Visar arkiv från mars 2016

Den 24/9 1947 gifte sig min mormor och morfar. 23 år senare på samma datum föddes min soulmate och make. Mommo och morfar var gifta hela livet fram tills min morfar gick bort. Min ”mommo” tog hand om mig massor när jag var liten. Gav mig kärleken till skogen, blåbären, naturen och var alltid en trygg famn att krypa upp i. Hon hämtade mig på dagis, i skolan, berättade om vättar och troll. Sjöng för mig. Jag höll hennes hand fram tills hon seglade bort utan vind, utan att ro med åror, en majdag för 9 år sedan. Idag bär jag hennes vigselring med vördnad och den ger mig styrka. Jag har förminskat den och varsamt lagt i några små stenar som för mig symboliserar stjärnorna där hon nu alltid ser ner på mig. Vakar över mig. Deras gravyr är varsamt behållen på insidan. Den är viktig för mig. Mommo är alltid nära mej. Nu mer än någonsin. Jag är så tacksam att mamma sparade den och att just jag får bära den vidare.  Smycken ska berätta en historia. Smycken ska säga vem du är. Vem du varit och vad du vill bli. 

Jag älskar er båda. Mommo och Mammi

namaste

Kom över denna magiska text.  

 
Sorgligt att det för många ska ta så många år av livet innan de inser och sedan vågar börja leva livet fullt ut. 

Det finns alltid hinder,jobb, pengar, miljö, familj etc – men hinder är inte samma sak som att ge upp. Ibland måste man finna nya vägar. Och finns det inga stigar. KLIV RAKT UT I DET OKÄNDA. I bästa fall når du dina mål. I värsta fall lär du dig något på vägen – och när dina mål ändå. 

Rädsla är vad som inte får styra oss. 

– Va fan, kör på! 

Eller 

– Nej jag vill inte det här.

Eller varför inte.

–  Ja tack. 

Kanske ibland behövs

– Kan du hjälpa mig, eller känner du någon som kan? 

Lev. Andas. Våga. Prata. Lyssna. På magen. Lev. 

Jag vill att du ska se upp på himlen. Bortom grådisiga moln. Vad finns där? 

Det vet vi inte, så varför inte leva så mycket du kan medan du har tiden här. 

Här och nu.

Namaste