fint krukan är målad för övrigt. Någonting man superlätt kan göra själv!

På helgen kom Micke och tjejerna och hälsade på.

Jag passade på att fotografera dem (och mig lite) extra mycket eftersom Louise Rizell, min gamla mode assistent när jag jobbade på mama, bett mig fotografera familjen till ett reportage till hennes (och Karolina Borgs) superfina webb-magasin. Läs reportaget här: Thewayweplay.

Cappi rotar i Bag-alls nya fina väska! Det här är en nylonväska som man kan fälla ihop jättelitet och ta med sig till affären och handla mat i. Man kan också monogramma den med sina initialer. Den har inte kommit in ännu, men kommer finnas i butik i början av nästa år. Visst är den fin?!! Jag älskar den och har använt den varje dag på stranden sedan jag fick den!

Celeste och Julia hjälper till att hålla ljuset borta när vi plåtar mood bilder!

Spegel spegel på väggen där!

I badrummet växte det en palm rakt upp genom taket, vilket var väldigt coolt, men kanske inte jättebra när det spöregnade vilket det gör titt som tätt här.

Nu är vi tillbaks i Ubud. Skolan slutar på torsdag och på lördag ger vi oss iväg till Nya Zealand där vi ska åka husbil i 11 dagar! Har ingen aning om hur detta kommer gå eftersom jag aldrig vare sig åkt husbil eller campat. Men jag är helt säker på att omgivningarna kommer vara så vackra att själva boendet kanske spelar mindre roll.

Jag kommer så klart blogga om det hela!

Om ett par dagar kommer ett inlägg till mer era frågor!

xx

Följ mig gärna på instagram @jenniferjansch eller @bag_all eller @bagallsweden Vill du veta hur jag byggt upp mitt företag så kan du köpa min bok Drömfångaren. Just nu har vi specialerbjudande på den på Bag-all.se

Visste ni att det var tack vare julen som jag startade Bag-all?

Julen är min favorittid på året! Mörkt och mysigt med tända ljus vid frukosten. Julstjärnor i alla fönster. Välja julgran och klä den tillsammans med barnen. Baka lussebullar och pepparkakor. Glögg. Julmusik i högtalaren. Ja, ni vet…  mys helt enkelt.

Men här på Bali vajar palmerna och solen gassar. Inte en juldekoration så långt ögat når.  Jul-feelingen är lika med noll!

Jag brukar annars gå ”all in” i jultider och planera presenterna månader i förväg. Vi brukar klä granen enligt devisen, the more the merrier! Granen behöver inte vara vacker, den behöver vara proppfull och barnen får hänga upp alla sina dekorationer. Och under granen ska så klart alla presenterna ligga. Det är här början till Bag-all kommer in

Det är sällan man faktiskt har en exakt tidpunkt för idéer, men jag minns så himla väl när jag bara kände att nä nu räcker det! Det måste finnas ett bättre sätt att slå in presenter än i mängder av papper. Året var 2011. Vi hade just flyttat till New York och bodde i en lägenhet i ett townhouse på Upper East Side. I New York ställer man ut soporna direkt på trottoaren och så hämtas de upp av sopåkarna under natten. Detta gör att man ibland faktiskt ser mängden sopor med egna ögon. Så dagen efter julafton 2011 gick jag ut tidigt och fick se ett berg av sopor utanför vårt hus. Jag tittade neråt gatan och överallt såg det likadant ut. Berg av sopsäckar fulla med papper och emballage. Resterna av julklappsöppnandet. Det var på sätt och vis chockerande för jag förstod ju att det här är bara det jag kan se, det ser likadant ut i nästa kvarter, på hela Manhattan, i hela New York State, i hela USA – och i alla andra länder som firar jul…

Jag hade tidigare letat efter tygpåsar på nätet till ett annat projekt jag funderade att göra, och då av en händelse snubblat över mindre Amerikanska miljöorganisationer som pratade om att man kan slå in presenter i återanvändbara tygpåsar snarare än att använda papper. Jag hade noterat det, men ändå inte riktigt fastnat för  idéen. Men så, juldagsmorgon i New York 2011, slog det mig: Jag måste göra återanvändbara presentpåsar! Det är ohållbart att slå in presenter i papper.

Den här bilden är ifrån en fotografering som vi gjorde i Bag-alls studio i Brooklyn förra året. 

Varför då kanske ni undrar?

Jo, att tillverka papper är en otroligt kemisk process.

