Det är ett bra ordspråk som några av mina bloggläsare skulle behöva ta till sig.
Efter att ha läst igenom dagens kommentarer så var jag faktiskt tvungen att ta bort flera kränkande kommentarer med obehagliga påhopp på mig som mamma , och sådant tolererar jag inte här på bloggen! Jag tolererar heller inte påhopp på mina barn. Så alla kränkande kommentarer vare sig det gäller mig eller barnen kommer att raderas av redaktionen.
Däremot är det såklart fint att ni visar omtanke och bryr er -utan att vara dömande.
Så till alla er som har skrivit att ni är oroliga för Bianca efter att ha läst på hennes blogg att hon inte mår bra vissa dagar, så kan jag lugna er genom att säga att jag självklart känner till hur Bianca mår, och att vi just därför tillsammans går och pratar hos en terapeut 1 gång i veckan. Det är klart att man inget hellre vill än att ens barn ska må bra!
Jag har aldrig stuckit under stol med att det inte alltid har varit lätt att ensam ta hand om mina tre äldsta barn. Men det har såklart inte varit lätt för dom att växa upp utan en närvarande pappa heller.
Mycket av den sorgen och smärtan har jag fått ta eftersom jag är närmast.
Jag har ensam fått ta ansvaret för deras uppfostran, läxor, alla föräldrasamtal i skolan, hämtningar och skjutsningar till aktiviteter , se till att det finns mat på bordet och tak över huvudet och att det bokas in semestrar med jämna mellanrum så att alla blir glada och nöjda.
Jag har tack o lov haft ett välbetalt jobb , men har också fått jobba hårt för att tillgodose allas önskemål , eftersom jag även har fått stå för alla utgifter rörande barnen själv. Deras pappa har aldrig bidragit med en krona eller betalat underhåll, vilket såklart har känts orättvist många gånger eftersom man faktiskt är två om att sätta barn till världen, och det ansvaret borde ligga hos båda kan man tycka….
Men nu har jag fixat den biten ändå, och är faktiskt stolt över att jag alltid har klarat mig själv och över allt som jag ändå har lyckats ge mina barn!
Jag har absolut inte alltid varit världens bästa mamma, och konflikterna har varit många inom familjen, MEN jag har alltid varit en NÄRVARANDE mamma och jag har ALLTID funnits där för mina barn!
En förälder är inte alltid populär. En förälder ska ösa kärlek över sina barn, men måste också ställa krav och ha regler i hemmet som måste följas. Ju äldre barnen blir – ju större krav ställs det på dom.
Bianca är 19 år och bor fortfarande hemma. Hon valde att hoppa av gymnasiet och istället börja jobba. Så mycket ”jobb” har det inte blivit, vilket så klart leder till konflikter mellan oss då jag inte tror att man mår bra av att bara ligga på soffan och kolla på Realityshows hela dagarna. Sen vill jag understryka att Bianca ofta hjälper till hemma (mycket mer än sina bröder) och hon älskar att passa Theo, men det är den här slappheten och apatin att bara låta dagarna gå som vuxna tonåringar lätt hamnar i som jag blir galen på!
Just nu känner jag mig som värsta tjatmorsan som tjatar om ALLT! Gå upp ur sängen, gå ut med hunden , ligg inte bara på soffan, sök jobb, åk i tid (nej du får inte ta taxi på mitt kort) städa ditt rum, plocka undan efter dig i köket… etc etc. Tjat, tjat, tjat. Oerhört trist. För oss båda.
Men vad är jag för mamma om jag curlar sönder mina barn och inte lär dom att ta eget ansvar?!!
Visst kan man hjälpa till på vägen med kontakter eftersom alla vet hur svårt det är att få jobb idag, men det ligger i det vuxna barnets ansvar att ta sig dit!
Om ni visste hur många gånger jag har önskat att jag hade någon som backade upp mig i mina beslut. Någon som sa ;
”Nu lyssnar du på din mamma. Det här är vad som gäller!”
Jag har aldrig haft det så. Jag har aldrig haft någon som har backat upp mig. Så jag har fått ta alla konflikter själv. Och konflikter BLIR det i en familj med många starka individer.
Jag älskar mina barn över allt annat. Det handlar inte om det.
Det handlar om att finnas där för dom.
Alltid .
Oavsett.
