Visar arkiv från november 2014

Jag är nästan alltid glad. Upprymd, älskar livet, älskar att andas, se, lyssna, smaka och känna på livet.

Jag läser också av – ”ser” och”känner” människor, väsen, mönster. Man kan beskriva det på olika sätt. Jag ser färger. Sådant som alla kanske inte alltid vill att jag ska se, ser jag. Givetvis döljer jag detta ofta genom min karaktär som är väl inövad och min kanske inte alltid lika välslipade fasad. Folk blir illa till mods. Så jag låter det vara.

Jag ser de goda, de med öppna hjärtan, de rena själarna, de sjuka, de skadade, de tappra och de osäkra. Hela världen sprakar i färg för mig. Ibland är det jobbigt, mest ljuvligt. Jag har lärt mig stänga av. Jobbar på att hantera.

Men jag fascineras forfarande av vad vissa människor tror de ska komma undan med. Dessa ger jag mycket lite av min tid, men jag ska bara nämna dem lite kort, Hur de orkar eller när de spelar spel de tror jag inte ska se. Ni förstår, desto mer en människa försöker spela dryg och svår inför mig, desto öppnare blir de emot mig.

Min mamma brukade skoja om att hade jag och min familj lever på 1600-talet hade vi blivit brända på bål. Kanske – eller också hade vi förhindrat jagandet av oskyldiga just i den byn vi bott.

Jag bor på en liten ö, med många sökande själar, fulla med behov av att klättra uppåt i näringskedjan, drivna av historiens vingslag och samhällets frestelser. Leka lekar med andra. En del skaffar virke till sin stege uppåt genom skvaller, elaka tungor, hårt arbete och mycket noga planeringar vad gäller umgänge, skvaller och vilka barnen ska leka med.

Jo jag har valt att bo här, och älskar min barndoms ö och min familj som lever på den. Liksom mina vänner. Ibland nära ibland längre ifrån, men sanna. Men i det mörka vattnet som omger mig simmar fula fiskar. Abborrar och mörtar som inget hellre vill än att ta del av den makalösa värld jag lever vi. Som tisslar och tasslar, dömmer, slickar sig om munnen, försöker ignorera men är ack för nyfikna i denna livets mänskliga kropp för att låta bli att tjuvtitta… Dessa väsen, ser jag. De lixom osar, avger ett slags lågt dunkelt ljus, där de smyger runt. Flagnade ljus.

Men vet ni vad – jag är för upprymd av gott ljus. Av de sanna vännerna och familjen runt omkring mig för att bry mig, men jag ser er, mycket tydligt. Och jag önskar och skickar all min goda energi er väg, att ni skall finna vad ni söker tillslut. Där skvaller, blickar och så kallade strategiska drag är en fläck i universum. Kanske i ert nästa liv. Kanske. Dessa människor är inga jag någonsin har umgåtts med ens, men de cirkulerar runt mig ändå, om de bara visste, vad jag ser hos dem. Må de komma till frid.
Namaste