1. Till att börja med kräver det att man skövlar skogar.
2. Sedan ska papper tillverkas med mängder av kemikalier, för att inte tala om färgämnen.
3. Pappret ska sen förpackas, oftast i plast.
4. Sen ska rullarna transporteras runt jordklotet och ytterligare förorena planeten.
5. Presenten slås sen in i paket och för att göra det krävs tejp, som inte är miljövänligt, och snören som också de oftast är gjorda i plast.
6. Presenten öppnas sedan på 10 sekunder och vad har då pappret blivit? Jo, skräp som måste tas omhand. Dels hämtas upp, sedan brännas på något sätt eftersom majoriteten av allt presentpapper inte kan återvinnas på grund av att pappret är blekt och laminerat.

(En annan helt sjuk grej med presentpappersförsäljningen i USA är att år 2010 uppgick till 80 miljarder kronor, vilket är med än brutto national produkten för Afrikas 9 fattigaste länder. Hur mycket det varit de senaste åren har jag ingen siffra på, men fatta vad o n ö d i g t detta är!)

Så när jag kommit till insikt om att jag måste sluta tänka på saken och istället börja göra någonting bestämde jag mig för att det var återanvändbara presentpåsar jag ville göra. Från den ena idéen växte den andra och jag säljer idag en mängd påsar. Är du nyfiken på hur det gick till finns det beskrivet i min bok Drömfångaren.

Jag har alltså  tillverkat presentpåsar sedan början av Bag-all. Den delen av businessen går tyvärr väldigt trögt och hade jag inte börjat tillverka andra sorters tygpåsar, förvisso återanvändbara de med, så hade min verksamhet fått lägga ner för länge sedan. Jag underskattade verkligen hur svårt det är att ändra folks beteende och vanor samt hur svårt det är att sprida idéer och information.

Det är inte alls så att jag gör detta endast för att sälja Bag-alls presentpåsar, tvärt om har jag lagt ut på vår hemsida hur man jättelätt syr påsarna själv, länken hittar du här: sy din egen presentpåse. Även i min bok finns det instruktioner om hur man syr påsarna.

Här är sidorna ur Drömfångaren!

Tänk på att presentpåsar blir billigare i längden. Man kan använda dem hundratals gånger. Du behöver aldrig köpa tejp eller leta efter sax igen. Och det tar 10 sekunder att slå in en present. Fint blir det också. Det kan vara bra att tänka på att man ska förvara dem platt mellan användningarna. Ungefär som lakan. Då är de redo att använda direkt nästa gång du behöver dem.

Man kan så klart slå in presenter i massor av andra saker än tygpåsar. Har du tillexempel gamla tidningar, så varför inte använda dem? Jag kan garantera dig att den som får presenten egentligen inte bryr sig det minsta om hur paketet ser ut, utan är helt fokuserad på vad som är inuti.

Hoppas ni har en underbar helg! Och har ni lust så hjälp gärna till att sprida budskapet om hur viktigt det är att sluta använda presentpapper och börja tänka återanvändning!! Nytt för idag är att ni kan dela det här inlägget på Facebook genom att trycka lilla Facebook ikonen nere till vänster i slutet av inlägget!

Det är långt ifrån bara present inslagningen som blir ett miljöproblem under julen. Här nedan lite annan info extra skräp som genereras under den här perioden.

OBS kolla längst ner. Inslagspappret som slängs bort skulle kunna räcka runt JORDEN NIO VARV!!!

xx

Vår fina lilla Ping finns inte mer.

Här är Ping i New York, på sin favorit plats, en puff som barnen döpte till ”Planet fluff”. Där spenderade Ping större delen av dagarna det senaste året.

För en vecka sedan var Micke tyvärr tvungen att ta det tunga beslutet att låta Ping somna in. Efter ett 20 år långt liv mådde han inte längre bra och som veterinären sa: ”ni kan inte låta honom leva bara för er skull”.  Han hade de senaste året fått mer och mer problem med både fram och bakben, bland andra saker. Det var ofta vi pratade om att han levde så länge för att han var så himla älskad. Varje, varje dag kelade tjejerna med honom, pratade med honom, gosade och lekte. Man kunde riktigt se hur han levde en dag längre varje gång han fick denna kompromisslösa kärlek.

Cappi med Ping.

Margaux med Ping på Planet fluff.

Margaux när hon fyllde år i mars och Ping var så klart med o firade!

