Än en gång!
Ni ÄR verkligen fantastiska! Vilka gripande historier ni har delat med er av! Så oerhört starkt och gripande att läsa vad en del av er har tvingsts gå igenom!
Tack för att ni delar med er!
I lördags kväll låg jag ensam hemma i soffan när Jessica ringde och övertalade mig att möta upp henne och Emir i stan.
Sagt och gjort!

Vi delade på en Tryffel-pizza och hade en väldigt trevlig kväll tillsammans!
Dagen efter gick jag och Theo på biopremiären av Dummare 2 som var riktigt kul!

Ikväll ringde Hanna och frågade om jag ville följa med på biopremiären av Tyskungen tillsammans med Sofia och eftersom jag hade en trist ensamkväll hemma alternativ så tackade jag ja till en spontan biokväll!

Hämtade upp mina Lidingö-vänner Md taxin!

Sofia bunkrade upp med lite chips innan filmen…!

Här står grymma Camilla Läckberg och tar emot folkets jubel!

Efter filmen gick vi till Cafe Opera där det bjöds på efterfest!
En mycket trevlig kväll och skönt häng med vänner samt två biopremiärer på en vecka!
Sommarlovet har börjat..!

Har nu suttit och läst igenom alla varma omtänksamma och fina ord som ni mina kära bloggläsare har skrivit till mig!

Och eftersom jag inte kommer att ha möjlighet att tacka er en och en, så sänder jag ett gemensamt STORT VARMT TACK till er alla som har tagit er tid att skriva till mig!  ♥  ♥  ♥  ♥ ♥  ♥  ♥  ♥

Även jag har suttit framför datorn och fällt en tår över er som också har gått igenom tunga separationer och framför allt över den tid det faktiskt kan ta innan man blir lycklig igen.

Jag känner så oerhört starkt med er när jag läser era berättelser! Fy fan vad livet kan vara orättvist många gånger!

Men jag blir också var om hjärtat när ni tackar mig för att jag vågat berätta om min sorg, så att ni inte känner er ensamma!  För det är ju så det känns ibland!  Är jag verkligen den ENDA som mår så här dåligt?! Är jag den ENDA mamman som inte tycker det är toppen bara få ha mitt barn”ibland”….

Nej, vi ÄR inte ensamma om att känna så. Och det kan vara skönt både för er och för mig att veta det.

Det är så himla lätt att man fastnar i den där  ”Allt är bara bra med mig-attidyden” fast det egentligen inte alls är så bra bakom fasaden…

Jag har lärt mig med åren att det inte är fult att våga erkänna att livet inte alltid är toppen och STÅ för att jag kanske inte är världens lyckligaste människa – även om det kan verka så med det liv jag lever.

Men även om jag har 4 fantastiska barn som jag älskar mer än livet, ett fint hem och ett jobb som jag älskar, så har jag fortfarande sorg i hjärtat. Sorg över att livet inte riktigt blev som jag hade önskat, sorg över att ha behövt gå igenom två tunga separationer, sorg över hur det har påverkat mig och mina barns liv, och framförallt sorg över att inte få vara med  Theo så mycket som jag  vill.

Jag har slutat att svara att ”allt är toppen” när folk frågar hur jag mår.  Jag brukar svara ”Helt ok, men inte mer.”  Och då blir den som frågat alltid lite stressad och nervös,  för man vill ju helst bara höra att ”allt är toppen”….

Men allt ÄR inte alltid toppen vare sig hos mig – eller hos de ”perfektaste familjer” .  Skrapar man lite på ytan så faller lätt fasaden hos många.

Min fasad föll redan för flera år sedan när rättegången mot Emilio var ett faktum.  Jag får ofta fina kommentarer från mina bloggläsare om hur stark jag är som klarar av att fixa hus, karriär och samtidigt vara ensam med 4 barn.

Det gör mig såklart jätteglad, men det är också en oerhörd press på en att orka vara stark. För man måste vara stark, när man har barn!   Vem tar hand om dom om jag faller… ?!

”Ensam är stark” brukar det ju heta , men ”Ensam” har ju inget annat val än att vara ”stark”.  Vad ska man göra liksom. Det finns ju ingen att hålla i handen när det blåser direkt….

När jag läste dessa ord föll mycket på plats för mig. Man MÅSTE tillåta sig själv att få vara svag ibland!  Annars pallar man inte.

Men visst har jag jag dagar då livet faktiskt är väldigt toppen ändå , och det är dom dagarna jag lever för!  När jag har kul på mitt jobb och får så mycket kärlek från min publik, eller när Theo är hemma och alla ungarna är samlade, eller när jag är med mina vänner och mina bröder och vi pratar allvar eller sjukar oss så vi dör av skratt,  då känner jag en sån oerhört stor tacksamhet att jag iallafall har min familj och mina vänner som berikar mitt liv!  Många har ju inte ens det.

Det finns en låt på min andra platta Attractive som släpptes 1986  som jag har skrivit texten till som heter ”Längtan”. 

Jag var bara 17 år när jag skrev den,  men orden berör mig ännu mer i dag än vad de gjorde när jag skrev dom…

(Lyssna gärna med hörlurar för bättre ljudkvalitet)

Jag och Theo är på omslaget på senaste numret av Mama som snart kommer ut i butik.

Intervjun är gjord av grymma journalisten Anna Björkman som jag har känt ända sedan hon hjälpte mig med mitt Sommarprat  i Sveriges Radio.

Anna kom hem till mig en dag och vi satt i mitt kök och pratade, och det blev en väldigt naken, ärlig och öppen intervju.

Jag har väl rört vid ämnet tidigare på bloggen också, men bland är det lättare när någon annan sätter ord på det man känner.

Jag ville vara sann mot mig själv och ärlig mot er. Speciellt i en tidning som Mama som läses av många mammor och pappor som också har varit med om det som jag har gått igenom.

Jag är inte mer än människa,  och de har varit oerhört tungt för mig att tvingas gå igenom ännu en svår separation just när man trodde att livet skulle vända och att Theo till skillnad från sina syskon skulle få växa upp med sin mamma och pappa.

Att det inte blev så vet ni ju. Och efter att jag brast ut i tårar hos ”Berg flyttar in” så blev det också ganska uppenbart för alla att det inte var var ett beslut som jag hade valt själv.    Men jag blev också plötsligt ”mänsklig” i mångas ögon, och bilden av den ”alltid så glada och käcka Pernilla” förändrades.

Jag känner inte längre att jag måste hålla upp en ”lycklig och stark fasad”.

Mitt liv är inte perfekt. Jag vill inte vara ensam. Men nu är jag det och det är inte alltid vare sig så himla kul eller lätt alla gånger. Och de måste man också våga stå för.

Jag försöker att vara lycklig och att göra saker som gör mig lycklig –  och jag försöker att vara stark även om det inte alltid är lätt.

Så intervjun handlar mycket om det och om den sorg som jag fortfarande känner varje gång det är dags att ”lämna ifrån mig” Theo.

Lediga dagar utan Theo är inga bra dagar.

Det tycker varken jag eller han syskon. Han är otroligt saknad då och det är så oerhört ”ogulligt” här hemma….

Jag har redan fått väldigt många fina varma och stärkande kommentarer från er bloggläsare  som prenumererar på tidningen och redan har fått den i brevlådan – och till er vill jag säga ett STORT VARMT TACK!!   Bara Anna skrev också så fint på sin blogg.

Så TACK ALLA NI!

Om ni  bara visste vad era ord betyder för mig! ♥

Hoppas att mina ord kan vara till hjälp för någon annan…