När jag var 12 år fick jag bröst. Stora bröst. Jag mådde så dåligt. 12 år och såg ut som jag var 20-25 år…
Män älskade att kommentera mig. Fritt fram, på stan, i parker, på väg hem från skolan. Att trycka upp mig mot diverse väggar. Stöna i mitt öra. Inga konstigheter. Jag blev så arg. Förnedrad.
När jag bodde i USA som 14 åring kallades jag för ”the stop light” .
Jag fick nog. Sa ifrån. Då blev jag ”kaxig” Jag älskade kläder, dans, sång, skolan, kunskap. Jag skulle inte låta bilden av mig vara den jag blev. Jag sträckte på mig. Höll näsan högt. Då blev jag Snobbig. På Stureplan hade jag ”the golden ticket” Dansade på alla bord. Alla dörrar stod öppna. Som för varje flicka mellan 16-20 år… kanske. Jag var 158 cm med bröst som fick min 54kg kropp att värka. Jag drack aldrig alkohol för rädslan att bli utnyttjad låg alltid där.
Men ingen. Ingen fick röra mig. När kommentarerna kom så hög jag. Hårt.
Jag blev kär. Jag blev ett . Med världens finaste kille. Det gick nått år…
Vi gjorde slut. Jag rasade i vikt. Brösten försvann. Hjärtat försvann. Vi var så klara med varandra. Men fröt fanns kvar. Det frö som kanske någon man någon gång sådde i en ung flicka.
Objektifieringen av min kropp.
Jag lovade mig själv att aldrig låta någon döma mig för mitt yttre. Jag blev starkare. Smartare.
Starkast. Smartast.
Jag minns fortfarande de dömande, skämmiga blickarna från ”männen”
Jag minns när jag som ung vuxen förhandlade avtal, föreläste om 80-talister. När jag träffade tjejer jag coachades pappor.
Barnen kom och min kropp förändrades. Tonårsbrösten kom aldrig tillbaka. Jag kände mig fri.
Jag klär mig som jag vill. Jag säger vad jag vill. Jag sträcker på mig. För ingen, nej ingen ska trycka ner eller förändra mig.
Ingen ska trycka ner DIG. Ingen ska säga till DIG vad DU kan, vad DU ska göra. Vad som GÖR DIG LYCKLIG.
Så upp med näsan i vädret. Oavsett storlek på din yttre kostym. Du är värd mer. Du är värd att glittra. Känna. Smaka. På det som kallas liv.
Ditt liv. Lyssna på Låten som handlar om just detta.
Namaste
Älskar, älskar, älskar detta inlägg!!
Fina du <3
Tjejcoachingen som du gör (eller gjorde), har du gått någon utbildning för det?
Jag känner att jag också skulle vilja "ge tillbaka" utav mig och min tid till behövande, och det kan alltid vara bra att backa upp det med en utbildning i ryggen.
Kram till dig!
Varma Anna, tack❤❤❤Ingen utbildning. Sunt förnuft och massor av kärlek att ge. Thats it;) Så go, go, go❤❤❤❤
Tack Emilia för starka och inspirerande ord! Mycket igenkänning här!! Ska se till att mina blivande tonårstjejer läser detta. Ha en fin dag!
❤tack Lotta!
Vilken stark berättelse,jag har läst den flera gånger.
Kram❤️
❤
Så himla klok och stark ändå, att vid så ung ålder kunna tänka så! Mig tog det fyrtio år att kunna känna mig fullständigt trygg i mig själv. Har jag sagt att jag älskar dina inlägg och inspirerande ord? 😍
Varm kram fina bitte❤❤❤