Hej vänner!

I dag har jag varit på Lisebergs Julmarknad hela dan! Sååå mysigt , även om det kändes som att vi skulle regna bort till slut, eftersom vädret tyvärr inte var det bästa.

Den här gången har jag med mig lillgrodan och kusin Linn och mamma Jessica hit till Göteborg. Så det blir extra mycket bus och mys på hotellrumet vill jag lova!

Ungarna är så himla goa med varandra och kramas och pussas hela tiden – utom – när de kommer till HISSEN!

Denna jädra hotellhiss som vi måste ta föratt komma upp och ner till rummet med vårabarnvagnar , har nämligen enknapp. Och den knappen ska både Linn ochTheo trycka på FÖÖÖRST!!!

Och eftersom det är en praktisk omöjlighet , så blir det DRAMA varje gång vi närmar oss hissarna…!

Och att ”turas om” att trycka funkar INTE!

Sist de satte igång att bråka och skrika om vem som skulletrycka, så ruttnade jag och tryckte SJÄLVpå knappen!

Ha, ha.Gissa om dom blev snopna….! Det var tysten stund och dom stirrade bara chockat på mig, som att : ”Vadgjorde hon?? Tryckte honpå VÅR knapp??!”

Och sen bröt helvetet löst igen.

OOOAAAAAAHHH!!!!

Jag säger då det.

Barn är för häääärliga…….

Nu ska jag springa in på scen igen. (Bloggar från min loge.)

Lägger ut lite bilder sen från Liseberg såklart!

KRam på er alla.

Oj , vilket rabalder det blev då efter mitt senaste inlägg…!

För det första.AngSvininfluensa-vaccinet.Jag vet inte vad som är rätt eller fel. Var och en får göra som den vill tycker jag, och man kan inte tvinga folk åt nåt håll.

Vi bestämde oss att förtavaccinet efter att ha rådfrågat sjukhuspersonal och kollat med vänner vad dom tycker. Det var dessutom ett önskemål från vår teaterledning att vi i ensemblen skulle ta den , så att inte nånfår influensan och sen smittar ner helagänget så att vi får ställa in.

Sen när det kom till barnen och särskilt då Theo som är så liten, så bestämde vi att allai familjenskullevaccineras ,eftersom Theo hade falsk krupp när han var mindre och de säger ju att svininfluensan kan försvåra andningen hosde som haft problem tidigare.Så islutändan kändes det tryggare att ta vaccinet än att riskera att lillen skulle bli sjuk och fåsvårt att andas.

Sen kommer vi till min ”comeback” i T-banan , som jag berättade om…!

När vi gickner i denna underjordiska grottvärld som öppnade sig under marken , där jag inte varit på så många år , så sa jag till Jessica :

– Det här är ju värsta äventyret för mig! Fatta att det är första gångensom jag är i enT-bana på över 20 år!Det här måste jag ju baraskriva om på bloggen!

Nej, gör inte det! sa Jessica. De kommer attgå bananas!

Men nu är det ju faktiskt så att jag inte åker tunnelbana. Och då berättar jag det för er. Jag STÅR för detockså!

Jag tror inte jag ljuger när jag säger att jag inte är den enda offentliga person som inte åker tunnelbana.

Som offentlig person finns det vissa situationer där maninte känner sig bekväm helt enkelt.

Jag tror att min ”tunnelbanefobi” började på 80-talet när jag precis hade slagit igenom med ”Piccadilly”.

Plötsligt visste alla vem jag var. Folk stirrade. Ropade mitt namn efter mig på gatan. De kom fram folk hela tiden och ville ha autografer och ta bilder. I dag tycker jag bara att allt sånt är kul och blir bara glad om nån kommer fram och säger nåt snällt eller vill ta en bild med mig.

Men då, när jag var en blyg och osäker 17-åring tyckte jag inte det.

Jag har alltid älskat att vara i fokus på scen, men tyckt att det varit jobbigt att vara i centrum när jag är ”privat.” Det har blivit bättre med åren, men då när det var som värst kunde jag få panik om jag t ex satt ensam i en tunnelbanevagn och det klev på en hel skolklass eller ett gäng med ungdomar. Då visste jag vad som komma skulle..

Första tecknet är när nån i gänget mitt i en mening plötsligt tystnar och bara ställer sig och glor – på mig. Sen kommer tisslandet och viskandet. Sen stirrar alla! Sen börjar fnittret.Så kommer de ”balla” i klassen som ska ropamitt namn högt, så att ALLA i vagnen vet vem det ärsom sitter där och försöker gömma sig under kepsen. Sen börjar de ”balla”att slänga ur sig ”lustiga” kommentarer, som får halva gänget att kissa på sig av gapskratt och andra halvan att väsa ”Lägg av då! Låthenne va!”

Och där satt jag- och stirradeut genom fönstret ochlåtsadessomatt jag inte hörde. Men där inne mådde jag pyton…

Det var väl där nånstans jag började undvika platser som gjorde att jag kände mig obekväm eller trängd. Länge undvek jag även badhus och offentliga bad. (Det är inte kul att bli smygfottad i baddräkt.)

Att gå på disco i mindre städer var också något jag länge undvek. (Och gör faktiskt fortfarande)När folk har fått lite innanför västen blir de gärna ännu pratigare ochmera ”på” än vanligt.

En ”klassiker” som vi ”kändisar” ofta råkar ut för är när den ”trevlige”pratglade tjejen eller killen raglar fram till bordet där man sitter på krogen och säger :

– Alltså, jag bryyyr mig inte om kändisar men jag måste bara säga hur synd jag tyckerom dig!Det måste vara så jääääla jobbigt när alla bara ska komma fram och prata med dig hela tiden! Asså de måste vara så jääääla jobbigt att vara kändis och aldrig få vara ifred! Är det ok om jag slår mig ner här föresten…?!

Med åren som gått har jag blivit tryggare i mig själv och får inte längre panik när jag ser en skolklass närma sig .(Å andra sidanså blirdagens skolklasser inte lika exalterade när dom ser migheller ha, ha.)

Men det som är den stora förändringen mellan den då ”obekväma 17-åringen” och den idag ”coola 41-åringen”, är : MINABARN!

När man får barn blir allt detandra såoviktigt. Allt fokushamnar på barnet och inte på en själv , vilket kan vara minst sagt nyttigt i våran egofixerade branch…! Tack vare barnen blir jag tvingad att gå tillsimhallen, lekparken och andra ställen där jag riskerar att bli uttittad på. Men mitt fokus ligger inte på det längre. Det ligger på barnen.

Så med facit i handen borde jag ju faktiskt kunna börjaåka T-bana igen…!För det var ingen som stirrade eller skrattade åt mig. Eller också var det det, men som jag i så fall inte märkte för att jag helt enkeltinte bryr mig längre…!

Men det finns docken sak som jag fortfarande tycker är jobbig….

Jag tittar alltid ner i golvet när jag går igenom en fullsatt tågvagn. Då kommer den blyga Nilla tillbaka. Hon som inte vill möta nån annans blick, för då riskerar hon att ”tisslandet” börjar och att de skrattar bakom hennes rygg när hon hargått förbi.

Och saken är den att hon hör – Men hon låtsas inte om det…..