Sitter just nu på tåget hem mot Sthlm, och något MYCKET märkligt hände just i sätena bredvid mig…!!
Det sitter en ung kille bredvid en äldre dam, och jag kan inte undgå att höra hur han sitter och berättar om sin starka Gudstro för henne. Han berättar med stor inlevelse om hur han verkligen känner att Gud bor i honom och hur mycket Gud älskar alla människor. Damen i sin tur berättar om sig och bl a om sin värk i axlarna, som gör att hon har så ont att hon inte ens kan föna håret.
Plötsligt så frågar killen om han får be en bön för tanten?!
Hon svarar ja – även om jag hör på hennes röst att hon är något tveksam…
Så lägger han sina händer på hennes axlar och börjar att be.
Han ber för att hon ska känna Guds kärlek och för att hennes värk i axlarna ska försvinna.
När han är klar , frågar han om hon känner någon skillnad?!
– NU , menar du? – undrar tanten, något förbryllad.
– Ja! – säger killen. Försök att lyft armarna upp i luften nu!
Så gör hon det. Och nu kommer det märkliga.
För damen lyfter förvånat sina armar högt över huvudet, och verkar inte riktigt själv förstå hur det har gått till…?!!
– Så här högt har jag inte kunnat lyfta mina armar på flera år!! – säger hon.
Jag ville ju inte sitta och stirra , men jag måste säga att jag blev väldigt fascinerad av hela scenariot som utspelades bredvid mig..!
Efter en stund så reste sig killen upp ur sätet och erbjöd ALLA i vagnen som kände sig sjuka eller hade ont nånstans, att han kunde be för dom – eftersom han kände att det ”stack i hans fingrar” , och det var tydligen ett tecken från Gud på att det fanns någon i vagnen som behövde hjälp…
Men tydligen var det ingen som var kroniskt sjuk i den här tågvagnen. Eller så var det helt enkelt så att ingen vågade eller ville…
Vi är ju lite rädda för allt ”kristet” i det här landet – eller hur…?!
Hade han erbjudit samma sak i en tågvagn i USA , så hade säkert många ställt sig på kö och hoppats på att ett under skulle ske!
Vi svenskar är alldeles för fega för att ens våga chansa, tror jag.
Hade JAG verkligen lidit av värk eller nån annan sjukdom , så hade jag lätt låtit honom få be för mig! Vad har man att förlora liksom?! Det var en fin bön han bad, och han talade inte i tungor eller var hysterisk, som man sett på TV nån gång när dom gör sån där handpåläggning och samtidigt skriker så folk faller i backen. DET hade jag inte velat testa!!
Men den här killen var lugnet själv, glad, positiv och hade en stark tro att han kunde bota människor ( vilket han också tydligen kunde?!) och ville bara sträcka ut en hand till oss i vagnen , om någon ville ta den.
Den lilla tanten vågade. Men ingen annan.
Så nu är frågan. Vad hade NI gjort….?!
Tror ni på att under faktiskt kan ske…?
