Man får vara nöjd!

De som läst min bok Drömfångaren vet att jag älskar ordspråk! De har ju förstås blivit ordspråk eftersom de förmedlar någonting viktigt och tänkvärt.

Innan jag startade Bag-all kände jag mig ganska lost eftersom vi hade sålt vår lägenhet och större delen av vårt bohag och flyttat till New York utan att direkt ha en superplan på vad vi skulle livnära oss på. Under den perioden började jag samla på mig ordspråk som på något sätt kunde få mig att känna mig lite bättre/lugnare. Större delen av dessa ordspråk som verkligen gav mig inspiration och styrka finns med i min bok.

Men med det finns ett ordspråk/talesätt som jag verkligen avskyr och det är: Självskryt luktar illa.

Kan man tänka sig ett mer idiotiskt uttryck?! Varför i hela fridens får man inte vara nöjd med, och dela med sig av, vad man eventuellt presterat?!

Kvinnor är generellt dåliga på att berömma sig själva både introvert och extrovert. Det vill säga att vi många gånger är dåliga på att tala om för oss själva hur bra vi är. Detta är superviktigt! Man ska verkligen se till att ha en inre dialog som är snäll och kärleksfull. Det är vetenskapligt bevisat att hjärnan inte kan skilja på inre och yttre beröm, det vill säga om det är DU som säger det till dig själv eller om det är någon annan som ger dig berömmet.

Vi är kanske ännu sämre på att extrovert berömma oss själva, det vill säga förmedla till alla andra hur bra vi är! Det är kanske mer en kulturell fråga än något könsbundet. I Sverige har det funnits en tradition av att ”du ska inte tro att du är något” och ”vem tror du att du är?”. Denna boja tycker jag att det är dags att slänga åt sidan pronto.

Hur ska folk veta alla miljoners grejer som du gör och är duktig på om du inte talar om det själv? Nu menar jag givetvis inte att man i tid och otid ska snacka om sig själv och allt man är bra på. Men ibland är det verkligen läge att göra det!

Jag har varit på arbetsplatser där jag varit tvungen att basunera ut vad JAG hade gjort. Om jag inte påpekade det själv fick jag ingen cred för det eller ännu värre, någon annan fick cred för det. Nu när jag själv är chef ser jag till att både ge mina anställda cred för vad de gör och även beröm. Men har man chefer som inte gör det MÅSTE man se till att själv tala om vad man har gjort så att man även har möjlighet att göra karriär. Det här tror jag att män i allmänhet är bättre på.

På Bag-all har alla som jobbar för vana och som uppgift att i slutet av varje dag skriva ett mail där de punktar upp vad de har gjort under dagen. Det här är bra på så många plan:

  • Det blir som en dagbok som man kan gå tillbaks i och se när olika saker hände.
  • Alla vet vad de andra gör och på så sätt blir det inget dubbeljobb.
  • Viktigast av allt tycker jag att det är att de anställda själva ser hur himla mycket de hinner med och kan känna sig nöjda med sig själva.
  • OCH jag kan ge dem beröm på en daglig basis eftersom jag ser hur himla hårt de jobbar!

Så med det sagt vill jag dela med mig av en fin artikel om mig i Nordeas tidning SHARE. Den handlar om det jag brinner för – återanvändning och vikten av att vi alla börjar ändra vårt slit-och-släng-beteende. Ett led i det är att använda återanvändbara presentpåsar istället för inslagspapper. Verkligen något att tänka på så här när det börjar dra ihop sig mot jul!

Du kan läsa artikeln HÄR.

 

 

Ha en härlig helg!

Själva  har vi hyrt ett hus på Airbnb nära stranden i Seminyak! Bilder kan du se på Instagram @jenniferjansch eller @swedish.bali.girl

xx

En helt vanlig dag

Jag har inte bloggat på ett tag som ni kanske märkt. Det beror på att vi har haft lite olika gäster som kommit och hälsat på. Det är alltid roligt med gäster, men vad som är speciellt roligt när man bor som vi gör är att vi kommer iväg på olika saker som vi inte skulle göra annars. Eller som vi skulle ha skjutit upp. Nästa blogpost ska jag berätta om några saker som vi gjort tillsammans med våra gäster den senaste veckan.

Men det jag ville komma till var att båda gästerna direkt ställde exakt samma fråga: Hur ser en vanlig dag ut för er här på Bali? Vad gör ni?

Så då tänkte jag att det kanske ni också är intresserade av?!

Om sanningen ska fram är vardagen inte speciellt mer upphetsande här än någon annanstans eftersom större delen av dagen går åt till jobb.

För att ta det från början:

Jag vaknar tidigt vid 6-6.30. Det är då det blir ljust här och det är svårt att sova när det ljusnar tycker jag. Gardinerna i vårt sovrum är dessutom vita. Men jag gillar att gå upp tidigt så det gör mig ingenting alls.

Först kollar jag mobilen. Butiken i Stockholm och den i New York är öppna när jag går och lägger mig, så det är först på morgonen jag ser hur försäljningen varit dagen innan. Skummar igenom mailen medans jag ligger i sängen och kollar Instagram. Sen går jag ner till köket/vardagsrummet. Celeste brukar redan vara uppe, men jag måste väcka småtjejerna. Det är bland det mysigaste som finns att gå in till dem och lägga sig i deras säng och pussa på sömniga små ansikten!

Vid 6.30 kommer Kadek som jobbar här och hjälper till med frukosten = väldigt lyxigt!

Mellan 7.15-7.30 springer tjejerna runt och letar efter olika saker; strumpor, passerkort t skolan, läxor, gympaskor etc osv 7.30 kommer bilpoolen som barnen åker med till skolan och hämtar dem.

När de lämnat sätter jag mig bums i sängen och börjar arbeta. Anledningen att jag sitter i sängen är för att jag tycker att det är för varmt att sitta ute. Sovrummet har en luftkonditionering.

Så här är Bag-alls HQ för mig.

Det jag gör mest är att designa nya varor och kolla samples (så som pack kuberna som ni ser på sängen) och maila med fabriker samt mina anställda.

En annan sak vi gör här är att fotografera nya varor. Som väl är är ljuset i sovrummet ganska bra. Det är inte en idealisk studio, men funkar.

