Visar arkiv från november 2017

Jag måste börja det här inlägget med ett stort TACK!! Shit vad gulliga ni är alla människor som hört av sig till mig sedan det började skrivas i Svenska tidningar om vulkanutbrottet som pågår här på Bali. Tänk att så många människor bryr sig om oss. Jag blir faktiskt rörd!

Men samtidigt ska jag erkänna att jag blev lite förvånad över alla starka reaktioner från Sverige just idag eftersom vulkanutbrottet här började förra tisdagen!

Cappi kikar ut genom dörren till barnkammaren i huset som vi hyrt temporärt.

Alla kanske inte vet att Mount Agung, som vulkanen heter, har ju spökat sedan september i år. Vi ställde till och med in resan till Bali en vecka eftersom det verkade som att ett vulkanutbrott skulle ske vilken sekund som helst då.

Här ser ni en graf över vulkanen hur det såg ut då, i september, och hur det ser ut nu. Vulkanen var alltså på varningsnivå 4 av 4 då, sen sänktes den till nivå 3 för ett par veckor sedan. Och så i tisdags fick den alltså sitt första utbrott. MEN varningsnivån gick inte upp tills 4 igen förrän igår. Trots att vulkanen de facto fått utbrott. Det har alltså varit utbrott av aska som skjutit flera kilometer upp i luften. Än så länge har den inte börjat spruta lava.

Jag har läst på massor om vulkaner sedan i september och har lärt mig att de kan ha alla möjliga sorters utbrott. Det kan vara aska, eller stenar, eller lava som flyter ner över kanterna, eller lava som sprutar rakt upp, eller lerfloder eller väldigt farliga askmoln.

Så här gick det till när Mount Agung sist fick ett utbrott 1963. Den började med att invånarna hörde en stor smäll och rök började sen komma ur vulkanen. 6 dagar senare började lava flyta ut. Om vulkanen skulle bete sig på samma sätt nu så innebär det att den snart kommer flyta lava över kanterna.

I morse när jag vaknade i huset i Ubud kände jag bara att nej jag måste ta barnen (och Julia som är här på besök, läs längre ner) och flytta oss så långt bort från vulkanen som jag bara kan. Inte för att det märkts något av vulkanutbrottet i Ubud ännu, utan bara för att det är bättre att försöka vara så safe man kan. Typiskt nog händer detta när Micke är i Sverige (som jag skrivit om tidigare på bloggen händer alltid allting när han är bortrest, om det så är toaletter som svämmar över eller tak som börjar läcka in… you name it, det händer när han är bortrest).

Så jag bokade ett Airbnb hus i Canggu på Balis västkust. Ubud ligger 3.5 mil från Mount Agung och Canggu ligger 5 mil från vulkanen.

Jag hade världens tur och hittade ett superfint hus. Huset är helt nytt och vi är faktiskt de första gästerna!

Celeste för läxor i soffan.

Här är Julia. Gissa om jag är glad att hon är här?! Hade jag varit helt solo med tjejerna hade det här känts väldigt mycket värre.

Julia har jobbat med mig och Bag-all sedan vår allra första mässa i New York. Hon har sedan dess varit min högra hand och vi har, förutom att vi spenderat mycket tid tillsammans i New York, rest till Kina och Japan och Paris (det lönar sig att jobba på Bag-all!!) – och nu Bali.

Julia reser så klart in style!!

Dörren till Julias rum!

Hur fint är inte det här köket?!!

Barnen packar upp. Jag tvingade dem att göra det direkt för jag orkar verkligen inte leva i kappsäck!

Två sängar upptill och en under i barnkammaren.

Utsikten!
Igen – tack för all omtanke vänner! Är så tacksam för att ni bryr er!!

xx

 

 

 

 

 

Att blogga är både kul och ganska jobbigt. Det som är kul är den underbara feedbacken som jag får bland kommentarerna och det är en fantastisk möjlighet att prata om saker som jag tycker är viktigt. Bloggen är  ett fönster till omvärlden för mig.

Det som är jobbigt är att det tar mycket tid, något som jag inte har så mycket av med tre barn och ett företag som växer för varje dag. Folk som jag pratar med om bloggen säger, men varför gör du inte kortare inlägg med färre bilder så att det inte tar så mycket tid? Men jag har märkt att jag helt enkelt inte kan det. När jag sätter igång något, så som att skriva ett inlägg, kan jag inte sluta förrän jag är helt nöjd med både bilder och text.

