Byn jag växt upp i… Där min pappa valde att fly till när vuxenvärlden blev för tuff och mina föräldrar separerade -89. Mina tidigaste minnen är ljudet av kabinen och min mammas ljumna bröstmjölk. Jag har alltid varit här. Byn dit jag med liten väska, ensammast i världen, reste på alla lov. Med en mamma i Sverige som inte ville släppa iväg mig, och en pappa med sorgset hjärta och äventyrslystna ögon tog emot mig.
Veckor av hård träning, god mat lagad av hans fina nya fru, lek med en lillasyster jag älskade men sällan fick träffa.
Bergen. Känslan av att vara hemma men ändå långt borta. De olika världarna jag levde i.
Idag är byn nått helt annat. En del byggnader är där, människorna som aldrig lämnade den lilla skidorten med extremskidåkare, bergsälskande hippies är kvar, men också har byn blivit en plats för extrem rikedom. Stora hus med modern teknik har byggts upp.
Hotellkomplex med skidor från en svunnen tid på väggarna, egna chafförer och privatlärare har långsamt tagit över de små lokala skidskolorna med matchande jackor.
De dyra märkesbutikerna har smugit sig in mellan den gamla glassbutiken och apoteket som alltid funnits där.
Det är Verbier 2.0
Men ändå inte. För i mitt hjärta är den det samma. Min barndomsby. Fylld med så många minnen. Glada, nyfikna och äventyrslystna. Men också svärta, oro, panik och sorg.
Men jag måste komma hit. Jag måste ”face the feelings”…. för att det är mitt liv. Jag vill och behöver vara här. Även om min pappa är långt bort här ifrån nu. Så är min syster kvar, hennes mamma är kvar. Mina berg är dem samma.
Min familj. En del av mitt hjärta. Min själ.
Och barnen, jag får ge barnen en bit av mig. De kanske inte förstår det nu. De kanske aldrig förstår det. Men bergen är en del av mitt arv. En gåva till dem från mig.
Namaste