Vi sätter upp varorna på en strykbräda och så får Micke hjälpa till att hålla upp dem medans jag plåtar med min telefon. Jo, alla Bag-alls produktbilder är plåtade med telefonen. Micke måste ha på sig någonting ljust om ni undrar varför han har handduk på sig, eftersom när man sen frilägger bilderna får inte påsen smälta ihop med bakgrunden för då blir det svårt.

www.bag-all.se

Micke tycker att det här är kul – jag lovar hahaa

Här får ni också en sneaky peak på våra nya varor. Två stycken nya garment bags och en ny barnrygga med en Robot på!

Och så här blir resultatet sedan.

Den här tvättpåsen, som vi kallar New Yorker eftersom många i New York måste bära iväg sin tvätt till en tvättomat, finns redan i svenska butiken.

Visst kan man inte riktigt tro att detta är fotograferat på en strykbräda i ett sovrum på Bali?

Jag skriver en del om hur man kan tänka när man fotograferar produktbilder i min bok Drömfångaren.

På något mystiskt sätt rusar dagen på. Vi brukar nästan alltid laga omelett till lunch, som jag äter medans jag jobbar.

Ibland, om vi känner att vi jobbat på bra i början av veckan kan vi åka runt lite runt Ubud och kolla on vi hittar fina affärer. Vi är speciellt intresserade av möbler. Och det är då mer eller mindre själv tortyr att kolla på alla underbara saker som vi inte kan köpa eftersom vi inte har ett eget hus.

Som den här soffan! Är tokig i rotting och blir galen på tanken att jag inte har någonstans att ställa den. 

Vi har skaffat oss moppar för att ta oss runt smidigt här i Ubud. Till och med jag har börjat köra moppe. Det trodde jag faktiskt aldrig att jag skulle ge mig på. Men det är faktiskt det transportmedel som funkar bäst och som balineserna själva kör.

Två dagar i veckan kommer tjejerna hem vid 16-tiden och då brukar vi försöka hitta på någonting. Antingen gå och göra manikyr, som är väldigt billigt här, eller gå på yoga på favoritstället Yogabarn. De andra dagarna har de volleyboll och då är de hemma först kl 17 och vill då mest slappa hemma och göra läxor.

Sen är det dags för middag. Vi lagar middag nästan varje dag. Många som bor här beställer in eftersom det är så billigt att göra det. Men de gånger vi gjort det har det tagit två timmar för maten att komma och det är inte direkt praktiskt.

Alla tjejerna i familjen lägger sig tidigt. Jag älskar att lägga mig i sängen runt 21 och titta på någonting på Youtube eller Netflix (som dessvärre inte funkar i Ubud). För det mesta somnar jag vid 23. Micke är en nattuggla som gör gudvetvad hela kvällarna. Men han brukar lägga sig vid 1-tiden.

Sen börjar tillting om nästa dag…

xx

 

 

 

 

 

 

Alla helgon och bad ass gudar

Det är verkligen intressant att se hur religioner runt om i världen tangerar varandra. Kristna har just firat Alla helgon och Halloween till minne av de döda och här på Bali har man firat, och firar fortfarande, Galungan.

Som vi har fått det förklarat för oss pågår Galungan i 11 dagar och det firas var sjunde månad (balineserna har en annan kalender som är baserad på 201 dagar, vilket inte är konstigt med tanke på att vädret är det samma året runt, så det spelar liksom ingen roll om det är vår, vinter, sommar eller höst). Under Galungan firar man lite olika saker. En av dagarna reser alla hem till sin hemby för att ta emot sina döda släktingarna som återvänder till jorden. Vi har förstått att de behöver klä sig i gult och äta gula saker och smycka ut sina tempel i gult denna dag så att själarna ska hitta hem. Jag tycker att det är så fint, för om man har den tron att de döda återvänder två gånger om året är det ju inte hela världen att någon dör. Man ses ju ändå under Galungan.

Under Galungan sätter balineserna ut ”penjor” utanför sing hem. Det är bambustänger som är underbart dekorerade och har en ”offering” längst ner. 

Det är så otroligt vackert att åka genom byarna nu när de har dessa utsmyckningar. Lite motsvarande våra julbelysningar kan jag tänka mig eftersom vissa familjer verkar gå ”all in”.

I samband med Galungan är det också fullmåne. Eftersom barnens skola i mångt och mycket är en hippieskola firas fullmånen ibland med en ceremoni. Den här månaden var det Cappis klass som skulle fira fullmånen och till det behövde de ha på sig de traditionella balinesiska ceremonikläderna. Jag ska erkänna att jag var väldigt glad att se Cappi i kjol eftersom hon nästan aldrig har på sig klänning eller kjol.

Här är Kadek. Kadek jobbar i vårt hus och följde så att säga med huset när vi hyrde det. Alla hus på Bali har någon eller några som sköter om det. Kompisar till oss köpte nyligen ett hus här och fick med 8!! stycken personal på köpet. De ville helst inte ha så många jobbandes i huset eftersom det ändå är rätt många att hålla reda på och förhålla sig till. Men, de kunde inte avskeda någon eftersom det då skulle betyda att en från den lokala byn skulle bli arbetslös. Så, ja, nu har de 8 personal hemma hos sig. De vet inte så noga vad alla gör, men rent och fint är det!

Hur som helst, det jag ville berätta om Kadek är att hon absolut ville att vi skulle följa med henne till det lokala templet. Hennes engelska är inte så bra och min indonesiska obefintlig. Men jag förstod att hon tyckte detta var väldigt viktigt för oss. Jag kan tänka mig att hon vill att vi ska gå för vår skull, så att vi ska bli välsignade.

Jag måste erkänna att jag inte var superpepp på att gå till templet. Jag har svårt för religioner och har gått ur svenska kyrkan. Inte för att jag har något emot svenska kyrkan, utan för att jag känner att jag inte med gott samvete kan tillhöra en religion som jag inte tror på. Det vettigaste citatet jag någonsin hört om detta är Abraham Lincolns:

”When I do good, I feel good. When I do bad, I feel bad. And that’s my religion.”

That is my religion too. Det är ungefär vad jag kan gå med på.

Celeste och Margaux fick låna fina kläder av Kadek.

Margaux är verkligen inte heller dem som sätter på sig kjol eller klänning så det var roligt att se henne i detta.

