Det fanns en gång en flicka. Hon log åt alla. Ville göra människor glada. Älskade att se människor le med ögonen. Inte bara med munnen. Redan på dagis såg hon in i människors själar. Ibland var det läskigt, ibland blev hon rädd. Hon ville så väl. Vuxna blev ibland rädda för de djupa, blåa ögonen som borrade sig in. Som sa sanningar. Pockade på deras uppmärksamhet. Barn förstod henne inte. Bara riktigt starka flickor och pojkar. Med skinn på näsan och fötterna på jorden släppte in henne.
Genom åren lärde hon sig att anpassa sig. Kanske inte i andras ögon, men i själen. Barn drog ner henne, ville henne illa. Fann sätt att få reaktioner som ledde till att flickan blev tyst.
Inne i flickan fanns universum. Där fanns stjärnor, planeter och svar. Svar ingen ville höra.
Flickan blev äldre och försökte svälja. Trycka undan. Fann melodier. Dränkte sig i musikens underbara värld. Musiken gav tröst. Bar henne genom tonåren. Ville vidröra alla de själar som där ute bad om hennes hjälp. Genom dur och moll skulle hon kunna vidröra alla de själar som pockade på henne. Hon ville hjälpa. Stötta. Påminna dem om livet. Det som pågår. Här och nu.
Dur och moll krävde dedikation, krävde uppoffringar. Uppoffringar som gjorde för ont.
Flickan valde orden. De som verkligen bar henne framåt.
Orden som kom så snart hon kände en själ pocka på henne. Ord och meningar strömmade ur den penna hon valt att kalla hennes.
Hon fann det digitala smycket. Som glittrade så klart. Dag som natt. Vart hon än befann sig.
Likt en landningsbana visade den vägen hon skulle vandra. Vägen hon behövde gå. För att visa vägen, nå ut till dessa fina, vackra, starka själarna som behövde ljus i mörker och en hand att hålla på Vägen mot sina mål.
Idag är jag hel. Idag. Jag vet vart jag behövs. Vart jag ska gå. Vart jag hör hemma. Här. Hos er. Jag finns för er. Jag verkligen finns här. Blunda och känn. Visst ler ni? Det gör jag. Tack för att ni finns. För att ni ser mig, för att ni vill lyssna. Jag ser er.
Namaste
Fina du! Tack igen för underbara ord! Många kramar o sol till dig!
Kan bara le och tacka!
Du känner säkert till ” first it’s a tap on your shoulder…” Själv var jag tvungen att verkligen rusa in i väggen innan jag förstod att min kropp & själ behövde vila och näring. Att jag inte klarade av att lösa alla människors problem, att jag inte längre orkade vara emotionell soptunna för ”vänners” behov att slänga skit min väg. Jag slutade ”förstå” dem som utnyttjade mej och jag började säga ifrån. Jag började sätta gränser för hur jag blev behandlad. Jag fattade beslutet att sätta mej själv först. Äntligen! Är ju inte ännu där, det tar den tid det tar men jag vet att jag tagit ett bra beslut!
Katja, så fint du skriver. Känner igen det sååå…. Modigt och starkt och för oss alla att lära av. Att sätta gränser är nått av det svåraste som finns. Men det lär oss att skydda oss själva. Varm kram
Tack för en härlig blogg fylld av kärlek och pepp!
Jag har tagit steget, vågat hoppa och ser på framtiden på ett nytt sätt.
Efter att ha varit bäst på att vara duktig, sa kroppen ifrån och stängde av. Jag blev sjukskriven och nu har jag sagt upp mig från mitt jobb sedan 9 år tillbaka, utan att ha något nytt att gå till.
Läskigt, men det är som att jag plötsligt kan andas!
Mitt i allt virrvarr så började jag av en slump läsa din blogg och fått otroligt mycket energi, utan att ens känna dig! Så tack igen!
Kram
Jessica
Jessica!!! Först Grattis!!! Jag gjorde exakt samma sak. Dvs kroppen stängde ner. Sa upp mig. Tvingades välja om. Och vet du vad… Du har gjort rätt!! Jag vet det! Jag känner det<3 Allt kommer gå jättebra
Ville ge dig några fina ord som tack för den kraft du förmedlar men blev plötsligt bara stillhet i tanken… Nöjer mig med det och sänder en kram till dig i all enkelhet <3
Nina, tack snälla… Jag känner din tanke och den ger mig glädje , kraaam
Tack fina Emilia för din blogg! Du ger mig kraft och energi! Snart vågar jag!
Kram
Ja det gör du!!! Snart!!!!