Det tog mig år att finna lugn. Jag uppfattas som en väldigt överenergisk människa. Jag brinner, bubblar, pratar, syns, hörs. Har alltid gjort, ända sedan jag som 9 månader gammal bebis bestämde mig för att resa mig upp och gå, utan att ha krypit en meter. Överröst med kärlek från flera storasyskon och två föräldrar. Ja menar vad kan gå fel?
Människor som här min livshistoria tar tillbaka sina fördomar om det blonda yrvädret utan djup. Men vill jag visa mitt ”sanna” jag för alla. Och är den ”sanna” jag ”samma” person som för fem år sedan – självklart inte. Vi förändras, utvecklas, byter skinn. Jag har bytt skin många gånger, men har hittat ett skinn jag kanske kommer tvätta, ta hand om , vädra och återgå till, eller iallafall behålla samma färg av. för jag gillar det. Trivs i den.
Trivs du i ditt skinn? Om inte – VAD tänker DU göra åt det!?
Namaste
<3