Gubbarna tar sig en tupplur.

Celeste med Ping 2007.

Celeste med Ping 2017.

Micke och jag köpte Ping bara några månader efter att vi träffades. Jag hade varit kattvakt åt en liten abessinier i New York innan jag träffade Micke och hade blivit helt kär. Så när vi träffades Micke 1997 hade jag redan bestämt mig för att jag ville ha en Abessinier. Micke sa att han inte var någon kattmänniska, men okej då.

Vi köpte Ping av en uppfödare som berättade att han var minst i kullen och utstött av mamman. Men det var den enda kattungen som fanns kvar, så ville vi köpa  honom ändå så varsågoda. Så klart vi ville!

Av någon anledning som jag inte längre minns mötte vi upp uppfödaren på en parkeringsplats när det var mörkt och sent, ungefär som vi gjorde ett drogköp. Jättekonstigt nu när jag tänker tillbaks på det. Hur som helst, kattungen var verkligen liten och rädd. Hans ögon var så stora och sneda och han såg nästan asiatisk ut så vi kom fram till namnet Ping. Micke älskar golf och hand favorit putter just då var av märket Ping så han var ombord med namnet. Tyvärr är alla bilder från den tiden inte digitala utan de ligger i en låda på landet.

Ping var på sätt och vis vårt första barn. När Celeste sedan föddes 2000 var Ping inte jätteförtjust. Jag minns hur Celeste innan hon kunde gå brukade krypa efter honom och försöka få tag på honom för att få gosa, men han smet undan lätt som en plätt. Det var verkligen obesvarad kärlek.

Sen när Margaux föddes 2005 hade Ping accepterat att det tydligen skulle dyka upp små versioner av människor i den här familjen och han började acceptera och älska barnen.

Cappi med Ping i Central Park.

När vi flyttade till New York 2011 var det så klart givet att ta med Ping. Han älskade vår lägenhet i New York, som var i flera våningar och hade en takterass. Han brukade spatsera runt på taken i kvarteret.

På tal om takterassen så var verkligen Ping en katt med åtta liv. En dag i New York kom han in från taket och först trodde jag att det var en annan katt, eftersom katten var helt svart. Sen såg jag att det var Ping. Vi satte honom i badkaret och tvättade av honom och upptäckte att hela han var täckt av sot. På taken i New York finns det små runda skorstenar med en diameter av kanske 10-15 cm. Uppenbarligen måste han ha trillat ner i en av dem och lyckats ta sig upp. Så det var ett liv.

Han har även blivit biten av huggorm två gånger på landet. Han kom in och var helt omtöcknad. Sen svullnade ena frambenet upp till trippla sin storlek. Då såg vi de karaktäristiska två märkena där ormen bitit. Vi brukar säga att Ping försökte skydda oss genom att ha ihjäl huggormar. Så det var liv två och tre.

När han var liten så bodde vi i ett par år i Björkhagen. Vi bodde på tredje våningen i ett nybyggt hus. Han trillade ut genom samma fönster TVÅ gånger från den lägenheten. Första gången märkte vi att han var borta och såg rivmärken på fönsterblecket där han trillat ner. Micke sprang ner och förväntade sig hitta honom död under fönstret (det var dessutom vinter och is under fönstret), men nej Ping var inte där. Micke letade vidare och hittade honom i några buskar. Han hade mirakulöst nog inte brutit någonting, men slagit i hakan som svullnat upp något enormt. Vi kände knappt igenom honom.

Efter den incidenten tänkte vi att skönt att han klarade sig och nu vet han bättre än att gå upp i fönstren. Men nej, inte långt efter det trillade han ut genom samma fönster igen… Så vi fick hålla fönstren stängda efter det. Så det var liv fyra och fem.

Gud vet vad han har hittat på på landet när han varit borta hela nätter. Så säkert är det liv sex och sju som han förbrukat där. Men nu som sagt har han kommit till liv åtta och har lämnat oss.

Här är Micke och Ping häromveckan när vi Facetajmade. Jag på Bali, Micke och Ping på vårt älskade Ekbacken.

Ping var vid det här laget mer eller mindre blind och döv samt hade problem att stödja på något av sina ben. MEN han var så kelig och älskvärd. Vi har inte kunnat förmå oss att ens tänka på att avliva honom. Men tillslut så gick det bara inte längre. Det var uppenbart för Micke att Ping verkligen inte mådde bra. Så han ringde en veterinär som kom hem till oss. Det var verkligen helt fantastiskt fint att hon kom till Ekbacken. Det hade känts fruktansvärt om Micke behövt ta med honom i bilen (han hatade att åka bil) till ett djursjukhus (han var vettskrämd i okända miljöer).