Och en annan sak som kan vara jobbig med bloggen är att komma på ämnen att skriva om. Så nu, kära läsare, ber jag er om hjälp! Föreslå ämnen jag kan skriva om och ställ frågor i kommentarerna. Vad vill ni läsa om? Jag är ju ganska duktig på business till exempel, är det något ni vill veta om det? Jag startade mitt företag i mitt vardagsrum med väldigt lite pengar och idag säljer vi i 26 länder och på alla kontinenter (utom Antarktis). Ja, vi säljer till och med i Afrika, vilket jag är superglad för!

Häromdagen fick jag tre frågor av Charlotte Raboff som har superfina sajten hoteladdict.se om mina erfarenheter av hotell och Airbnb. Se nedan om ni är nyfikna på min värsta hotellerfarenhet!

3 FRÅGOR TILL JENNIFER JANSCH

© Image Courtesy AirBnb

Vi har haft lite besök här på Bali den senaste tiden. Jag tänkte när vi flyttade hit att det säkert inte kommer bli så mycket av den varan som det är i New York, dit folk kommer titt som tätt. Men de senaste veckorna har min kusin med familj varit här och min kompis Isabelle med familj och idag kommer en till favorit: Julia som jobbar med mig på Bag-all. Har skrivit om henne tidigare här på bloggen.

Det roliga med att få gäster, förutom att hänga med folk man tycker om, är att man får tummen ur att gör massa saker som man kanske annars hade skjutit upp eller inte kommit på att göra. Många som kommer hit är så himla pålästa och tipsar mig om massa saker jag inte hade en aning om! Så här följer några tips på saker man kan göra om man kommer på semester till Bali! Ni får ursäkta upprepningar från tidigare inlägg. Tänkte att det var bra att samla de tips jag samlat på mig i ett och samma inlägg.

Tjejerna med sin syssling Matilda (mitt kusinbarn) och hennes bonus syster.

En sak som jag brukar visa folk som kommer hit till Ubud är Champuan ridge walk.

Det är en 3 kilometer lång promenad på en bergskam som går från Ubud. Det är fantastisk grönska på båda sidor och utsikt över dalar och berg. I slutet av promenaden ligger en jättehärlig restaurang som heter Karsa Cafe.

Micke och jag på ridgen!

Tjejerna gillar att ta ett eget bås på Karsa och mata fiskarna som simmar runt! Kan speciellt rekommendera att beställa Chicken satay (med jordnötssås ) här och supergoda färskpressade joser!

I början av promenaden känner man sig bokstavligen som man är med i Temple run (alla er som spelat det på telefonen någon gång ser vad jag menar).

Det kryllar av tempel över hela Bali, men speciellt i Ubud området. Här är ett som ligger mitt i stan och har fantastiska lotusblommor.

Hur cool är inte den här blomman? Ser precis ut som en blomma ett barn skulle rita tycker jag.

En annan sak vi gjorde med min kusin Johanna var att åka till ett vattenfall. Många vattenfall här på Bali är lite av ”turistfällor” och det är ofta ganska exploaterat runt omkring. Men jag tycker ändå att det är värt att åka till något av Balis fina vattenfall eftersom det är en mäktigt upplevelse – och ger väldigt bra photo ops!

Waterfalling in love…

Ett tips vad det gäller alla tursitgrejer på Bali är att komma tidigt eller sent. Turistbussarna brukar inte komma innan klockan 10 och då kan man få hela stället för sig själv innan dess.

Tegenungan heter det här vattenfallet.

Vattenfallet rinner av i en flod där balineserna bygger rösen. Där var vi helt ensamma och vi tyckte det var den absolut vackraste delen av vattenfallet.

Cappi fick feeling och byggde egna rösen borta vid vattenfallet!!

Förra julen när vi var på Bali så besökte vi ett annat vattenfall som är lite mindre turistigt. Kamp Lanto heter vattenfallet. 

OBS tänk på att det varierar hur mycket vatten det är i vattenfallen beroende på vilken årstid det är och om det är regnperiod eller inte.

Sen kom den här finingen, Isabelle McAllister, och hennes man Erik och barnen Della och Beppe och hälsade på!

Ni känner kanske igen Isabelle från diverse TV-program. Isabelle är en otroligt inspirerande och bra person. Ni kan läsa hennes blogg här: Dosfamily (du kan söka på mitt namn på bloggen, både Jenny, som delar bloggen med Isabelle och Isabelle har skrivit om mig några gånger).