Micke och jag fick ge oss ut på stan för att hitta ceremonikläder till oss. Det visade sig sen att Micke var helt fel. Dels hade han svart tröja, vilket man absolut inte ska ha eftersom det bara är en färg som används vid kremeringar, och dels hade han ett ”tjejskärp”, haha. Men min outfit var helt godkänd. Vit spetstopp är inte riktigt min grej, men jag kände att jag smälte in väldigt bra med de övriga damerna i templet.

 

 

På väg till templet som ligger bakom risfälten på vår lilla bygata.

Jag blev verkligen överraskad hur fint och trevligt det var i templet. Dels hade de dekorerat otroligt fint. Balineser har verkligen svart bälte i dekorationer. Och dels är de väldigt chill med att prata under ceremonin. Delar av ceremonin kändes faktiskt som att vara på ett trevligt cocktail party där folk chit chattar med varandra. En sak som jag tänkte på är att gamla människor har en framskjuten roll i ceremonierna. Det är så härligt att se att alla har en uppgift och ett sammanhang i den här kulturen.

Som sagt, svart bälte i dekorationer. Tänk så mycket tid, kärlek och omtanke de lägger ner på att tillverka alla dessa saker. För att inte tala om kreativiteten de har. Hur kommer man på allt detta fina? 

På ett altarbord stod mängder av korgar. Varje korg innehåller ”offerings” till gudarna.

Här är Kadeks korg. Som ni ser innehåller den kakor, sylt, kontanter och massa andra grejer. Vi har skojat lite om det där eftersom vi sett offerings med riktigt mycket godis och till och med cigaretter och sagt att deras gudar måste vara ganska ”bad ass” som vill ha carbs, cigg och cash.

That’s all for now folks!

xx

PS Abraham Lincoln citatet har jag med i min bok Drömfångaren. Just nu har vi extraerbjudande på den så beställ den gärna! Bra julklapp till alla som drömmer om att starta eget från scratch!

 

 

Gullchock!

När jag och min man Micke träffades för 20 år sedan var en av de första saker vi gjorde att köpa katt. Jag bodde vid den tiden i New York och hade varit kattvakt åt en abessinier som var så fruktansvärt gullig. Därför var jag helt inställd på att köpa en abessinier, den röda sorten som kallas för sorrel. Vi hittade en uppfödare som hade en kattunge kvar. Han var minst i kullen och utstött av de andra. Tydligen var har inte tillräckligt fin för att ställa ut heller, men vad gjorde det?! Vi älskade honom. När vi fick honom var han alldeles utmärglad med utstående sneda ögon. Jag döpte honom till Ping eftersom han såg så asiatisk ut. Micke var helt ombord med namnet eftersom hans favorit golfklubba var av märket Ping också haha.

Det här är Ping idag. Här har tjejerna fixat lite fint åt honom i soffan på landet.

I december fyller Ping 20 år! Han har bott med oss i New York de senaste 6 åren och alltså flugit över Atlanten 12!! gånger. Det är inte klokt när man tänker på det; att man kan köpa en katt när man är 30 år gammal och sen ha honom kvar när man fyller 50 år.

Tjejerna är tokiga i honom och de vet inget annat liv än ett tillsammans med en katt, eftersom han alltid funnits där. Men så när vi flyttade till Bali insåg vi att han är för gammal att ta med. Omställningen är för stor och resan för lång.

Vi hade tänkt att vi får leva utan husdjur på Bali eftersom vi inte vet hur länge vi ska stanna här, och som sagt katter kan leva länge, länge.

Men så förr förra helgen var Celeste och en kompis till henne på fest. Mitt i natten när de åkte hem såg chauffören två små kattungar mitt i vägen. För att inte köra över dem fick de stanna. Tjejerna letade länge och väl efter en kattmamma, men ingenstans kunde de hitta henne. Den balinesiska chauffören sa att han trodde att någon satt ut dem på vägen för att de hoppats att någon ska hitta dem och ta hand om dem. Det är tydligen så folk gör här. Efter att de väntat länge och väl utan att någon mamma kommit så bestämde de sig för att ta dem med sig.

De var pluttesmå och rädda och skakandes. Dagen efter började Celeste kampanj övertalning att få behålla en av katterna. Den andra ska hennes kompis ha. Jag ska erkänna att jag inte var svårövertalad…

…men Micke var lite mer reserverad. I typ en kvart! För vem kan motstå detta??!!

Här är Ming!

Kolla hennes leende!!

Margaux kom på namnet Ming som passar hennes så bra. Dels för att hon är elegant och smäcker som vackraste Ming vasen och dels för att det påminner om namnet Ping och hon påminner på pricken om Ping i färgen.

Dagen efter tog tjejerna dem till Villa Kitty som är ett adoptions center för katter. Där kollade en veterinär så att de är friska, avlusade dem och gav dem maskmedel. Som väl är var båda helt friska. Den som vi trodde var en kille visade sig vara en tjej och den som vi trodde var en tjej visade sig vara en kille…

Och det här är Mr Darcey som ska bo hos Celestes kompis. Men vi bestämde att de skulle bo hos oss tillsammans i ett par veckor tills de blivit lite större. Vi vet inte hur gamla de var när tjejerna hittade dem men vi tror mellan 8-10 veckor. Eller om det finns någon kattconnoisseur  bland läsarna som från dessa bilder kan tala om hur gamla de kan vara?

Kolla hjärtformen när de sover!!!

När man vaknar måste man stretcha!

Gissa om vi är tooookiga i dessa gullisar?!

Celeste har startat ett nytt Instagramkonto @swedish.bali.girl där kittisarna är med!

 

Ming hjälper Margaux med läxorna! Så himla bra!

 

Och selfies måste man faktiskt ta!

Sen när man farit runt ett tag blir man så himla trött och måste sova igen!

Mjau for now!

xx

Följ mig gärna på @bag_all eller @bagallsweden eller @jenniferjansch eller Celeste på @swedish.bali.girl

Mina hemsidor: www.bag-all.com eller www.bag-all.se

 

 

Projekt moi!

Jag ska erkänna här och nu att de senaste åren har jag inte tagit hand om mig själv som jag borde. Jag har varit fullt upptagen av att ta hand om allting annat och har därför satt mig själv allra längst ner på min ”todo” lista.

Dagarna har varit så intensiva att det sista jag kunnat tänka på, när allt jag måste göra var gjort, var att gå och träna. Eller ens gå och ta en massage. Jag var för trött för att ta mig ut genom dörren helt enkelt. På kvällarna när middagen var avklarad och tjejerna i säng kunde jag inte annat än ligga paralyserad på soffan, gärna med ett glas vin. Och jag tror att det är bra att jag unnade mig att bara ta det lugnt.

