Visar arkiv från januari 2017

Yoga

Jag vet att jag har berättat om min yoga resa förut. Jag tänkte att det kan vara bra att påminna er om hur allting började.
Jag ska heller inte bli långrandig. 

När jag var 21 år blev jag gravid med min dotter nova. Den kärleken och längtan som jag kände med någon som växt i min mage – något som jag aldrig tidigare hade upplevt, så klart!

 Jag visste också att det skulle bli en resa, en resa som skulle pågå hela mitt liv.

Jag kröp aldrig när jag var liten, utan jag reste mig upp och började gå och springa redan vid nio månaders ålder.

Till saken hör att jag även började prata väldigt tidigt. Det här gjorde att jag ganska snabbt lärde mig det verbala ordens lek och jag blev ofta dömd för att vara både äldre än jag var, men också att jag förväntades göra saker, förstå saker, och prestera på ett sätt som inte alltid passade överens om det lilla barnet som jag också ibland var. 

När jag blev gravid med nova så visste jag att yoga skulle bli ett sätt för mig att landa. Efter att alltid ha presterat och alltid varit duktig i kombination med många sår, så kändes det som att yogan var min plats på jorden.

Men så blev det inte, jag kände mig bara stressad, jag blev nervös, och jag kände att jag hamnade i ett rum fullt med trasiga människor som sökte efter någonting som jag kände att ingen av de skulle hitta.

Jag gick på några klasser och visst var det skönt med stretching. Men det var verkligen inte min grej!

Det gick något år eller så, och av en händelse så kom Ullis som jag berättat om tidigare. Ullis bad mig följa med till en liten lokal i Stockholm där hon hade samlat starka kvinnor som hon tyckte om och som hon trodde skulle kunna hjälpa varandra.

Hon introducerade mig till Ashtanga yoga. En tuff, fysisk och utmanande form av yoga. Jag var både fysiskt och psykiskt tuff och presterande med två småbarn hemma, föreläsare, frilansjournalist och flera händer i företag igång –  så det var skönt att få ut rörelserna i den tuffa serien med rörelser, men jag blev också tvungen att lära mig att andas.

Det var ett gäng högpresterande kvinnor som presterade om en möjligt ännu tuffare på yogamattan. Men det kändes fortfarande inte helt 100.

Ytterligare något år senare fann jag mig själv på golvet i köket. Jag hade då haft månader med svår minnesförlust. Sömnlöshet. Hjärtklappningar. Hypokondri. Utåt sett var jag framgångsrik och en maskin. En ung tjej med allt. Jag sa aldrig NEJ och försökte hålla upp ett korthus av andra människors problem, framgångar och jag ville rädda världen. Men glömde bort mig själv. 

Jag trodde att jag skulle dö ifrån min familj och mina barn varje gång som hjärtat rusade. 

Jag fick ( kroppen TVINGADE MIG) trycka på pause knappen.

PAUS.

Återigen hamnade jag på mattan. Jag kunde göra alla rörelser, jag kunde stå på huvudet men jag lät bli. Jag började om från början. 

Andningen. Hörde jag en röst inom mig säga. 

Naturen. Viskade samma röst. Va i naturen. 

Lyssna på magen. Lyssna på din intuition. 

Sålla. 

Jag vill inte umgås med andra människor. Jag ville vara själv med min matta. Jag ville vara själv med mina tankar. Jag ville vara ensam.

Jag insåg att jag älskade mitt jobb, att jag älskade min familj, men att jag också måste lyssna inåt för att kunna prestera utåt.

Det var tufft. Men jag hade inget val. Jag kunde inte leva i lugn. Jag var tvungen och se mig själv i spegeln för att ta hand om mig själv. Om jag skulle göra det som är hela min fysiska och psykiska varelse visste var mitt kall. Att hjälpa, stötta, och inspirera. Att tända ljus längs vägar och stigar. 

Idag är yogan ingenting som jag kan leva utan. Den finns med mig varje dag. Det finns ingen prestige, men känner jag att jag börja pressa mig – så backar jag. Kliver två snabba steg tillbaka på mattan. Andas. Och påminner mig om att allt är bra. Att positiva tankar och handlingar. Leder till kärlek. Att Generositet och kärlek skapar harmoni i min själ. I allas själar. 

Det är ett konstant pågående arbete. Jag faller, ställer mig upp igen. Fallen blir mindre smärtsamma. Färre.


Och att universum håller oss alla om ryggen. Det vet jag. Det vet du. 

Namaste 

Om att förlåta

Svårt, smärtsamt, illvilligt, utlämnande – att förlåta är ett av livets största utmaningar. 

Vi kan inte förändra historien. Det vi upplevt eller det andra gjort emot oss kan ingen göra ogjort. 

Vi måste därför lära oss stt förlåta. Att släppa det gamla. Plocka ut taggarna som vi annars lätt fortsätter trycka in i sår som aldrig kan läka. 

Såren kan in läka förän vi förlåter. Plockar ut taggarna, låter det läka. Bli ärr som vi sedan kan se på och påminna oss själv. Om hur vi faktiskt överlevde. Och att vi inte behöver uppleva det igen. 

Så förlåt. Och säg tack. Tacka din historia för det den gett dig. 

Och förlåt. Let go. 

Glöm inte att universum håller dig om ryggen.

Namaste 

Instagram