Visar arkiv från september 2016

Klockan klämtar. Alla smycken och mobiler är bortplockade. Men vi vet alla att det är dags för brunch. Vid den vackra trädörren full med vackra springor, likt en äldre människas fårade ansikte står Ida och Magda. Med rosenbuskar och en ännu grön trädgård i förgrunden serveras en färgexplosion av Rawfood. Röror, linser, lokala grönsaker och såser i lila, rosa, mörkrött och grön. Att Ida är en stjärna förstår vi alla. 

På Yogiakademin som jag valt att resa med är allt hjärta, stjärnor och kärlek. Och mat, magisk mat. Som denna lilla magiska varelse Ida lagar med så mycket passion och kärlek att man genast förstår att det ÄR en kärlekshistoria värd att berätta, och smaka ! 

En Rawfoodstjärna vars status i kretsarna kring denna rörelse som berör allt från restauranger, dagslivshandel och ”vanliga” människor. Sjukhus och hälsoprognoser spår en ljus framtid för Idas sätt att ge mat och människor kärlek. 

Hon går i fronten för en tuff utmaning som vissa menar är skillnaden på liv och död. 

Maten sjunker likt bomull ner i magen. Den arbetar med all den näring vi så ofta förlorar i vår matlagning idag. Magen ler inifrån. Jag blickar ut över bergen och ler utifrån och in. 

Där någonstans mellan magen och mitt leende på läpparna möts de två i bröstet och fyller mig med ett inre lugn. Ett varm ljus som sipprar rakt igenom mig, ner i den ännu daggfuktiga marken, jag blir jordad. 

En fjäril slår sig ner på min tallrik. Även den upplever färgerna på min tallrik och vill smaka. 

Ge, vi måste bli bättre på att ge. Ge kärlek. Till oss själva. Till varandra. Till människor som Ida, som vill göra världen till en mer hållbar och hälsosam plats att leva på. 

Följ gärna Ida på Instagram HÄR

Namaste 

Mina fötter är bara, mellan mina tår passerar gröna grässtrån, fyllda med klorofyll, blommor fastnar mellan mina tår och liknar tåringar från en annan tid. Jag byter gräs mot stenplattor. Där någonstans, mellan de två elementen – låter jag handduken falla och kliver in i ett regn av syrefyllda vattendroppar. Låter dem varsamt rulla över min kropp. Blundar. 

Vad är relationen till min egna kropp? 
Varje dag får vi en fråga, den ställs vid första yogapasset och sedan får vi dagen att reflektera. Ingen behöver få veta vad du tänker, vad du känner – men du vet. Och du måste se dig själv i ögonen. Du måste blicka inåt. Svara dig själv ärligt. 
Dagens fråga sjunker in i mig samtidigt som vattendropparna möter min hårbotten, samtidigt som de vandrar ner längst min nacke, vidare över axlarna som genom åren burit på så många tyngder, möter min mage som burit mina älskade barn. 

Ryggen tar emot det friska vattnet, ryggen som alltid säger ifrån när jag inte lyssnar, inte är snäll emot mig själv. Vidare ner mot höfterna som varit låsta av stress och överprestige. 

Vattendropparna rullar ner över mina ben som burit mig genom glädje och sorg. Som jag varit så tuff emot – som jag tvingat ner på knä när hjärnan velat mer än kroppen orkat. 

Det fanns år då jag pressade kroppen hårt. Var slavisk med mat, träning – arbete – kritiska ögon i spegeln. Uppskattande blickar utifrån förvärrade vara min självbild. Jag har alltid älskat min kropp, men trodde jag skulle älska den mer om vågen såg annorlunda ut, om jeansen var ännu en stl mindre ( hade då stl 24) om jag lyckades överprestera på ännu ett projekt.
Sen kom Nova. Min älskade stjärna, min dotter. Där satte jag punkt. Livet är viktigare. Hon var viktigare.
Idag är jag snäll. Jag skämmer bort min kropp, min själ. Jag jobbar hårt, mycket, men jag är snäll mot min kropp. För jag ska leva med henne varje dag, varje timme, varje minut i resten av mitt liv. 
Jag omfamnar mig själv i denna av naturen skapade dusch och ler.
Vad är relationen till din kropp, och kan du lära dig älska den som den är? 
Jag måste sprida insikten, att detta är på riktigt. Att man kan göra det här. Att alla människor på jorden borde ge sig själva denna stund, på jorden, att resa, ensam och möta den man verkligen är. 
Namaste