Men så klart, priset man får betala för att inte träna och istället dricka vin är att man går upp i vikt. Det är inte så att jag skulle klassificera mig själv som tjock på något sätt, men helt klart väger jag mer nu än jag någonsin gjort. Jag har börjat köpa kläder i storlek large istället för small eller medium som jag brukade. Jag kan bli förvånad när jag ser bilder – va är den där personen på bilden jag?! Bilderna stämmer inte alls överens om min inre bild av mig själv.

Kalla mig larvig, men jag gömmer mig bakom saker när det ska tas bild numera…

Vad det gäller att ta sig tid för träning har jag haft ett problem sedans barnen föddes: Jag har velat jobba när de är i skolan/dagis och vara helt 100% tillgänglig för dem när de är lediga. Så om jag då gått iväg och tränat på ”deras” tid har jag fått dåligt samvete och känt mig stressad att snabbt komma tillbaks hem. Inte speciellt avslappnande med andra ord. Detta trots att jag har haft Dr Phils braiga uttryck ringandes i mina öron: ”You have to take care of your childrens mother”. Det vill säga: det är mitt ansvar att inte bara ta hand om mina barn, utan även mitt ansvar att ta hand om deras mamma, dvs mig själv. Tänker man så är det lättare att unna sig egen tid, men ändå, jag har inte haft energi kvar till mig själv.

Men NU jäklar. Nu är det dags för Projekt Jennifer. Jag har ofta tänkt att om jag bara skulle lägga lika mycket fokus på mig själv som jag gör på barnen eller Bag-all, ja, då skulle jag vara  i topptrim. Jag är verkligen inte en lat människa och jag gillar att träna så det handlar helt och hållet om att prioritera upp mig själv.

Det första jag har gjort sedan jag kom till Bali är att sluta dricka vin. Det finns inget gott lokalt vin och importerade viner är dyra och dessutom är de långa transporterna runt jorden miljöovänliga, så jag kände bara att nej vinet går bort.

Micke, Celeste och jag har också börjat yoga på ett ställe som heter Yoga barn.

Här står Celeste vid fönstret som har en underbar utsikt över Baligrönskan.

Grejen är att jag började yoga för över 20 år sedan, men jag är fortfarande helt usel på att yoga. Jag introducerade Micke till yoga när vi träffades för 20 år sedan och han är mer eller mindre en yogi master nu, men jag är en katastrof. Det är faktiskt inte klokt när man tänker på det att jag inte blivit duktig på något jag gjort, förvisso oregelbundet, så länge. Men tro inte att det faktum att jag är den mest oviga person som finns stoppa mig från att göra yoga. Nej, nej nu jag har börjat gå på klasser regelbundet.

Så min plan vad det gäller Projekt Jennifer är alltså att inte dricka vin, däremot tänker jag ta mig en god drink någon gång emellanåt, och att gå på yoga 2-3 gånger i veckan. Om någon månad får jag utvärdera och se om det gett något vad det gäller kroppsformen och det allmänna välmåendet.

En annan spännande sak som jag har börjat med här på Bali är The SHIFT. Det är ett projekt som en förälder kört i fyra år på Greenschool. Det är en utmaning som går ut på att man ska bestämma sig för en sak man gör varje dag i 30 dagar. Utmaningen ska sättas på en sådan nivå så man verkligen klarar av det. Det ska alltså inte vara att från noll börjar meditera en timme om dagen eller ska springa en mil om dagen. Nej, det handlar om mindre saker så som att bestämma sig för att meditera 5 minuter dagligen till exempel. Eller springa 10 minuter. Spela spel med barnen varje dag eller läsa. En pappa i skolan som gör SHIFT är så stressad för att han inte har något jobb att han inte kunnat slappna av och njuta av att han är på Bali, så han har bestämt sig för att inte söka jobb på 30 dagar och istället försöka njuta av livet medans han är ledig.

Exempel på andra saker som folk gjort tidigare under SHIFT är att inte äta choklad på 30 dagar eller inte äta kött, eller dricka alkohol. Det behöver alltså inte vara så att man lägger till en sak att göra, det kan lika bra vara att man tar bort en sak om dagen.

Min SHIFT är har faktiskt ingenting med fysisk hälsa att göra utan mental. Jag ska göra en digital cleanse. Under åren har jag nämligen ackumulerat så mycket saker digitalt att min dator och telefon håller på att sprängas. Planen är att jag under 10 minuter varje dag raderar sånt jag inte längre behöver.

Min SHIFT började idag. Jag satte telefonen på en 10 minuters timer och så började med adressboken i min telefon. Jag hann hela A på 10 minuter. Det var helt ofattbart gamla nummer som dök upp. Celestes dagisfröknar till exempel (hon är alltså snart 17 år…)

Jag tänker att 10 minuter x 30 dagar är 300 minuter, vilket är 5 timmar totalt. Tänker att jag borde hinna ganska långt på 5 timmar.

Om jag inte har en tidsbegränsning känner jag mig direkt överväldigad av projektet att rensa och jag drar mig för det, för att inte säga skjuter upp det – på obestämd framtid… Men 10 minuter känns inte det minsta jobbigt. Jag tror att det rent generellt är en jättebra grej att dela upp jobbiga saker i små intervaller.

Ska hålla er uppdaterad hur det går med allt.

Så från det ena till det andra. Ville visa hur fin Cappi blev i sin Halloweenklänning som vi gjorde av löv och blommor från vår trädgård.

Hon ville vara en ”Tree fairy”.

Cappi märkte att älvor har lite problem med vingarna när de åker bil!

Glädjande nog vann Cappi priset för den med miljövänliga dräkten i skolan!

xx

Följ mig gärna på Instagram: @bag_all @bagallsweden eller privata bilder @jenniferjansch @swedish.bali.girl

Och mina webbsajter: bag-all.com och bag-all.se

Vill du köpa min bok till specialerbjudande finns den på Drömfångaren

Intervju med barnen

Här är de…

…mina tre intervjuoffer 😉

Celeste som är 16 och går i 11e klass, det vill säga junior i High school.

Cappi som är 9 och går i 4an.

Margaux, 12 år och går i 7an.

Barnen har nu snart gått två veckor i Greenschool och börjar känna sig varma i kläderna.

Vad är det bästa med skolan?

