Jag har alltid känt mig annorlunda. Alltid som att jag inte riktigt passar in. Att jag inte kan anpassa mig. Genom åren har jag desperat försökt men misslyckats varje gång.
Som ung vuxen lyckades jag nog mest med att ”försöka” vara som andra. Försöka anpassa mig till ett liv i ”boxen” – men vid 26 så kraschade jag totalt. Allt föll inombords. Kvar fanns bara ett skal.
Ingen kunde riktigt se på utsidan vad som pågått och pågick på insidan. Men det var brutalt.
Successivt famlade jag i dimman. Slog i stenar och föll ner i gropar. Klättrade upp på Berg där dimman hunnit lätta , såg utsikten på hur
Mitt liv skulle kunna se ut, och föll igen.
Såhär höll jag på. Utåt började jag sköta allt som skulle skötas. Säga de rätta sakerna, göra ”vanliga ting”
–
Men på insidan hade mitt universum förändrats. Jag kände igen mig själv. Jag hörde mina tankar. Mina känslor .
Men jag förstod också att vägen till att ”landa” skulle vara mer energikrävande än jag trott. Och det skulle ta tid . Och jag skulle misslyckas gång på gång.
Yogan och meditationen med mitt verktyg. Men än idag 12 år senare så faller jag handlöst . Jag trampar snett. Jag gör fel.
På Bali accepterade jag det faktum att jag var människa . Att jag måste tillåta mig själv att ”bara vara”
Att allt det som sker omkring mig, med sådant som samhället ”läst oss” är viktigt – egentligen inte är det. Inte för mig.
Att jag ska unna mig det jag älskar. Men släppa taget om det som tynger ned mig.
Att jag kommer fortsätta falla, göra misstag, gå ner på låga frekvenser – jag ska förlåta mig själv.
När jag accepterar det. Att jag är på jorden. Att jag ska vara precis där jag är. Blir det också lättare att komma tillbaka till mig själv. Till den jag är.
Ett ufo
Namaste
