Långsamt börjar jag vakna till liv. Små ettriga regndroppar kastar sig handfallet mot mitt fönster. ”Det borde putsas i vår” hinner jag tänka innan jag släpper tanken.
Jag rör på tårna, tillåter varje liten cell i kroppen vakna till liv. ”Jag borde unna mig en pedikyr snart” – tanken får vandra bort,likt regndroppar låter jag mina tankar rinna av mig.
Jag vänder mig om, rakt in i en tvåldoftande kalufs. Mitt barn. ” Jag borde gå upp nu, väcka familjen, göra frukost, plocka, se till att de packar sina väskor” – tanken får rinna av mig. En liten arm tar tag om min nacke. Jag älskar dig” tänker jag. Behåller den tanken. Går upp. Ler.
Det finns så många tankar, så många måsten . Stora och små. Livsväven.
Anna, du frågade mig hur man kan kombinera ett liv med barn och en intuition och dröm som kanske vill sväva långt över haven, bort från allt det trygga som barndomen ska ge.
Jag ger dig det här<3 Jag ger er alla denna lilla tanke.
Likt regndroppar mot ett fönster kommer tankar till oss, de trummar, lämnar spår och rinner sedan ner i marken, där de små dropparna sedan blir till vattenånga, stiger upp över oss, in i molnen, för att sedan på nytt falla över oss.
Tankar, drömmar och intuition fungerar likadant Anna.
Barn är det vackraste som finns, de är vår framtid och jag är av tron att de väljer oss. Vi lär av barnen. De utmanar oss. Vänder upp och ner på vår värld. De säger oss något. De gör oss till bättre människor. Testar oss. De gör oss osjälviska. De har noga valt att komma till oss. Till just dig. En kort period. Allt vi gör, för våra barn är av kärlek.
De har en egen livsväv. När de är små är vi en stor del av den. De val vi gör påverkar dem också. MEN. Allt är som det ska. Våra val påverkar dem, ja – men det är som det ska. De ska också lära av livet. Känna smärta, sorg, värme, rädsla. Genom att visa våra barn så mycket av färgpaletten så ger vi dem också mer liv. Vi ger dem verktyg och kunskap.
Genom att visa dem att val är svåra, men måste tas. Genom att visa dem rädsla, men att det inte får hindra dem. Genom att visa dem kärlek. Visar vi dem att allt är möjligt.
Vissa drömmar, vissa tankar behöver falla över oss, likt ett sommarregn. Eller för den delen, likt idag, ett kallt, grått vinterregn. De behöver falla ner och förbi oss. Ner i marken, för att sedan dunsta, bli dimma som sedan smygande stiger ur marken och omge oss, omsluta oss – och kanske just där, i dimman. Är det dags.
Eller så passerar de oss igen-och jag lovar. De kommer att falla över oss igen.
För meningen är att vi ska vandra denna jord och bli lite visare. Göra lite bättre val, älska mer, våga mer, ge mer. Sånt tar tid. Det kräver mod. Att föda barn är prov på mod, på styrka – på urkraft.
Barn är till låns. Vi äger dem ej, vi lär av dem. De är aldrig ett hinder, de är en del i ledet. Tålamod. Generositet. Kärlek. Mod. Lyhördhet. Omtanke. Tid. Kort tid.
Anna, Så få år. Minnen. Kunskap. Visdom. Ödmjukhet. Mod. Vackra minnen. Smärtsamma minnen. Livet. Vi rustar barnen. Barn är starkare än vuxna. Deras vilja till problemlösning, vilja till glädje är så mycket större än våran ibland. Livet går vidare. Livet skall levas. Måste levas.
Låt regnet vidröra ditt ansikte. Smaka, känn, ha tro. Låt dimman omge dig. låt solens strålar värma marken du går på. du är mitt uppe i din resa. Barnen hör till. de visar vägen. Påminner oss. Hjälper oss. För det kommer en dag, då allt kommer falla på plats. När tiden är rätt. Allt blir bra.
Allt kommer att bli bra.