Margaux: Det är så öppet i klassrummet, det inte känns som man är inne. Lärarna är roliga och gör så att det inte känns som man gör så myckete jobb, men man lär sig mycket mer. Alla, både elever och lärare, är snälla och väldigt välkomnande. I Amerika skulle alla vara skeptiska till vem jag är och om jag är tillräckligt cool, men här verkar ingen bry sig om sånt. Det är så många personer från olika kulturer här i skolan att det inte spelar någon roll hur man är, huvudsaken är att man är snäll.

Cappi: Istället för att gå i en korridor till sitt klassrum så går man igenom djungeln. Jag älskar det.  Allting var förvirrat första dagen. Jag var inte van vid att det är så öppet överallt. Och maten var sååå god. Jag tycker lärarna är mycket mycket bättre här för dom i amerika skriker på oss hela tiden. Här pratar de med oss. 

Celeste: Jag gillar att de låter barnen ha mer inflytande. Man får välja sina klasser, sin mat och så vidare. I amerika fick jag inte välja någonting. Här respekterar de barnen mycket mer och de förstår att alla är olika och är bra på olika saker. I amerikan känns det som de tycker att barnen är korkade och inte vet sitt eget bästa och därför måste de bestämma över barnen. Men det är inte sant att barn är korkade, alla är bara olika.

Jag älskar också Jalan Jalan som är ett ”ämne” vi har första halvan av dagen varje onsdag. Det går ut på att gå off campus och jobba på ett större projekt som kommer ta hela året. Vissa åker och surfar andra bygger saker. Mitt projekt heter Humans of Green School. Jag och några andra går runt skolan och intervjuar folk om deras liv och bakgrund. Alla har en story att berätta, det är så intressant.

Margaux: På min Jalan Jalan går jag ut till lokala skolorna runt oss. Det är fattiga skolor, så jag och mina kompisar har börjat våran egen business, vi ska sälja popcorn för att kunna köpa böcker till dessa skolor. (Ni kan förresten följa detta projekt på Instagram @kokoshka.kids)  Vi läser för barnen och spelar spel med dem. Vi lär dem engelska och de lär oss  indonesiska också.

Celeste: En till bra sak är att vi jobbar på datorer. Det sparar på papper och det är lättare att hålla sig organiserad.

Vad är det mest förvånande hittills?

Margaux: Att jag vill gå till skolan. Även fast vi har väldigt roligt på helgerna ser jag fram emot måndag när jag får gå till skolan igen. Det är också annorlunda att hundar och katter springer runt i klassrummen. Det finns också en gyttjebrottningspöl vilket är ovanligt, liksom den stora kristallen som folk sitter och mediterar runt (se bilderna nedan).

Detta är ”the mud pit” där eleverna brottas i lera. Tjejerna har inte varit med om det ännu, vi får se om de är intresserade av att testa när det blir dags!

En stilig liten apstaty framför lerpölen. Nertill står det MUDPIT.

Här är den stora kristallen som elever och anställda mediterar runt…

…eller sitter och läser vid, som Cappi och hennes klass.

Fler konstiga saker?

Celeste: Att det finns djur överallt, kaniner, kossor, ankor, utrotningshotade fåglar och argsinta gäss och ska snart vi få grisar också.

Skolans ökända argsinta gäss som för ett satans liv när man går förbi.

Cappi: En annan sak som är konstig är att det finns turister som går runt i skolan och tar bilder. Det står på en skylt Please do not photograph our children. Men de gör de ändå, men det gör ingenting.

Margaux: Toaletterna är också lite speciella de är gjorda i sten, de är alltså stenbumlingar man sitter på. En toa för att kissa på och en för att bajsa. Papret måste man slänga i en papperkort. Sen gör de avföringen till gödsel.

Kompoststationen.

Margaux: Många saker är hemmagjorda, som tvålen på toaletterna tillexempel. Det finns både hemmagjort och vanligt papper, men det är ekologiskt. Jag har en keramikklass där de hämtar leran från en närliggande lergruva. Vi ska snart få gå och titta på den.

Hur är det med ämnena, är de annorlunda?

Cappi: Ämnena är lika. Men det finns några annorlunda ämnen. Vi har green studies till exempel. Då går man ut i naturen och studerar plantor. 

Margaux: Vi mediterar eller har någon annan slags mindfuldness varje dag. En dag gick vi till bron och sov, eller så målar vi eller klappar djuren.

Så här ser bron ut från långt håll…

…och så här inuti.

Celeste: Varje dag kl 14 slår de i en gong och då måste alla i hela skolan sluta upp med det de gör. Det spelar ingen roll om man är mitt i en presentation. Efter 30 sek slår de tre gånger på gongen och då återgår vi till det vi gör. Ingen förklarade det för mig första dagen i skolan så jag förstod inte vad som plötsligt hände i klassrummet. Det är så mycket ljud hela tiden att jag inte hade registrerat  ljudet från gongen haha.

Ett av de många musikrummen som de har på Greenschool. Inga byggnader har väggar så tonerna sprider sig över området.

Vad är det sämsta med skolan?

Celeste: Att det är väldigt mycket ljud, antingen chanting, eller indonesisk musik som någon övar någonstans. Det är musik konstant från morgon till eftermiddag. Det kan vara svårt att koncentrera sig då. En annan sak är att det finns myror överallt och det är distraherande. Jag kan också bli distraherad av hur vackert det är. Speciellt när man sitter uppe i Heart of school. Men det är så klart på pluskontot och inte på minuskontot.

Tack för intervjun tjejer!

Här är skolans bankomat! Hur gullig?

Jag ska snart skriva mer om maten i skolan som också är väldigt bra.

Följ oss gärna på Instagram: @jenniferjansch @swedish.bali.girl @celestejansch

Min hemsida är som alltid: bag-all.se

 

Vuxen mobbing

Jag måste bara göra ett inlägg om att jag tycker att det är så fruktansvärt bra att #METOO kommit igång.

Det är verkligen på tiden att män som missbrukar sin position/makt genom att förtrycka och sexuellt utnyttja kvinnor exponeras. Det var inte en dag för tidigt. All heder åt kvinnorna/tjejerna som nu nu tagit mod till sig och trätt fram. Det är energikrävande, obekvämt och känslosamt att gräva i gamla minnen och dela med sig av dem. Det är verkligen mycket lättare att bara låta locket ligga kvar på och låtsas som det aldrig hänt.