Om ni inte vet vem Isabelle är så råder jag er verkligen att kolla upp henne på isabelle.se för hon är en sann inspiratör med massor av coola idéer! Hon är för övrigt också en hejare på att hålla föredrag!

 

Tillsammans åkte vi till beachklubben Finns i Canggu. Vi skulle normalt sett skulle nog ingen av oss åka till en beachklubb, men eftersom vi tänkte att kidsen kunde tycka att det var kul så åkte vi dit.

Beach klubben går mest ut på att folk ska kunna dricka och äta dagen lång. Borta till höger på bilden ser ni baren. Folk simmar sen runt med drinkar och öl i händerna. Man blir lite misstänksam mot vattenkvaliteten i poolen!

Men barnen tyckte det var kul och Cappi var i poolen i tre timmar!

Celeste och jag passade på att ta lite bilder till hennes instagramkonto @swedish.bali.girl. Det här är övervåningen på Finns. Vi sa just det att om tjejerna inte hade gått i Green School skulle vi säkert vara jätteimponerad av bambubyggnaden.

En annan sak Isabelle och hennes familj gjorde var att gå en tour på Green School. Det var med en tour på Green school som  hela vårt Bali-äventyr började. Tjejerna blev så fångade av skolan och kände med hela sitt väsen att här ville de gå och bli en del av den här skolan.

Jag kan verkligen rekommendera detta för alla som kommer till Bali, även om man inte har barn i skolåldern. Det är så himla intressant hur skolan fungerar och inte minst kul att se alla fantastiska bambubyggnader. Man måste boka plats på  touren: Tour Green School

Vi tipsade Isabelle med familj om att åka på River rafting, forsränning. Vi kunde tyvärr inte följa med den här gången, men gjorde det när vi var här förra julen. Det var faktiskt en av höjdpunkterna på vår resa sist. Förvisso är också det en turistattraktion men naturupplevelsen är helt fantastisk!

 

Jag tog själv inga bilder eftersom man inte gärna har med sig mobilen i gummibåten så bilderna är tagna från nätet. Men här ovan ser ni hur otroligt lummigt det är.

Bitvis på sidan om floden finns det statyer utkarvade i lavastenen. Hela grejen är verkligen minnesvärd!

En sak som man INTE behöver göra på Bali är att åka till Bali Swing.

Bali Swing är ett ställe utanför Ubud som har fyra stycken gungor. Det kostar $40 per person att gå in. Då är en matbuffe inkluderad och den måste man betala för även om man inte äter. Ingenting av det här är värt pengarna tyckte vi.

 

Tjejerna spändes fast i sele innan de puttades ut på stora gungan. Själva gungandet tyckte de i och för sig var kul.

Man kan även ta bild i detta stora fågelbo.

De som kommit på detta koncept har verkligen fattat att folks semestrar nuförtiden går ut på att posta så coola bilder som möjligt på Instagram och FB. Hela Bali Swing är uppbyggt på photo ops. Men om du inte vill betala ett överpris för att få bilder så ska du undvika detta ställe.

Slut på Bali tipsen för den här gången!

xx

Kolla gärna in min hemsida: www.bag-all.se eller www.bag-all.com eller följ på instagram: @jenniferjansch, @bag_all eller @bagallsweden eller @monogramma.se

 

De som läst min bok Drömfångaren vet att jag älskar ordspråk! De har ju förstås blivit ordspråk eftersom de förmedlar någonting viktigt och tänkvärt.

Innan jag startade Bag-all kände jag mig ganska lost eftersom vi hade sålt vår lägenhet och större delen av vårt bohag och flyttat till New York utan att direkt ha en superplan på vad vi skulle livnära oss på. Under den perioden började jag samla på mig ordspråk som på något sätt kunde få mig att känna mig lite bättre/lugnare. Större delen av dessa ordspråk som verkligen gav mig inspiration och styrka finns med i min bok.

Men med det finns ett ordspråk/talesätt som jag verkligen avskyr och det är: Självskryt luktar illa.

Kan man tänka sig ett mer idiotiskt uttryck?! Varför i hela fridens får man inte vara nöjd med, och dela med sig av, vad man eventuellt presterat?!