Veterinären var väldigt bra och hade precis rätt saker att säga till Micke som ju var totalt knäckt.

Vi har en fin vikingagrav på vår tomt på landet. Där växer det liljekonvaljer på våren och barnen har byggt kojor där många, många gånger. Där begravde Micke Ping. Det är passande att han får vila med våra förfäder vikingarna. Han hade verkligen ett lejonhjärta vår fina lilla katt.

RIP King Ping! We love you forever.

xx

Tusen tack alla läsare för era frågor. Som min vän Julia, som är och hälsar på på Bali, just sa så visar era frågor verkligen att jag har insiktsfulla och smarta läsare. Kunde inte hålla med mer!

Jag delar upp dessa frågor och svarar på dem i omgångar eftersom de allra flesta frågor kräver långa svar.

Här sitter jag och svarar på era frågor… Haha nä jag sitter och väntar på att bli uppringd av Nyhetsmorgon för att svara på frågor om vulkanen på Bali, men det var den nyast bilden jag hade på mig.

Jag börjar med Birgitta Gunnarssons frågor.

Ni har ju bott utomlands ganska länge och jobbat där, jag undrar hur ni tänker kring pensionen? Hur fungerar då allting kring pension när man jobbat utomlands? Sparar man ihop till sin pension precis som man gör vid arbete hemma i Sverige?

Nu kommer nog många tänka att jag är väldigt oansvarig, men jag har inte sparat någonting till pensionen. Anledningen är att jag tänker att det är bättre att sätta dessa pengar ”i arbete” nu. Jag har alltså tagit de pengar vi har och lagt in dem i Bag-all. Det är en ganska vågad strategi jag vet, men det andra alternativet är att sätta in pengarna i pensionsfonder och det verkar ganska riskabelt det med. Så jag valde det alternativet som jag trodde kunde ge bäst avkastning i slutändan. Jag räknar alltså inte med att få någon vidare pension ifrån Svenska staten (fast jag betalat skatt i Sverige 25 år) utan tänker att när pensionen kommer så har jag egna pengar så att vi klarar oss.

På tal om svenska pensioner vet jag flera exempel på personer som jobbat och pensionssparat i hela sitt liv och ändå inte har råd att bo kvar i sina hem eller unna sig någonting utöver existens minimum. Det är verkligen tragiskt att man kan jobba, betala skatt och göra saker och ting ”rätt” under ett helt liv och sen ändå inte ha en dräglig pension. I min mening är pensions systemet i Sverige trasigt och jag lider verkligen med alla de som gått i pension de senaste åren och alla de som ska pensionera sig snart.

Eftersom ni har eget företag måste ni ju betala in skatt, men hur fungerar det på Bali nu t.ex? Måste ni ha arbetstillstånd där?

Jag och min familj blev tvångsutskrivna ur Sverige för 5- 6 år sedan. Vi fick bara ett brev på posten, till vår adress i New York, med ett meddelande från Skatteverket att ”det verkar som ni inte bor i Sverige längre och ni är här med utskrivna ur Sverige”. Att tvångsutskriva personer ur Sverige är en jättedum strategi av Skatteverket i min mening. Det skulle vara mycket smartare att föra en dialog med personerna de tänker att de ska skriva ut. Jag hade nämligen en svensk del av Bag-all vid den tidpunkten och betalade skatt i Sverige. När jag blev tvångsutskriven la jag ner den svenska delen och satsade 100% på den amerikanska delen av Bag-all. Nu har vi öppnat i Sverige igen, men Bag-all Sweden AB är ägt av Bag-all Inc och är därför ett amerikansk ägt företag. Bag-all Sweden betalar så klart moms och skatt i Sverige, men istället för att Bag-all Sweden skulle ägt Bag-all Inc är det nu tvärt om. Jag har diskuterat detta med många utlandssvenskar och de berättar liknande historier. Det handlar säkert om hundratals miljoner i förlorade skatteintäkter tack vare att Skatteverket inte för en dialog med personer de skriver ut.