Här kommer min story:

Det här med Martin Timell rörde upp en hel del minnen för mig. Jag var nämligen redaktör för programmet Äntligen hemma runt 2000 när jag precis träffat min man och flyttat tillbaks till Sverige ifrån New York. Programmet producerades då som nu av produktionsbolaget Meter.

Jag kom full av energi till mitt nya jobb. Det var en ganska liten redaktion på mellan 4-5 personer. Till en början gick allting bra. Jag jobbade som en gnu och fixade tillexempel så att Äntligen hemma för första gången blev hel-sponsrade på ett kök från Ikea. Ingen som tidigare jobbat där hade lyckats med ett samarbete med Ikea, vilket var väldigt stort för programmet så klart. Jag kämpade och jobbade på för att visa att jag verkligen förtjänade jobbet – och för att det är sådan som jag är. Men vartefter veckorna gick märket jag hur den övriga redaktionen började frysa ut mig mer och mer. Det handlade om att de gick ut på lunch tillsammans utan att fråga mig om jag ville följa med. De ignorerade mig när jag pratade, härmade mina uttryck, märkte mina ord…

Ett annat exempel var att de började skicka fake e-mails till mig. Det vill säga att de gjorde ett falskt e-mailkonto och skickade e-mails som från början verkade normala men som sen mer och mer spårade ur. De satt alla, en tjej och två killar, sedan och skrattade åt mig när jag reagerade på dessa e-mails. Den obehagskänslan som öset över mig när det gick upp för mig att det var mina arbetskamrater  stod bakom e-mailen är svår att beskriva. De bedrev sin vuxen mobbing genom att frysa ut och förlöjliga mig. Det blev väldigt klart och tydligt för mig att de inte ville ha mig där. Det spelade ingen roll hur mycket jag än ansträngde mig för att passa in, hur mycket jag än försökte vara duktig på jobbet. Det var lönlöst jag var en lammunge som en flock vargar har fått syn på och jag var ”körd” på Äntligen hemma.

Det hela kulminerade i att vår chef, Marie hette hon, bjöd alla i den lilla redaktionen på nyårsfest hemma hos sig – utom – du gissade det – mig.

Jag gick gråtande till den kvinnliga chefen på Meter vid den tiden. Jag hade nått min gräns, kunde inte ta mer mobbing. Jag tänkte att den här kvinnan är mamma till tjejer i min ålder, hon måste  känna empati och framförallt förstå att detta beteende är oacceptabelt på en arbetsplats. Men nej, hon var helt kallsinnig, brydde sig inte det minsta. Jag fick sluta. De andra var kvar.

Det är alltså inte förvånande för mig nu när allting med Martin Timells beteende rullas upp. Jag hade personligen inte så mycket med Martin att göra. Vi hade gemensamma vänner så jag tror att han kände någon slags respekt för mig. Men jag kan säga att jag kände mig rädd för honom. Han gjorde så att jag kände mig väldigt osäker och nervös. Jag har även hört en hel del stories om honom både då och under åren. Men jag har alltså inte själv råkat ut för någonting, förutom att det var en väldigt rå jargong som produktionsbolaget Meter helt stod bakom.

Jag vill med detta inlägg visa att det verkligen inte bara är män som jobbar genom att förminska kvinnor, det är även kvinnor som gör så mot andra kvinnor. I mitt fall ovan var tre kvinnor inblandade och två män.

Vill ni veta hur det gick sen med dessa personer?

Jo, jag träffade Marie, producenten, på Formex mässan för några år sedan. Åhhh så trevlig och översvallande hon var mot mig. Jag typ tittade på henne och gick vidare. Efteråt kom jag typiskt på hundra saker som jag skulle sagt till henne, men hon fick i alla fall ingenting av min tid eller energi.

Den andra tjejen, som jobbade i redaktionen, hörde av sig till mig för något år sedan och ville att jag skulle skriva något om hennes inredningsbok eller vad det var. Hahahhaaaa tänkte jag och tryckte på DELETE på det mailet.

Nu när det går bra för mig och jag verkligen kommit någonstans i livet, ja då passar det dessa människor att vara trevliga och be om tjänster. I think NOT!

Hela den här erfarenheten har haft något positivt med sig hur som helst. Jag är nämligen helt ALLERGISK mot mobbare. Jag accepterar ingen form av mobbing. Vi hade en medarbetare på Mama som var en riktig mobbare. Mig var hon alltid trevlig emot och smörade för eftersom jag var en person med en högre titel än hon. Men eftersom jag såg hur hon betedde sig mot andra bröt jag helt med henne. Det hjälpte förvisso inte, eftersom hennes beteende fortsatte. Efter många, många år och alldeles för sent eftersom flera anställda blivit så knäckta att de blivit tvungna att säga upp sig, fick hon tillslut sparken från Bonniers på grund av att hon betett sig så illa mot kollegor. Alla kvinnor – hon kvinna.

Jag tycker att det är dags att även kvinnor ställs till svars för sitt beteende mot andra kvinnor. All mobbing, förtryck och utnyttjande är fel och ska inte accepteras.

Fyll gärna på med era tankar on det här i kommentarerna!

xx

Jen

Green school!