Kvinnor är generellt dåliga på att berömma sig själva både introvert och extrovert. Det vill säga att vi många gånger är dåliga på att tala om för oss själva hur bra vi är. Detta är superviktigt! Man ska verkligen se till att ha en inre dialog som är snäll och kärleksfull. Det är vetenskapligt bevisat att hjärnan inte kan skilja på inre och yttre beröm, det vill säga om det är DU som säger det till dig själv eller om det är någon annan som ger dig berömmet.

Vi är kanske ännu sämre på att extrovert berömma oss själva, det vill säga förmedla till alla andra hur bra vi är! Det är kanske mer en kulturell fråga än något könsbundet. I Sverige har det funnits en tradition av att ”du ska inte tro att du är något” och ”vem tror du att du är?”. Denna boja tycker jag att det är dags att slänga åt sidan pronto.

Hur ska folk veta alla miljoners grejer som du gör och är duktig på om du inte talar om det själv? Nu menar jag givetvis inte att man i tid och otid ska snacka om sig själv och allt man är bra på. Men ibland är det verkligen läge att göra det!

Jag har varit på arbetsplatser där jag varit tvungen att basunera ut vad JAG hade gjort. Om jag inte påpekade det själv fick jag ingen cred för det eller ännu värre, någon annan fick cred för det. Nu när jag själv är chef ser jag till att både ge mina anställda cred för vad de gör och även beröm. Men har man chefer som inte gör det MÅSTE man se till att själv tala om vad man har gjort så att man även har möjlighet att göra karriär. Det här tror jag att män i allmänhet är bättre på.

På Bag-all har alla som jobbar för vana och som uppgift att i slutet av varje dag skriva ett mail där de punktar upp vad de har gjort under dagen. Det här är bra på så många plan:

• Det blir som en dagbok som man kan gå tillbaks i och se när olika saker hände.
• Alla vet vad de andra gör och på så sätt blir det inget dubbeljobb.
• Viktigast av allt tycker jag att det är att de anställda själva ser hur himla mycket de hinner med och kan känna sig nöjda med sig själva.
• OCH jag kan ge dem beröm på en daglig basis eftersom jag ser hur himla hårt de jobbar!

Så med det sagt vill jag dela med mig av en fin artikel om mig i Nordeas tidning SHARE. Den handlar om det jag brinner för – återanvändning och vikten av att vi alla börjar ändra vårt slit-och-släng-beteende. Ett led i det är att använda återanvändbara presentpåsar istället för inslagspapper. Verkligen något att tänka på så här när det börjar dra ihop sig mot jul!

Du kan läsa artikeln HÄR.

 

 

Ha en härlig helg!

Själva  har vi hyrt ett hus på Airbnb nära stranden i Seminyak! Bilder kan du se på Instagram @jenniferjansch eller @swedish.bali.girl

xx

Jag har inte bloggat på ett tag som ni kanske märkt. Det beror på att vi har haft lite olika gäster som kommit och hälsat på. Det är alltid roligt med gäster, men vad som är speciellt roligt när man bor som vi gör är att vi kommer iväg på olika saker som vi inte skulle göra annars. Eller som vi skulle ha skjutit upp. Nästa blogpost ska jag berätta om några saker som vi gjort tillsammans med våra gäster den senaste veckan.

Men det jag ville komma till var att båda gästerna direkt ställde exakt samma fråga: Hur ser en vanlig dag ut för er här på Bali? Vad gör ni?

Så då tänkte jag att det kanske ni också är intresserade av?!

Om sanningen ska fram är vardagen inte speciellt mer upphetsande här än någon annanstans eftersom större delen av dagen går åt till jobb.

För att ta det från början:

Jag vaknar tidigt vid 6-6.30. Det är då det blir ljust här och det är svårt att sova när det ljusnar tycker jag. Gardinerna i vårt sovrum är dessutom vita. Men jag gillar att gå upp tidigt så det gör mig ingenting alls.

Först kollar jag mobilen. Butiken i Stockholm och den i New York är öppna när jag går och lägger mig, så det är först på morgonen jag ser hur försäljningen varit dagen innan. Skummar igenom mailen medans jag ligger i sängen och kollar Instagram. Sen går jag ner till köket/vardagsrummet. Celeste brukar redan vara uppe, men jag måste väcka småtjejerna. Det är bland det mysigaste som finns att gå in till dem och lägga sig i deras säng och pussa på sömniga små ansikten!

Vid 6.30 kommer Kadek som jobbar här och hjälper till med frukosten = väldigt lyxigt!

