Så Starka, så Trygga, så underbara.
Har inte alltid haft så snälla kompisar. Ibland har jag känt mig ledsen, otillräcklig och att jag inte kan vara mig själv. Att det pratats bakom ryggen. Att de varit missunnsamma till mina framgångar, livsval och de har känts falska.
En handfull tjejer fanns dock där. Ebba, Tessi, Lotta. Mina Kärlekar.
Men då jag blev mamma ung så stod jag ofta ensam. Väldigt ensam. Men jag tog mod till mig och fann andra.
Jag omger mig nu med ett gäng starka, trygga och generösa kvinnoväsen där jag känner mig trygg. Helt handfallet trygg.
Där jag kan vara mig själv. De inspirerar mig, de peppar, de ger av sig själva. De visar på Styrkor bara en kvinna kan förstå existerar.
Det finns inga ”spel”, inga vassa tungor, inga blickar, ingen illojalitet. Bara kvinnoväsen beredda att ställa upp i nöd – och lust. Dessa kvinnor lär mig leva. Lär mig så mycket.
Jag är så glad att jag vågade gå vidare, vågade lämna det trygga ”mönstret” av vänskap och möta nya människor.
Människor som vill,kan och förstår den komplexa universumet och generöst och med trygghet delar med sig av sina livserfarenheter.
Det fanns en tid, då vi bodde i grottor. Vi överlevde för att vi arbetade tillsammans. Vi överlevde för att vi kvinnor höll om, stöttade och tog hand om varandra. Vi höll varandras händer genom födslar, skador, sjukdomar och död. Vi var kärnan. Urkraften.
I många kulturer fungerar det fortfarande så. Att vi kvinnor håller ihop. Att vi går genom livet i samlad trupp. Då är vi starka. De kulturerna är kraftfulla. Kvinnorna trygga. Tillsammans.
Ingen är stark ensam. Kvinnor behöver varandra. Vi ska stötta. Backa upp. Lyfta varandra.
De kvinnor jag igår fick vara nära, umgås med, prata livet med – är alla magiska väsen som jag, om jag levt för 10 000år sedan hade velat ha i min stengrotta. Vi hade överlevt. Tillsammans. Och de, individuellt och i grupp får mig att känna sådan tacksamhet. Att få vara kvinna. Tillsammans.
