Vi är ofta så Tuffa emot oss själva. Den där lilla rösten inom oss männiksor som högt och tydligt säger åt oss att vi inte är tillräckligt bra, äter fel, att personer omkring oss behandlar oss som de gör pga oss själva, och inte för att de själva är olyckliga.
Stop!
Pröva att nästa gång du går förbi en spegel. Rätta inte till kläderna. Stirra inte på din ( med säkerhet fina ) mage eller lår eller näsa och tänk något nedlåtande. Titta istället på något du tycker om hos dig själv. Ögon, öron, läppar – eller mage;) gör sedan samma sak med de kroppsdelar du tycker mindre om ( sluta med det:)
För handen till de/den kroppsdelen och säg tack. Tack för att jag lever, tack för att jag kan se med mina ögon, tack för att min mage burit fram barn som jag alltid älslar, tack för att min näsa får mig att känna dofter ( goda som stinkande:) Tack för att du min kropp bär mig framåt.
Detta är vad du har. Detta är du. Säg tack.
Le med ögonen istället för med munnen. Pröva.
Unna dig en god chokladbit istället för en hel chokladask. Blunda, njut.
Ha inte dåligt samvete för de saker som blir fel. Lär och var snäll emot dig själv.
Säg tack. Tack för att jag genom denna erfarenhet lär mig något. Tack för att du, livet, visar mig den bumpiga vägen som kallas livet. Jag ska lyssna på dig – och när du lyssnar på livets röst. När du väljer LIVET framför måsten och krav. När den lilla rösten inom dig istället säger snälla saker, peppande saker, stärkande saker till dig… ja då , då händer det saker… pröva. Våga. Njut.
Namaste