För att svara på din fråga så har jag Green card i Amerika, vilket är arbetstillstånd. Jag äger ett amerikanskt aktiebolag och skattar i Amerika. Jag har inte arbetstillstånd i Indonesien och får inte arbeta här. Men jag får ”övervaka” min business härifrån, vilket är precis det jag gör.

Tänker ni fortfarande bo utomlands när ni är pensionärer eller flyttar ni hem till Sverige då?

Svårt att veta var vi kommer att bo. Jag gissar att det kommer handla väldigt mycket om var barnen bor. Jag kommer nog vilja vara när dem mer än någonting annat.

Bilder från stranden igår. Det finns fördelar och nackdelar med allt. Fördelar med flytten till Bali: man kan surfa i december, nackdelar: det är en puttrande vulkan på ön och det hänger som ett ständigt orosmoln över mitt huvud.

Fördelar: läsa bok på stranden, nackdelar: någon konstig tropisk sjukdom med ont i kroppen och huvudet i 1,5 dygn…

Marie frågar:

När man lämnar sverige för flytta till annat land, vad bör man tänka på, vara förberedd på mm?

Det är så himla mycket man ska tänka på att det kan man skriva en hel bok om. Men kortfattat måste man förstå att flytta är något som tar massor av tid att planera och sedan tar det massor av energi att genomföra.

Det viktigaste är förstås att reka först, det vill säga att man åker dit man är intresserad av att flytta och så att säga ”prov bor”. Vi har bott på Bali i två omgångar innan vi bestämde oss för att flytta hit. En månad varje gång. Det gav oss en idé om hur det skulle kunna vara. MEN med det sagt är det ändå ganska många saker som blir en överraskning eller kanske inte det man tänkt sig. I vårt fall är det främst att vi upptäckt att vi vill bo i ett annat område än det vi trodde först. Vi kommer att flytta efter nyår för att bo närmare havet (och längre ifrån vulkanen).

En annan viktig del är att ”ha sina papper iordning”, dvs se till att man har rätt sorts visum till landet i fråga. Det kan kräva rätt mycket arbete att ta reda på. Det är ofta en djungel av olika visum och själva visumprocesserna är jobbiga och dyra i sig.

Man måste så klart också ha en idé om hur man ska försörja sig. En viktig del när jag startade Bag-all var ju att jag skulle kunna jobba varsomhelst ifrån och nu är det en verklighet. Det kanske tar en flera år att förbereda sitt liv så att man kan jobba från den platsen man vill flytta till.

Så tänk på att allt tar tid, men i slutändan tycker jag verkligen att det är värt det eftersom man får ett annat perspektiv på tillvaron när man flyttar på sig.

Frågor från Anneli:

Jag skulle gärna vilja veta hur du först kom i kontakt med dina barns nuvarande skola?

När vi var på Bali förra julen åkte vi på en tour av Green school. Det är en ganska vanlig turistdestination här på Bali i och med att skolan är så olik alla andra skolor runt om i världen. Barnen blev verkligen helt fascinerade och kände starkt att de gärna vill gå i den här skolan.

Vad har Micke för sysselsättning nu på Bali?

Micke jobbar med appar för folk som har ont i ryggen. Addwell heter appen och den tycker jag verkligen alla ska ladda ner. Den är helt suverän och visar korta filmer på vilka rörelser man ska göra beroende på var man har ont. Samt rörelser man ska göra förebyggande. www.addwell.com heter hemsidan som du kan kolla in.

Hur länge får ni stanna i Indonesien?

Just nu tänker vi oss två skolår så att Celeste kan gå ut High school.

När jag var där var det bara tre månader i taget men det kanske har ändrats?

Barnen har visum som gör att de kan stanna här ett år i taget. Dessvärre måste föräldrarna åka ut var 60e dag. Det är ett multi-entry visa man får som vuxen vilket gör att vi måste åka ut 6 gånger om året. Inte idealiskt…

Umgås ni med några andra svenskar? Nya vänner?

Vi har inte lärt känna så många nya personer här ännu. Vi har vänner sedan tidigare som bor här och har träffat lite svenskar som bor här också.

Anneli jag kommer att svara på resten av dina frågor om Bag-all i ett annat inlägg.

Fortsätt hemskt gärna att ställa frågor!!

Meddelande om Bag-all: Butiken på Roslagsgatan 21 i Stockholm kommer ha söndagsöppet alla söndagar fram till jul, kl 12-16. Välkomna!

Följ mig på instagram: @jenniferjansch @bag_all @bagallsweden