Pulsen går upp, andningen är djupt nere i bäckenbotten. Jag pressar mig inte in i någon position längre som för några år sedan. Jag är okej som jag är. Andningen hjälper mig vidare när Josefins, denna magiska yogaälva, röst med ett vibrato som får varje ny som gammal yogi att känna lugn och självförtroende ber oss vrida höger arm upp i luften i en ”rockstar” pose. Någon börjar skratta.
I våra kroppar sitter så många känslor. Jag har känt dem alla dessa dagar. En höftböj ledde till stora salta tårar här om dagen. Ett tryck i höften som långsamt släppte och jag kände mig lättare. En annan pose fick mig att skratta likt en porlande bäck som spred sig till flera andra i rummet. Den växte till en vild vårbäck som lämnade oss andfådda efteråt.
Andningen. Inte prestigen i att klara mer.
Dagens fråga. Vad gör dig lycklig?
Jag ler, tänker på er. Att jag ofta ger er små frön att så. Det fyller mig med glädje. Mitt i krigaren så ler jag stort. Känner värme. Kärlek. Till Josefin, till Anna, min allra ”egna”(i min fantasi) yogalärare. Som tog mig in. Med henne blir jag ett löv en vacker höstdag. Jag virvlar runt, låter hennes ord, hennes guidningar ta tag i mig – omvandla mig.
Men också kärlek till er. Och längtan. Att få visa er denna magiska plats. Dessa magiska stunder. Jag längtade efter er. Att få möta er här.
Denna plats gör mig lycklig. Mina yogalärare gör mig lycklig. Mina nyfunna vänner. Mina vänner. Min familj. Min stund på jorden gör mig lycklig.
Vad gör dig lycklig?
Namaste
