2015-08-01 - 09:42
Här var jag som barn. Här blev min äldsta syster förälskad i sin man. För mer än 30 år sedan. Här föddes min lillasyster för 23 år sedan. Här lärde jag mig åka skidor, hur det känns att trampa i kobajs. Hur oerhört ensam man kan känna sig. Hur oerhört skönt värk i benen påverkar dig. Här lärde jag mig hur lungorna nästan kan explodera om du springer upp för en backe.
Här lärde jag mig att naturen ger ro men att det är i dina handlingar du verkligen kan nå framsteg och vända blad. Möt det jobbiga. Konfrontera och gå vidare.
Jag älskar min barndomsby. Just idag längtar jag lite extra hit. Vart längtar du?
J’taim Verbier 
Jaa jag längtar upp till en by utanför Piteå, där jag är född och uppväxt fram till 18-års strecket. Då blev min längtan ”ut i stora vida världen” stor. Fick jobb genom arbetsförmedlingen på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Packade en liten resväska, samt en kartong med bl.a kaffekoppar. Trodde väl att jag skulle bli kvar i Uppsala en kort tid. Skulle väl bara ner och kolla läget. Åtminstone sa jag så till min boy-friend där uppe. Han åkte ner till mej en gång, sen rann den kärlekshistorien ut i sanden.
Framtiden för en ung person är väl ungefär som, vad ska hända ikväll, imorgon eller om högst ett par dagar…
Fast det var ju lättare då att få jobb och en bostad.
Nästan direkt här i stan träffade jag min man, infödd Uppsala-bo, och jag blev kvar här. Det konstiga är att det är 48 år sen jag flyttade hit, men det känns inte såå lång tid.Herre-Gud var tar åren vägen? När man inbillar sig att man (fortfarande) är en ung ärta…
För sju år sen var jag upp på en klass-återträff. Jag hade inte träffat dom flesta av klass-polarna sen vi gick ut 9-an.Oj, så skoj vi hade. en hel dag med presentation av vad vi gör idag, kaffe å mackor, lekar, grillning å smarrig efterrätt med hjortron.
Jag hade liiite svårt att känna igen killarna. Han klassens snygging hade ju blitt gubbe… Och många hade fått gråa strån och en flint. Vi tjejer såg ju ”givetvis ungdomliga” ut. Slingor i håret, lite puder och ett läppstift, kan det vara hemligheten? Nääää, tror inte det…
Man minns ju en del egenskaper som klasskamraterna hade. Klassens buse, jo han var inte busig längre men liite orolig. En annan kille som ALLTID var snorig utan att snyta sig, satt istället och högt och ljudligt drog in snoret. Skulle han vara lika snorig 45 år senare? Nää han var frisk, trevlig och hade dragspelet med sej. Kompade när vi satt och sjöng.
Men än idag är jag allergisk mot ljudet när nån drar in snor utan att snyta sig. Herre-Gud jag får Flashback och noppror över hela kroppen…
Nu handlar det om längtan. Jag längtar som sagt upp till min by. Att få fara grusvägen fram till ett speciellt ställe. En grå stuga i skogskanten. Tänk dej en teckning av John Bauer, han med trollteckningar.Han har ritat gråa stugor, lika grå är detta hus. Där bodde en tant,krokig rygg, runda glasögon, många koftor,kjol och alltid gummistövlar. Såg alltid glad och pillimarisk ut. Denna stuga hade ett rum och kök. Inget vatten och ingen toalett.
Mari hette tanten. Hon levde snålt och spartanskt. Frysen hon hade var avstängd, drog för mycket el, istället hade hon sänglinne i frysen.Eldade gjorde hon i järnspisen.
Hon var såå stolt när jag och min man hälsade på. Hon tyckte att jag hade så grann karl. Och att jag bodde i Uppsala, ja det var ju i världens ände för henne. Hon hade aldrig rest, hennes små utflykter var med sin sparkcykel.
När vi var där skulle hon ju givetvis bjuda på kaffe, hjälpte inte att säga att vi nyss druckit kaffe. Nää hon bullade upp flera sorters bröd på kakfatet. Jag frågade om hon haft storbak. Då pekade hon på vad hon bakat och vad hon fått för bröd av folk. För när hon dukade fram kaffekopparna höll man på att spy. Hon hade ett litet emaljerat fat med lite brunt skitigt vatten i. Där snabbvaskade hon kopparna och sen torkade hon kopparna på sitt ganska skitiga förkläde. Men det var bara att bita ihop och låtsas vara nöjd.
Minns att hon var så stolt över en amerikaklänning som hon sa. Den hängde i ett plastfodral på väggen. Klänningen hade hon fått av någon och visade varje gång. Hon visade också glatt alla julkort hon fått. Minns att det var 45 st. Mari flyttade ut till ladugården om sommaren. Jag lekte med ett syskonbarnbarn till henne.
Hon bjöd oss på sockerkaka. Men flugor hade ramlat ner i smeten. Så fort hon vände ryggen till, kastade vi kakan.Hon var glad, trodde vi ätit upp och ville ha mer.
Piteå-tidningen åkte upp och skulle göra ett reportage inför hennes 90-års dag. Dom hittade istället henne ihjälfrusen vid sin brunn c:a 100 meter från huset. Tragiskt.
Denna tant var ingen fattig tant. Hon var skogsägare. Hade aldrig haft familj. Bott i stugan med två bröder. Levde längst. Kanske bidrog det till att hon tog sej en, två eller tre supar ibland. Då ringde hon hem till min mamma och kvittrade. Som sagt var. Länge sen jag såg stugan som fortfarande lär stå kvar. Längtar efter att se den.
Sen längtar jag efter min väninna där i samhället. Sju år sen vi sågs. Oj, oj vad mycket skoj med glada minnen vi haft. Och alltid så känns det aldrig att det är så lång tid sen vi sist sågs. Vi pratar om precis ALLT. Minnen, politik, religion, barn, gamla ungdomdssynder.Jag kan fråga henne om: vad har hänt med den och den? Vet hon så får jag ett svar.Så mycket vi skrattar ihop,ja det är väl ungefär en sjuårskvot…
När det börjar bli morgon och brevbäraren är på ingång, så säger vi att: Nä nu ska vi åka hem. Så fastnnar vi i ett nytt samtal och ytterligare en timma har gått…
Det är något speciellt med vissa människor, man kan prata om precis tokigt och slugt. Våra tel.samtal kan ju vara i 2-3 tim.
Jaa,det finns både smått och gott i min längtan till hembyn.Nostalgi…
Och efter 48 år i Uppsala, så känner jag mig som Uppsalabo.Men norrlänning från tå till hjässa. Och det blir särskilt tydligt i SM slutspelet i ishockey. Då jäklar… Då hålls det tummar för ALLA NORR OM DALÄLVEN. Men speciellt för Skellefteå eller Luleå. Heja,heja.
Och heja,heja för att jag äntligen har bestämt mej för slutraderna i min långa berättelse.
Kram till dej/er var ni än befinner er.
Hälsningar/ Eva.