Så i måndags var det dags för mina tre flickor att sätta på sig ryggsäcken och traska iväg till Green school för första gången.
Tjejerna har haft väldigt lång tid på sig att tänka på hur det eventuellt kommer bli i den nya skolan eftersom de i år fick ett rekordlångt sommarlov. Ni vet hur det är när man tänker väldigt intensivt på någonting som ska hända i framtiden och till slut känns det overkligt att den dagen verkligen ska komma.
Så har det känts för oss. Vi har pratat och tänkt på den här dagen så länge och ändå blev vi överrumplade när det väl var dags.
Man blir överrumplad, inte minst, av synintrycken! Ögonen är liksom inte vana att ta in så mycket grönska – och dessa fantastiska bambustrukturer!
Här är tjejerna på väg in i byggnaden som kallas för The heart (skolans hjärta).
Som ni förstår kunde det här inte vara mer motsats till New York. Skolorna i New York är väldigt ”betongiga”. Jag ska lägga en film på slutet av detta inlägg med Green schools grundare, amerikanen John Hardy, som berättar att skolan han gick i som barn var byggd av samma personer som byggt det lokala fängelset. Det förvånar mig inte att höra eftersom skolorna i USA ofta ser ut så.
Här är en bild jag hittade på nätet, men ungefär så här såg barnens skolor i New York ut.
En annan sak som är väldigt annorlunda här mot skolan i USA är att de i US är väldigt stängda numera. Det vill säga ingen får/kan komma in eller ut. Varken vuxna eller barn. Det är förstås väldigt tragiskt på grund av skolskjutningarna som hänt. Men konsekvensen är alltså att barnen många gånger inte får gå ut på hela dagen. I Celestes High school i New York, LaGuardia, fick de inte gå ut alls under dagarna. Inte ens på rasterna. De var alltså inne i skolbyggnaden 8 timmar om dagen. Därute kunde solen skina, men de fick sitta inne och titta ut genom fönstret.
De mindre barnen, Margaux och Cappi, fick gå ut på en 20 minuters rast om dagen. Men INTE om det så mycket som småduggade, då fick de sitta inne och titta på film istället och då var även de så att säga inlåsta hela dagen.
Som ni förstår är det inte någon vidare miljö för barnen –  och Greenschool kunde alltså inte vara mer motsatsen, inte minst eftersom det inte ens finns några väggar att sitta innanför.
Så här ser det ut inuti The heart. I den här byggnaden ligger även High School, som Celeste går i.
Samma byggnad, annan vinkel. Här äter eleverna lunch.
Vi blev mottagna av Panca som visade oss runt och gav oss information. Vi har visserligen varit i skolan på en guidad tur innan (den rekommenderar jag verkligen för alla som besöker Bali), men det är ändå väldigt mycket man måste sätta sig in i både som ny elev i skolan och som förälder.
Panca visar oss runt och tar Cappi till hennes klassrum som ligger i…
…den här byggnaden. Det finns två 4or. Cappi går i 4A som håller till på bottenvåningen.
Cappi med en av sina lärare, Tri. Som ni ser i bakgrunden är även skolbänkar och stolarna gjorda i bambu. Inga fönster, utan helt öppet ut mot djungeln utanför.
Och här håller Middle school till, det vill säga Margaux och hennes klasskamrater. Klasserna blir mindre och mindre ju äldre eleverna är. I Celestes årskurs, 11an, är de bara 21 elever, och som sagt i 4an är de två klasser.
Det finns fyra lekplatser på området.
Och här har vi gympasalen!
Här är ”huvudgatan” med ett par cafeer, både för föräldrar och elever, samt en liten shop som säljer lite av varje.
Här köper tjejerna ekologisk glass och gurka (som Cappi gillar att knapra i sig en hel) och vegansk brownies etc.
För att ni ska förstå skolan lite bättre tycker jag att ni ska kolla på det här Ted talket med John Hardy som är en av grundarna till skolan!
I nästa inlägg tänkte jag göra en intervju med barnen så att ni får höra deras perspektiv på nya skolan.
Köp gärna min bok om du är intresserad av min resa. Den finns på svenska och vi har för tillfället ett specialerbjudande på den: Drömfångaren
Tack för att ni följer med på vår resa! Ställ frågor till tjejerna i kommentarerna om ni undrar något!
xx
Jen

Första veckan på Bali

Celeste på väg ner för Campuan ridge.

Sen vi kom till Bali har våra dagar verkligen varit annorlunda mot vad de brukar. Allt är annorlunda: växtligheten, temperaturen, byggnaderna, människorna, vyerna, maten ja alltså precis allt! 

Det är inte så att vi var oförberedda på detta eftersom vi varit här förut, men det är ändå någonting som hjärnan måste ställa in sig på – att det här är vår nya vardag, vårt nya liv. Än så länge kan jag säga att det inte känns som vi bor här på riktigt. Det känns som att vi är på semester och snart ska åka tillbaks till vårt vanliga liv i New York. Men sen nästa sekund kommer jag på att ja just det, vi har inte längre vår lägenhet i New York, det här är vårt hem nu.

Det är absolut ingenting dåligt med den känslan, det är bara helt ovant och frågan är hur lång tid det kommer ta att vänja sig, eller om man någonsin kommer kunna känna att man fullt ut är en del av den här kulturen? Att flytta till New York från Stockholm var en mycket mindre omställning eftersom Stockholm ju är en stad på samma sätt, dvs helt asfalterad med lite grönska här och där, trafik, varuhus etc. Dessutom har Stockholm och New York ganska lika årstider. Man kan göra mer eller mindre samma saker på båda platserna. På Bali däremot får vi hitta på helt andra grejer att göra på fritiden.

Som att promenera på Campuan ridge (ås). Det är en promenad man kan ta från Ubud cirka två kilometer lång.

Mitt på finns en gunga. Det finns gungor på många ställen på Bali eftersom det är så populärt att lägga upp bilder på sig själv gungandes på Instagram.

I slutet av ridgen ligger Karsa restaurang och spa som är jättebra! Man känner sig väl värd en god lunch med färska juicer när man kommit fram.

En annan sak vi kan göra på helgerna är att åka till stranden. Det kan man förvisso göra i New York också några månader om året, men här på Bali är det mer eller mindre samma väder året om så man kan alltså åka till stranden när som.

Cappi på stranden i Seminyak (en sak är sig lik och det är kepsen med bollöron på = skönt! haha).

Stranden i Seminyak är cirka 1.5 timme från vårt hus. Det finns stränder närmare på södra sidan ön, men barnen vill gärna surfa och då är västra sidan bäst (som vi har förstått det hela).

De stora tjejerna har tagit surflektionen några gånger tidigare i Los Angeles, men för Cappi var det första gången. Vi tänkte att det är lika bra att de fick surfa med instruktörer första dagen.

Cappi var rätt skeptisk till hela idéen om att surfa. När hon gick ut i vattnet med sin instruktör såg jag att hon gick på det där sättet som hon gör när hon är missnöjd med något – axlarna uppdragna och huvudet hängandes…

Men vad nu då?!! Tadaaaa!! Cappi hade tydligen värsta talangen och stod på brädan som hon inte gjort annat i sitt liv.

Margaux med brädan och sin supercoola nya våtdräkts baddräkt! Det var verkligen på tiden att någon kom på att designa våtdräkter på mer feminint sätt.

Celeste valde en randig dräkt.