Mellan 7.15-7.30 springer tjejerna runt och letar efter olika saker; strumpor, passerkort t skolan, läxor, gympaskor etc osv 7.30 kommer bilpoolen som barnen åker med till skolan och hämtar dem.

När de lämnat sätter jag mig bums i sängen och börjar arbeta. Anledningen att jag sitter i sängen är för att jag tycker att det är för varmt att sitta ute. Sovrummet har en luftkonditionering.

Så här är Bag-alls HQ för mig.

Det jag gör mest är att designa nya varor och kolla samples (så som pack kuberna som ni ser på sängen) och maila med fabriker samt mina anställda.

En annan sak vi gör här är att fotografera nya varor. Som väl är är ljuset i sovrummet ganska bra. Det är inte en idealisk studio, men funkar.

Vi sätter upp varorna på en strykbräda och så får Micke hjälpa till att hålla upp dem medans jag plåtar med min telefon. Jo, alla Bag-alls produktbilder är plåtade med telefonen. Micke måste ha på sig någonting ljust om ni undrar varför han har handduk på sig, eftersom när man sen frilägger bilderna får inte påsen smälta ihop med bakgrunden för då blir det svårt.

www.bag-all.se

Micke tycker att det här är kul – jag lovar hahaa

Här får ni också en sneaky peak på våra nya varor. Två stycken nya garment bags och en ny barnrygga med en Robot på!

Och så här blir resultatet sedan.

Den här tvättpåsen, som vi kallar New Yorker eftersom många i New York måste bära iväg sin tvätt till en tvättomat, finns redan i svenska butiken.

Visst kan man inte riktigt tro att detta är fotograferat på en strykbräda i ett sovrum på Bali?

Jag skriver en del om hur man kan tänka när man fotograferar produktbilder i min bok Drömfångaren.

På något mystiskt sätt rusar dagen på. Vi brukar nästan alltid laga omelett till lunch, som jag äter medans jag jobbar.

Ibland, om vi känner att vi jobbat på bra i början av veckan kan vi åka runt lite runt Ubud och kolla on vi hittar fina affärer. Vi är speciellt intresserade av möbler. Och det är då mer eller mindre själv tortyr att kolla på alla underbara saker som vi inte kan köpa eftersom vi inte har ett eget hus.

Som den här soffan! Är tokig i rotting och blir galen på tanken att jag inte har någonstans att ställa den. 

Vi har skaffat oss moppar för att ta oss runt smidigt här i Ubud. Till och med jag har börjat köra moppe. Det trodde jag faktiskt aldrig att jag skulle ge mig på. Men det är faktiskt det transportmedel som funkar bäst och som balineserna själva kör.

Två dagar i veckan kommer tjejerna hem vid 16-tiden och då brukar vi försöka hitta på någonting. Antingen gå och göra manikyr, som är väldigt billigt här, eller gå på yoga på favoritstället Yogabarn. De andra dagarna har de volleyboll och då är de hemma först kl 17 och vill då mest slappa hemma och göra läxor.

Sen är det dags för middag. Vi lagar middag nästan varje dag. Många som bor här beställer in eftersom det är så billigt att göra det. Men de gånger vi gjort det har det tagit två timmar för maten att komma och det är inte direkt praktiskt.

Alla tjejerna i familjen lägger sig tidigt. Jag älskar att lägga mig i sängen runt 21 och titta på någonting på Youtube eller Netflix (som dessvärre inte funkar i Ubud). För det mesta somnar jag vid 23. Micke är en nattuggla som gör gudvetvad hela kvällarna. Men han brukar lägga sig vid 1-tiden.

Sen börjar tillting om nästa dag…

xx

 

 

 

 

 

 

Det är verkligen intressant att se hur religioner runt om i världen tangerar varandra. Kristna har just firat Alla helgon och Halloween till minne av de döda och här på Bali har man firat, och firar fortfarande, Galungan.

Som vi har fått det förklarat för oss pågår Galungan i 11 dagar och det firas var sjunde månad (balineserna har en annan kalender som är baserad på 201 dagar, vilket inte är konstigt med tanke på att vädret är det samma året runt, så det spelar liksom ingen roll om det är vår, vinter, sommar eller höst). Under Galungan firar man lite olika saker. En av dagarna reser alla hem till sin hemby för att ta emot sina döda släktingarna som återvänder till jorden. Vi har förstått att de behöver klä sig i gult och äta gula saker och smycka ut sina tempel i gult denna dag så att själarna ska hitta hem. Jag tycker att det är så fint, för om man har den tron att de döda återvänder två gånger om året är det ju inte hela världen att någon dör. Man ses ju ändå under Galungan.

Under Galungan sätter balineserna ut ”penjor” utanför sing hem. Det är bambustänger som är underbart dekorerade och har en ”offering” längst ner. 

Det är så otroligt vackert att åka genom byarna nu när de har dessa utsmyckningar. Lite motsvarande våra julbelysningar kan jag tänka mig eftersom vissa familjer verkar gå ”all in”.

I samband med Galungan är det också fullmåne. Eftersom barnens skola i mångt och mycket är en hippieskola firas fullmånen ibland med en ceremoni. Den här månaden var det Cappis klass som skulle fira fullmånen och till det behövde de ha på sig de traditionella balinesiska ceremonikläderna. Jag ska erkänna att jag var väldigt glad att se Cappi i kjol eftersom hon nästan aldrig har på sig klänning eller kjol.

Här är Kadek. Kadek jobbar i vårt hus och följde så att säga med huset när vi hyrde det. Alla hus på Bali har någon eller några som sköter om det. Kompisar till oss köpte nyligen ett hus här och fick med 8!! stycken personal på köpet. De ville helst inte ha så många jobbandes i huset eftersom det ändå är rätt många att hålla reda på och förhålla sig till. Men, de kunde inte avskeda någon eftersom det då skulle betyda att en från den lokala byn skulle bli arbetslös. Så, ja, nu har de 8 personal hemma hos sig. De vet inte så noga vad alla gör, men rent och fint är det!

Hur som helst, det jag ville berätta om Kadek är att hon absolut ville att vi skulle följa med henne till det lokala templet. Hennes engelska är inte så bra och min indonesiska obefintlig. Men jag förstod att hon tyckte detta var väldigt viktigt för oss. Jag kan tänka mig att hon vill att vi ska gå för vår skull, så att vi ska bli välsignade.

Jag måste erkänna att jag inte var superpepp på att gå till templet. Jag har svårt för religioner och har gått ur svenska kyrkan. Inte för att jag har något emot svenska kyrkan, utan för att jag känner att jag inte med gott samvete kan tillhöra en religion som jag inte tror på. Det vettigaste citatet jag någonsin hört om detta är Abraham Lincolns:

”When I do good, I feel good. When I do bad, I feel bad. And that’s my religion.”

That is my religion too. Det är ungefär vad jag kan gå med på.

Celeste och Margaux fick låna fina kläder av Kadek.

Margaux är verkligen inte heller dem som sätter på sig kjol eller klänning så det var roligt att se henne i detta.

Micke och jag fick ge oss ut på stan för att hitta ceremonikläder till oss. Det visade sig sen att Micke var helt fel. Dels hade han svart tröja, vilket man absolut inte ska ha eftersom det bara är en färg som används vid kremeringar, och dels hade han ett ”tjejskärp”, haha. Men min outfit var helt godkänd. Vit spetstopp är inte riktigt min grej, men jag kände att jag smälte in väldigt bra med de övriga damerna i templet.

 

 

På väg till templet som ligger bakom risfälten på vår lilla bygata.

Jag blev verkligen överraskad hur fint och trevligt det var i templet. Dels hade de dekorerat otroligt fint. Balineser har verkligen svart bälte i dekorationer. Och dels är de väldigt chill med att prata under ceremonin. Delar av ceremonin kändes faktiskt som att vara på ett trevligt cocktail party där folk chit chattar med varandra. En sak som jag tänkte på är att gamla människor har en framskjuten roll i ceremonierna. Det är så härligt att se att alla har en uppgift och ett sammanhang i den här kulturen.

Som sagt, svart bälte i dekorationer. Tänk så mycket tid, kärlek och omtanke de lägger ner på att tillverka alla dessa saker. För att inte tala om kreativiteten de har. Hur kommer man på allt detta fina? 

På ett altarbord stod mängder av korgar. Varje korg innehåller ”offerings” till gudarna.

Här är Kadeks korg. Som ni ser innehåller den kakor, sylt, kontanter och massa andra grejer. Vi har skojat lite om det där eftersom vi sett offerings med riktigt mycket godis och till och med cigaretter och sagt att deras gudar måste vara ganska ”bad ass” som vill ha carbs, cigg och cash.