Ni får ursäkta bildkavalkaden här, men det är så himla kul att fota på stranden eftersom det blir så fint. Som jag nämnt tidigare har Celeste startat ett nytt Instagramkonto för Bali bilder @swedish.bali.girl

Det som är underbart med Seminyak och hela västra sidan av Bali är förstås att man får solnedgången. Speciellt i Seminyak samlas massor av människor för att se solen plumsa ner i havet.

Eller vad sägs om det här bra bröllopsparet i solnedgången. Kanska ska bli bröllopsfotograf här;) haha

Så klart fotar vi lite bilder för Bag-all. Här vår nya nätkasse som är idealisk för stranden eftersom den 1. går att vika ihop i sin egen ficka 2. all sand som man får med sig i kläderna lätt kan skakas av.

Eftersom vi ville vara i Seminyak i två dagar bestämde vi oss för att hyra ett hus på Airbnb. För den som undrar kostar en natt $90 för ett hus med tre sovrum. Poolen var ganska liten och prick utanför vardagsrummet men det tycket Margaux och Cappi bara var superkul.

Tyvärr fick huset strömavbrott kl 22 på kvällen och hela huset blev becksvart och utan luftkonditionering eller fläktar. Det går inte att sova så för någon som jag som är ganska kinkig med sömnen. Så jag och Margaux hyrde ett hotellrum istället. Micke, Celeste och Cappi som kan sova var som, när som, stannade i huset (och vid midnatt gick strömmen på igen).

Det gick sannerligen ingen nöd på mig och Margaux. Jag hittade detta hotell: Blue Karma fem minuter bort ifrån huset vi hyrt.

Fint rum! Kolla dörren!!!

Kolla poolen!!

Ursäkta, men hur fint är inte det här??!!

I morgon börjar barnens skola här på Bali, www.greenschool.org. Jag bloggar om det i mitten på veckan!

Ha en härlig söndag och start på veckan!

xx

Jen

Följ mig gärna på Instagram: @bag_all eller @bagallsweden eller för privata bilder @jenniferjansch

Mina butiker är: www.bag-all.com och www.bag-all.se

 

 

 

 

 

 

Bali OMG!

För ett par dagar sedan kom vi så äntligen fram till Bali. Det hade redan börjat skymma när vi landade och efter en timme i bilen från flygplatsen till vårt hus var det helt mörkt ute förutom fullmånen. På lilla gatan där vi bor finns inga gatlyktor, men när bilen stannade utanför vårt hus visade det sig att det finns en lång gångväg upplyst av lyktor kantat av risfält på båda sidorna. Vi var helt oförberedda på den kakafoni av ljud som slog emot oss: syrsor, paddor, grodor och allt vad det kan vara i fälten som sjunger för full muggar.

När vi kom fram till huset visar det sig vara M Y C K E T finare än vi någonsin kunnat tro. Jag har hyrt även detta hus på Airbnb och från bilderna kunde man så klart se att det var fint. Men vi var ändå oförberedda på hur magiskt det skulle vara. Att se det för första gången i fullmånsljus och upplyst med nattbelysningen gjorde verkligen inte saken sämre. Vi sprang bokstavligen runt och skrek av förtjusning.

Så här ser det ut på kvällen så ni kanske förstår upphetsningen! (Bilderna är från Airbnb)

Som sagt fullmånen hjälpte till att göra det ännu mer magiskt.

Efter att ha rusat runt som yra hönor satte vi oss ner och åt middag och pratade om hur svårt det är att få in i huvudet att vi verkligen bor här nu. Och att vi ska få bo i ett så fint hus. Det är faktiskt svårt att känna att man förtjänar det. På något konstigt sätt kan man förlika sig med att andra bor så fint, men att vi också ska få göra det känns overkligt.

Eftersom jag förstår att många kommer undra så kan jag berätta att det kostar ungefär samma som en hyresrätt 3-rummare i Stockholm och en tredjedel av vad det kostar att bo i New York att bo i ett sånt här hus på Bali. Men jag ska verkligen påpeka att vi hade extraordinär tur med det här huset eftersom det visade sig vara i så otroligt bra skick och väldigt välbyggt.

När vi vaknade dagen efter vågade jag knappt titta ut genom fönstret. Tänkte att säkert är förtrollningen bruten i dagsljus. Men nej. Lika fint dagtid också.

Celeste äter frukost. Det känns som man är inne  i en av de där tapeterna med palmblad på!

Entren utifrån…

…och inifrån. Fatta att det känns som att bo i ett palats! Det finns fiskar i vattnet och paddor och grodor och ödlor som hoppar och krälar in och ut ur huset. Vardagsrummet, köket och matplatsen är helt öppna. Det finns alltså inte ens fönster på två av sidorna.

Som väl är har sovrummen väggar och fönster och dörrar.

I trädgården växer det många för oss helt okända plantor. Den ena mer speciell och fantasifull än den andra. Svårt att ta in den här otroliga mångfalden i naturen.

Nedanför vår tomt flyter en å som vi ska gå och utforska snart.

Risfälten som ligger på båda sidor huset.

Och så det bästa av allt ur Margauxs och Cappis perspektiv: poolen!

Så tillsist då – vulkanen Mount Agung.

Vulkanen är fortfarande ett orosmoment. Den har lugnat ner sig lite, men uppför sig fortfarande som en vulkan som är på vippen att få ett utbrott.

Tydligen skulle vilken annan vulkan som helst som visade dessa utslag redan ha fått ett utbrott. Men än så länge har det alltså inte hänt någonting. Hundratusen personer cirka är fortfarande evakuerade ur zonen 10 kilometer runt kratern. Så det är verkligen för tidigt att ropa hej.

Tankarna på ett vulkanutbrott ligger så klart och skvalpar i bakhuvudet hela tiden. Hur skulle det bli? Skulle vi bli påverkade eller inte? Det är många frågor som vi inte kan få några bra svar på. Men balineserna som bor här i Ubud verkar väldigt obekymrade. De känner som att vulkanen ligger så långt bort att vi inte är i farozonen.

Häromnatten var det ett fruktansvärt åskoväder med enorma dunder och blixtar. Jag kan nästan garantera att alla på Bali trodde det var vulkanen som fick utbrott. Det var inte lätt att sova då kan jag tala om.

Förresten har Celeste startat ett Bali-instagramkonot. Följ henne gärna på @swedish.bali.girl

Återkommer snart med mer Bali news!

xx

Följ mig gärna på instagram: @bagallsweden eller @bag_all eller för mer privata bilder @jenniferjansch

 

 

 

 

 

 

 

Instagram