That’s all for now folks!

xx

PS Abraham Lincoln citatet har jag med i min bok Drömfångaren. Just nu har vi extraerbjudande på den så beställ den gärna! Bra julklapp till alla som drömmer om att starta eget från scratch!

 

 

När jag och min man Micke träffades för 20 år sedan var en av de första saker vi gjorde att köpa katt. Jag bodde vid den tiden i New York och hade varit kattvakt åt en abessinier som var så fruktansvärt gullig. Därför var jag helt inställd på att köpa en abessinier, den röda sorten som kallas för sorrel. Vi hittade en uppfödare som hade en kattunge kvar. Han var minst i kullen och utstött av de andra. Tydligen var har inte tillräckligt fin för att ställa ut heller, men vad gjorde det?! Vi älskade honom. När vi fick honom var han alldeles utmärglad med utstående sneda ögon. Jag döpte honom till Ping eftersom han såg så asiatisk ut. Micke var helt ombord med namnet eftersom hans favorit golfklubba var av märket Ping också haha.

Det här är Ping idag. Här har tjejerna fixat lite fint åt honom i soffan på landet.

I december fyller Ping 20 år! Han har bott med oss i New York de senaste 6 åren och alltså flugit över Atlanten 12!! gånger. Det är inte klokt när man tänker på det; att man kan köpa en katt när man är 30 år gammal och sen ha honom kvar när man fyller 50 år.

Tjejerna är tokiga i honom och de vet inget annat liv än ett tillsammans med en katt, eftersom han alltid funnits där. Men så när vi flyttade till Bali insåg vi att han är för gammal att ta med. Omställningen är för stor och resan för lång.

Vi hade tänkt att vi får leva utan husdjur på Bali eftersom vi inte vet hur länge vi ska stanna här, och som sagt katter kan leva länge, länge.

Men så förr förra helgen var Celeste och en kompis till henne på fest. Mitt i natten när de åkte hem såg chauffören två små kattungar mitt i vägen. För att inte köra över dem fick de stanna. Tjejerna letade länge och väl efter en kattmamma, men ingenstans kunde de hitta henne. Den balinesiska chauffören sa att han trodde att någon satt ut dem på vägen för att de hoppats att någon ska hitta dem och ta hand om dem. Det är tydligen så folk gör här. Efter att de väntat länge och väl utan att någon mamma kommit så bestämde de sig för att ta dem med sig.

De var pluttesmå och rädda och skakandes. Dagen efter började Celeste kampanj övertalning att få behålla en av katterna. Den andra ska hennes kompis ha. Jag ska erkänna att jag inte var svårövertalad…

…men Micke var lite mer reserverad. I typ en kvart! För vem kan motstå detta??!!

Här är Ming!

Kolla hennes leende!!

Margaux kom på namnet Ming som passar hennes så bra. Dels för att hon är elegant och smäcker som vackraste Ming vasen och dels för att det påminner om namnet Ping och hon påminner på pricken om Ping i färgen.

Dagen efter tog tjejerna dem till Villa Kitty som är ett adoptions center för katter. Där kollade en veterinär så att de är friska, avlusade dem och gav dem maskmedel. Som väl är var båda helt friska. Den som vi trodde var en kille visade sig vara en tjej och den som vi trodde var en tjej visade sig vara en kille…

Och det här är Mr Darcey som ska bo hos Celestes kompis. Men vi bestämde att de skulle bo hos oss tillsammans i ett par veckor tills de blivit lite större. Vi vet inte hur gamla de var när tjejerna hittade dem men vi tror mellan 8-10 veckor. Eller om det finns någon kattconnoisseur  bland läsarna som från dessa bilder kan tala om hur gamla de kan vara?

Kolla hjärtformen när de sover!!!

När man vaknar måste man stretcha!

Gissa om vi är tooookiga i dessa gullisar?!

Celeste har startat ett nytt Instagramkonto @swedish.bali.girl där kittisarna är med!

 

Ming hjälper Margaux med läxorna! Så himla bra!

 

Och selfies måste man faktiskt ta!

Sen när man farit runt ett tag blir man så himla trött och måste sova igen!

Mjau for now!

xx

Följ mig gärna på @bag_all eller @bagallsweden eller @jenniferjansch eller Celeste på @swedish.bali.girl

Mina hemsidor: www.bag-all.com eller www.bag-all.se